Idag är det bara så innihelvette tråkigt, orättvist och förbannat jävla sorgligt!!

Vet att det måste komma såna dagar oxå men ändå... Måste försöka förstå att min hjärna som under 6,5 år stimulerats in absurdum nu inte får mer input än om jag ska dammsuga eller tvätta, baka bröd eller promenera, eller; what the hell, alltsammans! Tid finns, stimulans sökes!

Jag vill jobba, jag vill komma hem och känna att jag fattat något nytt idag, jag vill ha hanterat något svårt så bra som bara jag kan hantera det... Jag vill orka springa, inte flåsa som en sviktpatient när jag gör ett försök. Jag vill inte vara sjuk...

Jag vill inte vänta på att det ska bli måndag och jag ska få tre påsar gift in i mina vener som sedan i bästa fall ska ta kål på så många av mina friska, bra celler som det bara går utan att jag för den sakens skull kolar på kuppen. Jag vill inte kunna plocka loss en massa av mina mm-korta hårstrån som fortfarande sitter kvar på mitt huvud där det tidigare satt en hårman som är få förunnade. Jag vill inte ha ett medicinförråd som påminner om läkemedelslistorna på medicinavdelningarna. Jag vill inte planera mina barns födelsedagar efter hur lågt mitt immunförsvar kommer att vara.

Hurdådå?

Hur fortsätter man då? Hur ska det gå? Hur länge har den funnits där?

Vem i hela helvette vet?

Fortsätter: Det bara gör man, tänker att detta blir en fas, en period som snart skall utmynna i en återgång till det normala... Fast aldrig så normalt att man kan släppa rädslan, skräcken för att det skall finnas mer, någon annanstans som inte cellgifterna hittar... Elaka jävlar som ligger och gömmer sig i ett favoritorgan som dessutom är livsnödvändigt och inte går att ta bort.

Går: Det går BRA!!! Det måste det göra, finns inga alternativ. Idag när illamåendet är borta och det enda som vittnar om sjukdom är att jag inte är på mitt nya, fantastiska jobb och att jag redan hunnit tvätta två maskiner och sitta framför datorn i två timmar, ja då kan jag långa stunder glömma av det som jag lever mitt i nu.

Länge: Har inte vågat fråga, det fanns en satellit, dvs en tumör var 14mm, en brevid var 4mm, ej att förväxla med metastas dock!!! Kunde jag ha känt knölen tidigare? Borde jag sökt med det samma istället för att vänta 2 cykler?

Resultat... Jag tar en promenad, tittar på havet, väntar på att tonåringarna kommer hem och vi börjar packa för Stockholm!