Slut...

Så, nu var man odödlig igen!

Dags att ändra inriktning på denna blogg. Får se i vilket format och i vilken färg.

TACK ALLA FÖR ALLT STÖD!!!

Kramar i mängd!

Tacktacktacktack!

För alla värmande kommentarer. Här och på FB.

Nu är det EN, 1 gång kvar!

Var i varberg idag, hos doktor cancer, pratade om fortsatt behandling, får tänka på det sen. Nu; EN gång kvar, sedan champagne!!!

Vi får väl se vad som händer med bloggen, om den överlever eller får transformeras till en blogg om livet i värmland, som veckopendlare med famljen här hemma och om träning så klart.

Kommer det gå att uppnå målen? Självklart! Frågan är bara hur...

Dåliga nyheter... Mitt Hb är nu fantastiska 128!! Har aldrig haft så högt... Kan alltså inte skylla på det längre när det är jobbigt att springa. Dööööh

Hahahahahahahahahahaha......dööööööhhhhh

Ojojoj... Synd om den stackarn som skrev inlägget före detta... Suck!!!

Japp, ryckte upp mig även denna gång och befinner mig nu i ett så nära normalstatus jag faktiskt tror orkas uppbådas i denna onormala tid.

Trött så in i norden idag oxå... Skulle kunna somna för natten nu tror jag. Måste samla kraft för att ringa mina nära och kära och faktiskt orka ha en konversation. Segt helt enkelt...

Strålningen gick finfint idag! Inte en enda patient i väntrummet när jag kom och jag hann bli klar innan det kom någon efter mig, tänk att det kan göra så mycket!
Däremot ringde de från MIN onkologavdelning i Varberg, shit, hade nästan hunnit glömma att jag hade en sådan, och ville flytta fram mitt läkarbesök från nu på torsdag till nästa fredag.
NO WAY!! ALDRIG!!! Detta är min SISTA cancervecka!!! BASTA!!!
På måndag, när de flesta slutar röka och börjar banta slutar jag med cancer... Japp!
Således vägrade jag och får väl se om jag åker på bassning för att jag kommer innan strålningen är avslutad.

Samlade ihop mig till en liten löptur igår efter bloggspyan. Det gick ganska bra, eller, jag orkade i alla fall 1km i 5-min fart, sedan tog jag däremot slut, men ändå, 1km!!!

Skulle göra lite repris idag, sprang från gymet och hem nu på eftermiddagen. Hahaha, höll på att faktiskt dö på riktigt! Hade BESTÄMT mig för att inte gå i backarna. Det gjorde jag inte heller... Hade oxå BESTÄMT mig för att slå längdrekord, dvs springa längre än 7,5km utan att stanna. Det gjorde jag, 8km blev det, med livet som insats och med myrsteg! Det är en KONST att springa så långsamt som jag gör nu! Kanske borde tävla i det... 42km känns ganska långt bort...

Hoppa över detta inlägg...

Strålning suger...
Riktigt jävla mycket suger det...

Nej, det gör inte ont. Nej, jag mår inte illa. Nej, jag har knappast några biverkningar alls.

Men, jag är trött... Trött så in i döden... Ibland för trött för att ens orka öppna munnen och prata.
Jag är trött på att sitta i ett jävla väntrum bland peruker och skalliga varenda dag. Jag är trött på att det emellanåt rullas ner någon VÄLDIGT, VÄLDIGT sjuk person som påminner mig (& troligtvis alla andra i det förbannade väntrummet) om hur jävligt det kan gå... Trött på att faktiskt bli rädd och att faktiskt emellanåt inbilla mig att jag har metastaser ÖVERALLT! Trött på att som en magnet dras till de hemska bloggarna som skrivits av personer som insjuknat och inte överlevt. Trött på att ha dragit in ett cancermonster i vår familj. Trött på att emellanåt låta monstret ta överhanden, bli svag och självömkande... Det finns inget osmakligare än självömkan och när jag då ramlar ner i detta gyttjiga äckliga hål har cancermonstret övertaget och flinar mig självbelåtet i nyllet.

"Haha, där fick du! Du kan ju tro att du skall ta dig genom detta stark och oskadd, lite svedd och ärrad bara. Jag ska allt få ner dig på knä och du skall få krypa i detta självömkans stoft."

I fredags när jag fick mitt schema för strålning denna vecka insåg jag att jag inte skulle bli klar med strålningen på torsdag utan först på fredag eftersom de har stängt på onsdag. Snacka om droppen... JAG SKULLE BLI KLAR PÅ TORSDAG!!!! VI SKA DRICKA CHAMPAGNE PÅ TORSDAG!!! Villintevillintevillinte strålas på fredag oxå!!

Jomenvisst, jag inser precis vilken liten jävla betydelse det har om jag behöver strålas på fredag istället för på onsdag. Jag är sjukskriven, Dennis är ledig på fredag, spelar roll...

Men nu. Roliga saker!!! Jag har hår!!!
Jag drar fingrarna genom håret!!! Skall snart köpa fudge, schampoo och balsam!

Mammografi

Idag kom det en kallelse för mammografi.

Jag tror att det är den första kallelsen som ska komma enligt vårdprogrammet och vet alltså inte riktigt om jag verkligen skall gå. Körtelvävnaden i bröstet har väl knappt hunnit läka på de två veckor som hinner gå efter sista strålbehandlingen.

Undrar vad som hänt om jag väntat med att söka för min knöl och blivit diagnostiserad med bröstcancer nu i september istället för i januari. Spridningsrisken borde ju rimligtvis varit större och antagligen knölarna också. JAG ÄR TACKSAM FÖR MIN NOJJIGA SIDA SOM GJORDE ATT JAG SÖKTE I DECEMBER!!!

Joggade med Dorthy igår. 6,5km i 5,58-tempo, uppförsbackar bortrationaliserade. Idag blev det 4,7km med urcellen så jag känner mig riktigt duktig. Nu väntar gräsklipparen med alla byglar indragna. Får se om jag orkar samla kraft så det räcker. Saknar Dennis och Filip. Huset är stort och tomt utan dem. Som tur är har Alexander med vänner intagit hemmet så här är i alla fall inte tyst och tomt!

Ryck upp dig!!!

Nä, färdigångestat för denna gång! Nu skall jag glädjas åt mitt ganska stora utbud av tid. Denna bristvara i detta ganska snabbsnurrande samhälle. Har ju ett startdatum för jobb nu och då blir det nog lite annorlunda!

Igår hade jag tid att efter strålningen (som gick så fort att jag nästan inte märkte att jag var där, inte en peruk så långt ögat nådde!!!) fika med Matilda. Mysigt värre! Hann oxå hjälpa Dennis att med pojkarnas hjälp röja ur garaget så att plats kunde göras för båten som tyvärr skall säljas.
Jag hann storhandla, morgonpromenera samt träna på gymmet. Kvällen avslutade vi med en ganska dålig film, men ändå!

Idag skall jag hinna umgås med Sara-Sara som gör sin AT i Jönköping men är här för Way out west. Skall bli finfint detta! Jag skall oxå hinna med en joggingtur med Dorthy, en gammal arbetskamrat. Sedan, när kvällen kommer skall jag vara alldeles ensam hemma, Dennis är i köpenhamn och pojkarna är som regel ute vid den tiden av dygnet, vampyrer ni vet... Undrar om jag skall hyra något riktigt sockersött och kanske proppa i mig massa sådant oxå?

Tack urcellen och moster för kommentarerna, det värmer när orken och motståndskraften inte riktigt är på topp! Nä, nu skal här stålsättas å det vilda och jag skall in i strålningsgrytet med högburet huvud och leka att jag är där för att de som jobbar där inte skulle ha något att göra annars!!!

Regn ute, regn i sinne...

Stråla Lola... En kul ordlek som ofta myntas här hemma nu. Kanske en läxa för alla som fortsätter kalla mig LOOOOOla fast det uttalas så det rimmar på, just det, stråla.

Ingen bra dag på strålningen idag. Dennis var med, tack och lov... Inget hände egentligen, det gick ganska snabbt att komma in till strålningen vilket ju var skönt. Däremot var "receptionen" knökfull med patienter som skulle anmäla sig eller som väntade på färdtjänst.

Helt plötsligt var det som om allt bara "drabbade" mig... Alla dessa sjuka människor, alla peruker, de flesta gamla, någon med lika kort hår som jag och så JAG... Och min store, fine, fine man mitt i detta. Hur i helvette hamnade vi i det här? Varför hamnade jag i detta? Jag skall ju vara någon helt annan stans. Oroa mig för räkningar, skor till pojkarna, middag i morgon... Inte som nu, om den lilla pricken på bröstet alltid funnits där eller är ny och står för något hemskt. Om smärtan i höften när jag sovit bara beror på belastning eller...

Fick ta djupa, lugna andetag... Tänk på något annat, tänk på något annat... Ville bara springa ut därifrån, alternativt sparka ner varenda pryl där och fullständigt löpa amok. JAG SKA INTE VARA HÄR!!! JAG HÖR INTE HIT!!! Jag vet att ingen annan vill det heller och jag antar att varenda peruk där inne har, eller kommer att gå igenom samma stadium.

Under löpturen hem från gymmet kom det över mig igen och jag kände att jag höll på att börja hyperventilera. Återigen... Andas lugnt, tänk på något annat... Hur många gånger kommer det att funka?

Förresten, fick storstryk i go-cartkörningen igår. Inte helt oväntat. Kul var det i alla fall!!!
Nu ska vi ta oss till kungsbacka och se på sommaren med Göran eller vad den nu heter. Kan behöva skratta lite tror jag... Och popcorn...

Behärska dig Hektor!!!

Dagarna går och nu är det "bara" 14 strålningar kvar!

I morgon får jag sällskap då Dennis och pojkarna följer med till strålningen för att vi sedan i samlad trupp skall ut på äventyr och köra go-cart. Det skall bli riktigt härligt att göra lite "semestergrejjer" ihop. Vi får liksom planera lite för att klämma in aktiviteter mellan strålningen, hela sommaren har ju gått i ett jävla "behandlingstöcken" då allt handlat om att anpassa livet efter behandlingar. Det är ju inte bara mitt liv som påverkats utan alla i min närhet.

Därför kändes det hemskt härligt att "smita iväg" till österlen och fira svärföräldrarna förra helgen. Kort och intensivt men så himla härligt! Pojkarnas sommarlov har ju hittills fått spenderas här hemma då jag inte varit i skick att åka någonstansalls och nu finns ju inte tidsutrymmet. Måste ju på strålning varenda dag. Det skall därför bli smällkul att sticka iväg och lämna detta bakom oss när behandlingen är avklarad. Att pojkarna går i skolan och Dennis inte har semester bryr jag mig inte det minsta om! Vi skall iväg om de så blir relegerade på kuppen!
Jag har tom flyttat fram min arbetsstart två veckor, längtar så jag dör efter att få börja jobba igen men VI SKALL IVÄG!!!

Nu när Dennis har semester tränar vi som djur... På en vecka har vi cyklat in till strålningen (19km per väg) 3 dagar och styrketränat 5ggr. Till detta kommer alla hundpromenader. Tyvärr har dock lille Harry blivit hämtad av sin riktiga matte idag så nu får vi se hur motivationen räcker till. Det känns bra att kunna träna utan att oroa sig för infektioner och annat krafs. Det känns också viktigt att komma i form igen och bli starkare, inte bara upprätthålla någon basal grundfysik. Vill snart komma igång med löpningen på riktigt och kunna se resultat. Inte bara harva omkring sex km för att sedan nästan dö... DET KOMMER!!! LUGNA NER DIG OCH LÅT FÖR I HELVETTE KROPPEN ÅTERHÄMTA SIG LITE. DET ÄR INTE 8 VECKOR SEDAN SISTA CELLGIFTSKUREN!!

Nedräkning efter imorgon!

Igår på strålningen fick jag en kommentar om att min hud fortfarande inte reagerat på strålningen utan fortfarande är fin och oskadd. Glad blev jag och tittade noga på bröstet och såg just, oförstörd hud! Så fint!

Så trist då med tråk-känslan som uppstod efter duschen nu ikväll då huden runt mitt ärr flammade ilsket rött och övrig hud i strålområdet såg förändrad ut.
Nu är ju inte det hela världen men tråkigt ändå... Jag hoppas att det inte blir mycket och framförallt att det inte skall göra ont. Än har jag ju inte ont i huden, bara i själva bröstvävnaden och inte så att det hindrar mig något särskilt.

Imorgon skall vi cykla in till sahlgrenska, skall bli kul nu efter allt regnande! Jag hade ju tänkt att cykla betydligt oftare men lusten har inte direkt svämmat över i allt regn. Nu skall i alla fall Denis, Lotta (Som fått en ny cykel - en hybrid, av familjen, hur skall detta gå när hon ju redan cyklade som en raket med en gamla damcykeln?) och Jocke med och väl i stan hämtar vi upp min kursare Mathilde som hälsar på i Göteborg. Det skall bli riktigt kul! Önskar bara jag kunde få med de båda tonåringarna oxå... Dream on...

Annars går dagarna mest i träningens tecken, förutom strålningen då som just dessa två dagar när Dennis varit med tagit längre tid än någonsin. Kul att spendera sin semester i en väntrumssoffa på sahlgrenska!! Det är hemskt snällt av honom att följa med, och alla andra stackare som också varit med såklart!

MEN... Nu till det riktigt roliga! När morgondagens strålning är gjord så har jag gjort mer än hälften!!! Nu börjar nedräkningen mao!!! Tänker inte säga att "åh, det har gått så fort, och inte varit jobbig alls" för det har fan varit ap-jobbigt och jag är så trött på skiten så att jag önskade att jag kunde ställa någon till svars och be denne någon att fara så långt åt jävla helvette som bara är möjligt... SKITSKITSKITSKIT... Varför?

Fredagskvällen spenderades i sällskap med:

Och jag kan bara säga... WOW!!!

Träningsvärk och dödsångest

Pust, har haft träningsvärk i två dagar nu!

Hela överkroppen smärtar vid någon som helst form av rörelse. Måste dock medge att det inte är helt fyllt av olust då det känns som lite "tillbaka till normaltillståndet"... Skall bli skönt smärtsamt att träna i eftermiddag igen! HAHA, man är i alla fall idiot!!!

Vi for till Brännö. Syster-yster med pojkvän, Harry och jag. Mamma mötte upp och spenderade denna kortsemester tillsammans med oss. Vi har haft det supermysigt i huset vid havets kant. Vädret har varit helt ok och gav igår utrymme för en låång långpromenad för mamma, mig och Harry. Vi tog oss ut till Galterö där fåren går och betar. Fåren tycks tro att Harry är någon form av förminskat får då de kom travandes fram emot oss och med stor förtjusning luktade och buffade på Harry. Han var dock inte lika förtjust utan morrade lite farligt tillbaks. Tog dock revansch genom att äta upp varenda fårbajs i området! Att inte hunden väger 1000kg! Att han inte luktar värre!!! URK!!!

Strålningen var inställd igår pga maskinservice, kändes som semester! Idag har jag dock på nytt strålats och nya rtg-bilder har tagits för att kontrollera att strålningen hamnar rätt. Mao så har halva den första strålningsomgången klarats av och nedräkning kan börja. Jag känner mig dock inte skitlycklig och tillfreds utan är tvärtom ganska rädd. Rädd för hur det skall bli sedan. Orolig för hur vardagen kommer att kännas. Hur mycket kommer tiden efter denna att präglas av rädsla? Oro för att det finns metastaser, oro för recidiv, oro för att inte få vara kvar så länge jag vill. Rädsla för att mina pojkar skall förlora sin mamma alldeles för tidigt.

Tankar på tidsprioriteringar som kanske borde göras annorlunda, finns det gott om tid kvar? Visst, ingen har några som helst garantier, alla kan råka ut för saker och har man inte fått en cancerdiagnos innebär det inte att man inte kan få en en annan dag men det känns ändå som att döden har tagit ett steg in i mitt liv som han/hon inte gjort före den här skitsjukdomen. Den inkräktar på mitt liv och mina tankar och jag tycker inte om det...

Finbesök i Kullavik!

Nä. Varken orm, järv eller varg. En syster med pojkvän däremot!
Djuren på bilderna såg vi på Nordensark förra veckan! Detta tekniska geni lyckades nu med konststycket att radera den skarpa bilden på de äckliga ormarna och spara den suddiga! Sån e jag!

Idag har efter lyckat besök på strålningen (12/33) varit både i Feskekörka och saluhallen där vi inköpt kvällens festmåltid... Mums!!!

Strålningen flyter på, inga speciella biverkningar än. Lite tråkigt att åka dit varje dag, hade ju tänkt cykla men vädret ville annorlunda. Imorgon är det stängt för service på maskinen och då drar jag till Brännö med stockholmarna, det blir fint!

Mina blodvärden segar sig långsamt uppåt och jag är nu stolt innehavare av det fantastiska Hb´t 113 och helt normala vita! JIPPI! Firar detta med att åka med min fine Dennis och styrketräna. Dags att visa var skåpet skall stå!

Löpningen har känts sådär efter sista cellgiftskuren, så fort det lutar en mm uppåt så tar all luft slut och benen bär inte riktigt (doktorn, kan det bero på det låga Hb´t... skall jag verkligen fungera som en vanlig människa?). Jag blir alltså tvungen att gå. Konstigt bara att det funkar att gå överhuvudtagen då min löpfart bara är marginellt snabbare än gåfarten... Men dock, igår var jag ute igen (TACK MAMMA för att du drar ut mig!!) med mamma och det kändes BRA!!! Vi höll 5,45-fart i 6km vilket är en STOR förbättring även om det fortfarande går långsamt... Jo, jag har hittat en tur som knappt har några backar, hade inte varit möjligt annars...

Tackartackar för idag och nu lovar jag att återkomma i rimlig tid igen... Vem vet, kanske berättar något om den fantastiska konserten vi skall på på fredag!

Usel!

Japp, skäll på mig!



Skriver inte så frekvent nu...



Beror kanske på att mina dagar är ganska lika varandra och jag är inte med om så mycket spännande nu. Den mest turbulenta tiden är ju som tur över och det går faktiskt timmar ibland då jag helt glömmer varför jag är så hemskt mycket ledig!



Nåja, brukar komma på det ganska snabbt, om inte annat när jag ser mig i spegeln eller får en svettattack.



Hade en fin dag igår. Först löptur med mor, därefter gick vi på stan och jag hittade en kjol. Jättefin! Efteråt träffade jag Sara och Malin på pastarestaurang där det intogs både mat och vin! Härligt! Börjar allt känna mig mer och mer som en normal människa.



På bussen hem kom en lite påverkad tonåring fram och frågade var jag köpte mina kläder. Han skulle ta ut sin deppiga mamma på shopping för hon klädde sig tydligen så tråkigt och behövde piffas upp och han tyckte min klädstil var så tuff! Allvarligt, jag visste inte att jag hade någon klädstil. Går ju mest i det som är skönt, mjukt och gärna grönt. Nåja, drev han med mig så är jag tack och lov för korkad för att fatta det så: TACK!!! Du gjorde en perfekt dag och kväll ännu bättre!



Strålningen går på, om och om igen... Men snart 10ggr avklarade! Raketfort går det! Tråkigt bara att den tyvärr går sida vid sida med sommaren. När strålningen är slut är även sommaren slut... BLÄ!!!



Har äntligen köpt en laptop! Fick hjälp av min fine lille tonåring som ju kan så oändligt mycket mer än jag! Så nu sitter jag med den och skriver! i morgon ska jag installera fotoprogrammen så jag kan börja lägga in bilder!



Och... Tack för alla tips... Har nu en styck BH utan bygel! Ingen ammnings men väl en BH. Susanne, jag fikar gärna! Hör av dig när du har tid! Jag är i stan varje vardag nu ju! Lotta-Potta, dåligt med cykling denna vecka, du skall snart få en ny, fylld med cement och blytyngder och utan trampor!

Kul

Blir lite sämre med skrivandet nu... Händer inte så himla mycket.

Ska lägga in bilder från NordensArk besök i söndags men inte nu, nu ska jag och Filip titta på Dexter tills jag somnar, gör alltid det...

Filip har fö feber... Nästan 40 grader i morse men har hållit sig ok under dagen med farmakas hjälp. Skulle ju vara rätt spännande om det var den beryktade svininfluensan var han nu skulle hittat den. Nej, hoppas inte, spänning nog att jag haft en fästing och att mina trombocyter verkar fortsatt låga eftersom jag blödde som attan efter ett litet stick i fingret idag.

Nu börjar det!!! Hejsvejs!!! GODNATT!!!

Läget...

Har inte en enda Bh av icke-bygeltyp... Får låta dem fladdra i det fria!!!

Har cyklat 38km idag. Fram o tillbaka till strålningen, lite trött nu. Hb 110, inte så konstigt jag varit lite flåsig då... Verkar som om kroppen efter den sista behandlingen behöver längre tid att återhämta sig. De vita var sådär, inget gymläge än mao.

Lotta-Potta trampade på, troget vid min sida på sin damcykel... Hade jag inte tyckt så mycket om henne hade jag vält hennes cykel!! Tilläggas bör kanske att jag har en räsercykel och det har ju som sagt inte hon. 38km på ca 110 min på en jävla gammal damcykel... Skall nog operera bort hennes lår- och sätesmuskulatur när jag blir kirurg.

Fick mina tatueringar idag oxå, väldigt små och diskreta. Skönt nu får jag använda tvål igen!

Dags att tömma tvättmaskinen!!!

Strålbhandling nr 1 är avklarad!!! 32 kvar...

Nu tillhör jag rum 2 som har följande droppintider:


Detta är "min" strålmaskin. Den strålar snett uppifrån och snett underifrån. Det tar inte lång tid alls, några minuter typ... Känns ingenting men låter ganska mycket. Jag får dock se till att inte växa för då kommer jag svämma över formen!

Här är maskinen med min form. Snygg som attan! Den stora sunda grejjen är vridbar och skjuter in strålning som mäts i miljoner volt att jämföra med vanlig röntgenstrålning som mäts i kilo (dvs tusen)-volt. Jag tycker allt att det är konstigt att inte biverkningarna är fler. Hudbiverkningar som klåda, rodnad och blåsor, slemhinnebiverkningar i exponerade slemhinnor, trötthet, strålningslunginflammation och så psyket då... Usch, lägg märke till alla formarna i hyllorna bakom, en massa kvinnor i samma sits. Jävla skitsjukdom!
Fick lämna labprover för att ha koll på värdena så jag inte fortfarande är låg. Det känns bra att ha koll och om de är bra kan jag ju äntligen följa med Dennis in på gymet. Har inte vågat än av rädsla för infektioner. Det kändes dock inte bra när mina kärl vägrade lämna ifrån sig något blod och provet till slut fick tas i fingret, helt cellgiftsskadade, jag som hade så fina lätt-stuckna kärl! Fick oxå hämta ut en salva som jag skall smörja med 2ggr/vecka i tre veckor och sedan varje dag. Skall också smörja exponerat område med doftfri lotion 2ggr dagligen för att skydda huden från uttorkning. Skall tydligen inte använda bygel-BH under tiden heller, finns det något annat?
I morgon skall jag få mina prickar intatuerade, trodde jag skulle få dem idag men de skall kolla så att alla inställningar stämmer och sedan märka mig för livet. Trodde jag på allvar att jag skulle kunna gå igenom livet utan en enda liten tatuering?

Här är en närbild på tonåring med skrot i ansiktet... Inga tatueringar än så länge fast så länge de är självvalda så får det väl gå...

Fika

Självklart ska vi fika Matilda!

Vi får bestämma en dag som passar dig, jag är anpassningsbar in absurdum...

Jag kommer spendera en stund varenda vardag inne i stan nu 6,5 veckor framöver och har tänkt att fika med så många som bara orkar!

Orkade jogga 5km utan att stanna idag och körde lite snabba 100 metare som avslutning... Är inte stark men kanske på G!

Ut o ruska om endorfinerna

Jogga eller: Riktigt kul?

Börjar nog med en lätt jogg för att se hur status ligger till idag. Har för övrigt rätt mycket att lära av länken ovan men har aldrig tyckt att bankörning är så roligt. Hellre då ut på nylagd asfalt där omgivningen förändras och man kommer någonstans. Rätt vad det är har man kört flera mil...

Kanske inte nu men sedan!

Strålningsinfo

Så här går det alltså till då...

1. En mycket välkomnande entré där man väl inne får anmäla sig i en reception bemannade av två pojkar/män... Ovanligt i den här branschen!
2. Fick vänta lite innan jag kom in till min MANLIGA sjuksköterska för att göra formen jag skall ligga i under strålbehandlingen. Allt för att ligga i rätt läge och inte stråla på fel ställen...
Formen före:
Och efter:

När detta var klart var det bara att tas omhand av nästa MANLIGA sjuksköterska som skickade in mig i CTn... Nu har jag varit med om det med, lite klaustrofobiskt kan erkännas och framförallt så började det klia på näsan när jag låg därinne. SJÄLVKLART!!

Såg för mitt inre hur de upptäckte en bröstkorg full med metastaser, fy fan för denna jävla rädsla... Visst, tänk positivt och visualisera men jag är ju så in i helvette rädd... Jag vet ju, vad de än säger att om det finns riktiga metastaser så ser de ju dem där... Mikrometastaser kan man ju inte se och det är ju läskigt men det är ju mot eventuella sådana all den här behandlingen syftar, men mot metastaserad bröstcancer finns ju inget bot. Nä, det är klart,jag har INGA metastaser och skulle någon försöka komma så skall jag förihelvette svälta ut den! Celljävlar!!!

Hur positivt man än försöker tänka och agera så finns rädslan där... När det ringde halv åtta i morse från okänt nummer och jag inte hann svara så snurrade det genast igång... De har tittat på CT-bilderna nu och skall meddela de hemska resultaten... Och till alla som tror att man drar på sig olycka genom att tänka olycka... Försök att inte tänka att du kan dö om du har en laddad revolver mot skallen! Faran är inte att tänka tanken, faran är att fastna i rädslan... Som Mark Levegoods farmor så klokt sa: Det är bara att bryta ihop och gå vidare!!!


Tror att det är det som blir det tuffa med denna behandlingen... Den psykiska påfrestningen i att vara cancerpatient mån-fre i sex och en halv vecka. Skall skaffa mig ett järnpsyke och stånga mig igenom det här med!!!

Och dessutom roligt, nu vet jag var alla män i vården arbetar!

Firande

Idag firar jag att jag inte vaknade och mådde apa!
Om jag skulle fått mer gift skulle jag vara nytankad idag, hujedamig, mår illa bara av tanken men nu är det FÄRDIGT!!!!!

Idag mår jag nästan som en vanlig människa. Dvs lite stel i benen, skavsår i handen, lagom frukosthungrig och kaffesugen. Inte: illa, illa, illa, ont i magen, snurrig i knoppen, luktkänslig, ljudkänslig, desperat efter vadsomhelstattstoppaimunnen och kaffesugen utan att kunna dricka kaffe.

Är på väg till strålningsinfon. Skall blogga mer när jag har varit där och vet lite mer.

Och förresten... Klipp inte 2000m2 gräsmatta med en självgående gräsklippare utan att hålla in den där bågen som gör den just: SJÄLVGÅENDE... (Och ring för all del inte någon som kan gräsklipparen och fråga varför det är så förbannat tungt och trögt, nej, var en tjurskalle!!!)
NYKLIPPT med livet som insats...

Sommarplaner

Vi ska gå på U2 hela familjen...
Det känns viktigt på nåt sätt att mina pojkar får uppleva denna fantastiska grupp tillsammans med mig. Har varit en hängiven fan sedan tonåren och hoppas väl att ungarna skall förstå deras storhet... Dennis skall oxå han få sin debut i sommar. Han fick en biljett i födelsedagspresent och pojkarna fick sina i sommarlovspresent. Syster-yster kommer ner hon med för att delta i detta fantastiska evenemang. Ser mycket fram emot detta!

Idag har jag och Ellen proggat 7,2km. Vi är hemskt duktiga och jag hoppas vi kan fortsätta med detta under sommaren. Alltid roligare att vara fler... Jag känner skillnad för varje dag som går efter sista cellgiftsbehandlingen och ser mycket fram emot att orka jogga hela vägen, har dock en bit kvar. Jag var ute och körde lite inlines härom dagen och förstod då i vilken usel form jag är... Blev frånåkt av en karl och hade inga krafter att komma ikapp, brukar vanligtvis bara bli omkörd av snabbcyklar, mopeder och speedskate-åkare... SUCK!!! Blir ju å andra sidan omsprungen av gående nu så vad förväntar jag mig?

Annars hoppas jag på mer sånt här, både för mig, Dennis och pojkarna och såklart alla andra som har semester!

Alexander har hittat ett program där man kan göra sånt här kul med sina bilder... Ja, inte jag då, är ju glad bara de hamnar åt rätt håll vilket de ju inte alltid gör... Men visst är bilderna härliga!!!

Och så har jag ju fantastiska vänner!!! TACK Johanna med familj!!!

Kom hem efter en trevlig lunch hos Suzanne som också äger hundarna jag passat. Underbart att få lunch serverad i den här temperaturen. Orkar knappt tänka på mat vilket ju är en ganska STOOOOR omställning efter steroidmathetsen under vilken jag inte kunde gå hemifrån utan att ha någon form av föda/godis med mig. Nåja, den delen är över och passerad nu, tack och lov!
Handlade middagsmat (typ kopierade lunchen jag just blivit bjuden på, fantasin är inte på topp dessutom var ju lunchen så god...) och passade på att köpa en tidning för inspiration. Prenumererar men tidningen börjar inte komma förrän nästa nummer. Längtar så efter att få komma igång på riktigt!!!Tömde brevlådan när jag kom hem och där låg något jag inte hade väntat mig... Är en sådan tråkig person så jag vet ganska exakt vad jag skall få för post varje månad. Ett kuvert lite större än ett vanligt med något mjukt i. Öppnade ivrigt...En vacker rosa T-shirt från Johanna som jag arbetat med på de gamla videodagarna.
En liten lapp med ledtråd till trycket...
Just det...Och med detta tillägg. Och visst är det så, hur jag än tar mig igenom denna "mara" så väl i mål så är jag en vinnare!!!

Tack Johanna! Jag tror inte du förstår hur mycket du gjort min dag, min vecka och ännu mer. Nu kommer jag att tänka på dig så fort den vackra rosa träningströjan åker på och du känner ju mig och vet att det kommer att bli ofta! Det betyder hemskt mycket för mig att se och förstå att folk omkring mig faktiskt tror på mig, att detta "vansinnesprojekt" är genomförbart... För visst finns det dagar då jag tvivlar och denna veckan har varit tuff, så detta kom så himla lägligt!!! Tack också till Lotta-potta som så osjälviskt anmält sig till maran, dyrt som attan är det och dessutom skall hon springa med mig vilket ju inte medför att Sthlm-marathon 2010 kan infogas till hennes löparmeriter... Det skall bli riktigt kul, eller jobbigt eller nåt...

En T-shirt som förpliktigar

Jag har fått min T-shirt från Stockholm Marathon. Jag beställde den när jag anmälde mig då jag vet att jag är löjligt lättmanipulerad när det kommer till träningskläder och prylar. Dvs, har jag en T-shirt där det står att jag skall springa Stockholm marathon på så kommer jag också att springa Stockholm marathon... Allt annat vore ett nedrigt nederlag!
Blev således hemskt glad och taggad när denna skönhet kom på posten!
Ville egentligen ut och springa med det samma men har bestämt mig för att skynda långsamt och kände ju häromdagen att formen inte riktigt medger löpning än...
Jag har slutat prenumerera på GP... Blev förbannad då de inte kunde hålla vad de lovade efter att jag under flera år betalt mer än jag skulle för min studentprenumeration och dessutom varit utan tidningen i flera månader då jag betalade för den... Sånt gör mig hederligt förbannad och jag tror faktiskt aldrig mer jag kommer prenumerera på tidningen fastän jag saknar den MASSOR!! Tycker hemskt mycket om att börja min dag med att läsa den till frukosten, särskillt nu när tid finns... Men som tur är finns ju annan litteratur och hjärnan måste ju få börja jobba lite gradvis nu, skall ju tillbaka till jobbet snart!Tycker om denna bok då det i den står att överlevnaden vid min typ av tumör är 90%... Prognosen är mao GOD!!! Konstigt att jag var tvungen att slå upp den här sidan? kanske inte...Och nu till min inte SÅ skalliga skalle!!! Vi ska raka den igen i helgen så att det som växer ut blir lite tätare men se... Visst är jag ganska lurvig! Är det grått det som kommer???

Filip och jag

Åker och fikar...

Dåligt med dans på Brännö brygga!

Har varit lite dålig på att skriva en period nu... Kanske för att det liksom börjar närma sig i alla fall ETT slags avslut nu. Den värsta perioden efter sista kuren är över och jag mår bättre och bättre för varje dag som går. En del av de sena biverkningarna har också varit lindrigare denna gång, jag hade ju förväntat mig det motsatta då kroppen rimligtvis borde bli i sämre och sämre skick för varje förgiftning. Tex har jag knappt haft några blåsor i munnen alls denna gång, två pyttesmå som knappt kan räknas... JIPPI!!!

Idag var det således dags att gå ut och progga lite... Tog mig runt den vanliga 6,7km rundan varav 2,5 bedrevs i ett någolunda joggtempo. Dock uppdelat på etapper då 1km var det längsta min kropp uthärdade i detta tempo, sedan fick jag gå lite. Jösses, kanske orimligt att tro att ett marathon skall kunna uthärdas om ca ett år. Men, försöker man inte så går det ju definitivt inte. Här skall plågas!

Kul att höra att fler 40-åringar än jag åker inlines, det är en helt klart underskattad motionsform och en bra start för dem som liksom jag inte klarar av att springa då konditionen inte behöver vara lika bra. Men Susanne, det var skönt att höra att frakturerna inte kom från inlinesåkningen men hur du lyckades fattar jag inte... Krya på dig, det verkar göra ont!

Jag har varit på fest! Gick på min härliga kurskamrats fest efter lite tvekan, dels visste jag inte hur jag skulle må och sedan var det ju det där med att komma med "cancersjal" på huvuet, man känner sig liksom inte som en glädjespridare... För dem som liksom min syster undrar varför man väljer sjal istället för tex keps, peruk eller mössa då denna ju liksom skriker CANCER så är det i alla fall för mig så att:
- Keps kan jag inte ha inne, tycker det är jobbigt med skärmen för ögonen.
- Peruken är så varm, jag går i kok och detsamma gäller mössa...
- Sjal är mao perfekt då den kan vara hur tunn som helst vilket gör den sval och härlig!

Festen var toppentrevlig! Jag ledde hem min cykel klockan halv två på natten efter att ha druckit lite vin under kvällen. Första alkoholen på ganska länge, stackars levern! Det var dock inte så mycket som denna kurskamrat försöker ge sken av i en av kommentarerna, längtar dock efter att känna mig så återställd så att jag kan dricka bubbel tills bena darrar och magen fylls av fnitter!

Jag har varit hundvakt för Harry! Jag gillar inte små hundar men ok... Han e rätt gullig och framförallt är han PIGG!!! I denna värme har jag, sadist som jag är, försökt trötta ut hunden med långa promenader. Helt utan framgång, han är som en duracellkanin!!
På en av våra långa promenader mötte vi denna sticksiga...Jag var ute på Brännö igår. Tog en tidig båt ut och spenderade en härlig dag med mamma på deras altan. Utsikten är väl helt ok...
Vi tog en promenad och letade efter dans men det gick sådär...

Nu är nästa steg strålning... Jag tror att jag kommer att må väldigt bra under den jämfört med giftbehandlingen. Lite orolig är jag då den ju skall vara varje dag. Det innebär ju att jag under dessa 6,5 veckor kommer att vara "cancerpatient" varje dag och inte som tidigare en gån var 3e vecka. Undrar lite hur det kommer att påverka psyket. Kommer ju inte direkt ha semester när Dennis är ledig heller...
Det visar sig...
Nu skall jag njuta av att kaffet smakar gott igen och ta en god kopp tillsammans med en välförtjänt frukost!

Ner som en pannkaka, upp som en sol!!!

Det är inte så mycket som krävs...

1. Ork för en promenad som avnjuts tillsammans med min FANTASTISKA, KLOKA och mycket VACKRA mamma. Vi tittade till kossorna och de relativt nyanlända hästarna och var nöjda med att de skötte sig bra... Dvs de betade resp idisslade. Vi avhandlade lite viktiga och allvarliga ämnen som ålderdomshem, eutanasi och jag fick berätta om mina planer på att bli en parkbänk när jag så småningom dör... Om sådär 200 år...

2. Ork att ta hand om källsorteringen, handla, städa bilen och bespruta ogräs...

3. Bad de fina pojkarna att klippa gräset (stooooor trädgård har vi) varpå de genast tog tag i detta utan knorr! Mina ögon tåras!!!

4. Åt middag på uteplatsen och hela familjen satt kvar i säkert nästan en timma efter avslutad måltid och bara samtalade och hade trevligt... Jag ÄLSKAR min familj!

5. Ut på en 10km kvällsinlinestur med Lotta som sprang och Dennis och Jocke som cyklade. Livskvalitet mäts kanske inte i mobiltelefoner ändå? Härligt att umgås med människor som vill GÖRA saker. Tack för att ni drar ut oss!!!

Så nu skall jag, trots alla mina goda föresatser om att vara försiktig, köra Alexander till K-backa och försöka hitta en present till Ellen vars 40-års fest jag har för avsikt att närvara vid på lördag. Borde kanske inte med tanke på mina dåliga värden men eftersom jag ju inte vet när de är som lägst då jag ju verkar få min dipp väldigt sent har jag bestämt mig för att mina vita just nu är extremt många!

Livstorka!

Vaknade igår och mådde väl sådär...

Fysiskt bättre än i förrgår men psyket var inte riktigt på topp.
Tråkighetsfaktorn när man inte kommer ut blir stor. Den ökar dessutom exponentiellt med antalet behandlingar då tiden där det inte händer ett skit bara känns längre och längre.

Mina "dåliga" dagar blir ganska likartade med ev promenad om jag inte är i min "anemifas", tvätt, ev handla om jag kör bil och då med återvinning om den orkas med, matlagning om jag inte mår för illa, komma på saker jag kan möla i mig för att förhindra värsta illamåendet - saker som jag inte redan tröttnat på och börjat må illa av - läsa bok, titta på TV, undvika liggsår... Kort sagt urtråkigt!!! Om någon ringer har jag inget att bidra med i ett samtal utan får hoppas att den som ringer har en massa spännande att berätta, själv är jag så trött på mig själv så jag vill helst inte öppna munnen.

Jo men, det är ju sista gången nu! Snart är jag igång igen och kan göra roliga saker!!! Fast det hjälper liksom inte nu... Konstigt det där... Det handlar ju bara om ett par dagar och vad är väl det? Tur jag bestämde mig för att ge mig själv en ny mobiltelefon i giftavslutningspresent! Den lyfte hela senare halvan av gårdagen till oanade höjder!

Lite midsommar- och förgiftningsbilder...

Då var det dags igen... Ser inte lika glad ut som tidigare fastän det är sista...Välbetald läkare? Hål på strumpan i alla fall!!!
Måste bara få med den igen... I lite större format! Kan man bli gladare?
Hade för dagen stöd av min mycket mogne sambo som här prövar hållfastheten i liften... Kan tilläggas att jag vägrade åka! TRÅK-KÄRRING!!!!
När denna lek inte var kul längre skulle nål-, handsk- och förbandslagret inventeras...
Fin trädgård för midsommarfirande, synd bara inte vädret var riktigt med!!! Blev dock trevligt ändå! Pojkarna kastade kubb efter varandra och det är ju också en lek...

Katta tycker stolarna och soffan är för mjuka och sitter hellre på golvet...
Pojkar som för ovanlighetens skull inte vill vara med på bild...

Hoppas att alla får en fortsatt trevlig helg!

Och mobilen då... Kommer förhoppningsvis i början på veckan när jag ändå mår ap-torsk!