Big 40!!!

Nu är dagen över, dagen då nästa stora åldersbarriär skulle forceras!
Man kan säga att det blev lite av en smygning... Med sån skit som giftbehandlingar omkring sig så tappar ganska stora saker även de sitt fokus.

Jag måste erkänna att jag varit nojjig över att bli 40, väldigt mycket innan jag blev sjuk. Men nu går liksom livet helt plötsligt ut på att bara få bli så gammal som möjligt och då bli 40 positivt laddat. Med dagens behandlingar så även om inte medicinen lyckas bota i alla fall (även om den SJÄLVKLART gör det i mitt fall!!!) så blir man under behandlingens gång också äldre och rynkor och sånt krafs betydelse minskar i betydelse. Att de kommer visar att man fortfarande är med...

Min åldersnojja var nog värst precis innan jag fick beskedet, när vi tog vår läkarexamen mina kursare och jag. Många av dem så fantastiskt unga, och så fantastiska unga! Dessa skarpa intellekt, laddade med empati och klokhet som jag inte för mitt liv kan förstå hur de hunnit tillförskansa sig! Vad gjorde jag i deras ålder? Vill knappt tänka på det... Förutom då mina fantastiska pojkar som ju kom då!
- Sminkade mig
- Hade högklackade skor
- Var på krogen
- Jobbade med mitt roliga jobb i "videobranchen" - det VAR roligt!
- Skaffade mig förhoppningsvis bra erfarenheter inför mitt kommande läkaryrke...

Har under sedan jag blev sjuk förändrat mitt sedan tidigare morbida intresse att läsa dödsannonserna i GP. Har liksom aldrig kunnat släppa tidningen förrän de är genomkollade. Förut var det mest ålder på den avlidne samt oc det var ett namn man kände igen, vilket det som tur är inte har varit så många gånger än. Någon mor- eller farförälder till en vän, någon förälder och vid ett som tur är bara ett mycket fåtal gånger någon man faktiskt känner väl.
Då har jag stannat till och sörjt lite, tänkt på personen, och om den stått mig nära även kontaktat anhöriga och gått på begravning.

Nu är jag besatt av kvinnor som dör som är yngre än 70 och där det står: - Istället för blommor skänk ett bidrag till cancerfonden/bröstcancerfonden... Då blir det ganska svart i huvudet och jag tänker att de har gått igenom precis det jag går igenom, haft hoppet kvar, trott och bestämt sig men att det ju inte riktigt räckte... Dessa är svåra att slå ifrån sig, särskillt de som är runt 50, det är så kort dit...

Nope, vidare nu... Tankar skall tänkas och känslor skall kännas annars stelnar nog hela känslolivet till is och det vill jag INTE!!!

Idag blir en bra dag för en promenad med min nya fantastiska födelesedagspresent - GPS-klockan som jag kan mäta upp mina promenadsträckor med och sen, sen när jag är skitpigg och oförgiftad, då skall jag springa dem!!!

Lev väl och njut av den fantastiska våren!