Vissa dagar är bättre än andra - Och vissa betydligt sämre...

Dööööh...

Ville inte gå upp ur sängen igår. Det fanns varken kraft eller lust, fast kroppen ju just nu fungerar som den gör bäst under giftbehandlingen. Förutom armen då, men den är på bättringsväg!
Masade mig i alla fall upp och insåg att denna dag skulle bli tuff... Livet sög cancerröv som min kära syster nog skulle uttrycka sig! Hon bloggar fö på http://skitidetdu.blogspot.com/, där kan man få sig några rejält bittra skratt!

Spjärnade emot å det vilda och tänkte att här måste allt göras rätt för att inte helt sunka ner mig. Åt således frukost med pojkarna som denna dag bara kändes slappa, otacksamma och självupptagna... Gick ut och "sprang" 5km, 3,5 min snabbare än sist men med samma fruktansvärda puls och nära döden upplevelse. Hann lägga märke till att de släppt ut korna i en av hagarna på vägen.
Jag ÄLSKAR kor, verkligen! Jag tror att deras uppsyn och doft för mig tillbaka till somrarna på Island som barn. Vi spenderade alltid en tid uppe på gammelmormor och gammelmorfars gård uppe på norra Island och där trivdes jag alltid fantastiskt. Lukten från huset och ladugården sitter fastetsat i luktminnet och jag kan plocka fram den när som helst. Minnet av gammelmormor som av slit och troligtvis osteoporos omvandlats till en människa perfekt utformad för att mjölka kor och helt anpassad till sin mycket låga diskbänk sitter också det som berget. Och sedan stora, stora gammelmorfar med nävar som spadblad...

Men, inte heller löptur fylld av minnen hjälpte. Nej, tankarna gick nog mer åt att jag måste göra något mer adrenalinindränkt, kanske dags att ta fram mina inlines... Då riskerar man i alla fall att ramla och slå upp ett rejält hål och med mina trombocyttal så går resten fort!

Väl hemma provade jag alla matmissbrukares bästa bot! Ben & Jerry glass! Mums, kakdeg...
Slevade i mig en halv bytta till Grey´s anatomy men blev bara förbannad för att serien är så förbannat töntig!

Ok, gör någon nytta då för i helvette kärringjävel! Jag oljade trädgårdsmöblerna och dammsög... Allt med bra musik i öronen, sådan som brukar få mig på bra humör. Alltså blev det Rammstein å det vilda! Tyvärr hjälpte inte detta heller. Tankarna gick sin egna självdestruktiva väg och jag ägnade större delen av dagen åt att grina, deppa och tycka att livet är alltigenom överjävligt orättvist och att jag är en sällsynt jävla misslyckad person som inte gör många rätt. Passade på att morra på de stackars oförstående pojkarna också.

Dennis tog hand om mig när han kom hem och jag fick gråta ut lite och reda ut lite känslostormar. Han är så klok!
Vi kom fram till att det är nog bättre så här, att det pyser ut lite under tiden för behandlingen så att inte allt kommer ikapp efteråt, när man är klar med det värsta och skall återgå till ett någotsånär normalt liv igen. För någon reaktion kommer ju, även om man är en streber som stångar sig fram när vardagen känns tuff. Även om man är Hulken...