Hela överkroppen smärtar vid någon som helst form av rörelse. Måste dock medge att det inte är helt fyllt av olust då det känns som lite "tillbaka till normaltillståndet"... Skall bli skönt smärtsamt att träna i eftermiddag igen! HAHA, man är i alla fall idiot!!!
Vi for till Brännö. Syster-yster med pojkvän, Harry och jag. Mamma mötte upp och spenderade denna kortsemester tillsammans med oss. Vi har haft det supermysigt i huset vid havets kant. Vädret har varit helt ok och gav igår utrymme för en låång långpromenad för mamma, mig och Harry. Vi tog oss ut till Galterö där fåren går och betar. Fåren tycks tro att Harry är någon form av förminskat får då de kom travandes fram emot oss och med stor förtjusning luktade och buffade på Harry. Han var dock inte lika förtjust utan morrade lite farligt tillbaks. Tog dock revansch genom att äta upp varenda fårbajs i området! Att inte hunden väger 1000kg! Att han inte luktar värre!!! URK!!!
Strålningen var inställd igår pga maskinservice, kändes som semester! Idag har jag dock på nytt strålats och nya rtg-bilder har tagits för att kontrollera att strålningen hamnar rätt. Mao så har halva den första strålningsomgången klarats av och nedräkning kan börja. Jag känner mig dock inte skitlycklig och tillfreds utan är tvärtom ganska rädd. Rädd för hur det skall bli sedan. Orolig för hur vardagen kommer att kännas. Hur mycket kommer tiden efter denna att präglas av rädsla? Oro för att det finns metastaser, oro för recidiv, oro för att inte få vara kvar så länge jag vill. Rädsla för att mina pojkar skall förlora sin mamma alldeles för tidigt.
Tankar på tidsprioriteringar som kanske borde göras annorlunda, finns det gott om tid kvar? Visst, ingen har några som helst garantier, alla kan råka ut för saker och har man inte fått en cancerdiagnos innebär det inte att man inte kan få en en annan dag men det känns ändå som att döden har tagit ett steg in i mitt liv som han/hon inte gjort före den här skitsjukdomen. Den inkräktar på mitt liv och mina tankar och jag tycker inte om det...
