Det är inte så mycket som krävs...
1. Ork för en promenad som avnjuts tillsammans med min FANTASTISKA, KLOKA och mycket VACKRA mamma. Vi tittade till kossorna och de relativt nyanlända hästarna och var nöjda med att de skötte sig bra... Dvs de betade resp idisslade. Vi avhandlade lite viktiga och allvarliga ämnen som ålderdomshem, eutanasi och jag fick berätta om mina planer på att bli en parkbänk när jag så småningom dör... Om sådär 200 år...
2. Ork att ta hand om källsorteringen, handla, städa bilen och bespruta ogräs...
3. Bad de fina pojkarna att klippa gräset (stooooor trädgård har vi) varpå de genast tog tag i detta utan knorr! Mina ögon tåras!!!
4. Åt middag på uteplatsen och hela familjen satt kvar i säkert nästan en timma efter avslutad måltid och bara samtalade och hade trevligt... Jag ÄLSKAR min familj!
5. Ut på en 10km kvällsinlinestur med Lotta som sprang och Dennis och Jocke som cyklade. Livskvalitet mäts kanske inte i mobiltelefoner ändå? Härligt att umgås med människor som vill GÖRA saker. Tack för att ni drar ut oss!!!
Så nu skall jag, trots alla mina goda föresatser om att vara försiktig, köra Alexander till K-backa och försöka hitta en present till Ellen vars 40-års fest jag har för avsikt att närvara vid på lördag. Borde kanske inte med tanke på mina dåliga värden men eftersom jag ju inte vet när de är som lägst då jag ju verkar få min dipp väldigt sent har jag bestämt mig för att mina vita just nu är extremt många!
fredag 26 juni 2009
torsdag 25 juni 2009
Livstorka!
Vaknade igår och mådde väl sådär...
Fysiskt bättre än i förrgår men psyket var inte riktigt på topp.
Tråkighetsfaktorn när man inte kommer ut blir stor. Den ökar dessutom exponentiellt med antalet behandlingar då tiden där det inte händer ett skit bara känns längre och längre.
Mina "dåliga" dagar blir ganska likartade med ev promenad om jag inte är i min "anemifas", tvätt, ev handla om jag kör bil och då med återvinning om den orkas med, matlagning om jag inte mår för illa, komma på saker jag kan möla i mig för att förhindra värsta illamåendet - saker som jag inte redan tröttnat på och börjat må illa av - läsa bok, titta på TV, undvika liggsår... Kort sagt urtråkigt!!! Om någon ringer har jag inget att bidra med i ett samtal utan får hoppas att den som ringer har en massa spännande att berätta, själv är jag så trött på mig själv så jag vill helst inte öppna munnen.
Jo men, det är ju sista gången nu! Snart är jag igång igen och kan göra roliga saker!!! Fast det hjälper liksom inte nu... Konstigt det där... Det handlar ju bara om ett par dagar och vad är väl det? Tur jag bestämde mig för att ge mig själv en ny mobiltelefon i giftavslutningspresent! Den lyfte hela senare halvan av gårdagen till oanade höjder!
Fysiskt bättre än i förrgår men psyket var inte riktigt på topp.
Tråkighetsfaktorn när man inte kommer ut blir stor. Den ökar dessutom exponentiellt med antalet behandlingar då tiden där det inte händer ett skit bara känns längre och längre.
Mina "dåliga" dagar blir ganska likartade med ev promenad om jag inte är i min "anemifas", tvätt, ev handla om jag kör bil och då med återvinning om den orkas med, matlagning om jag inte mår för illa, komma på saker jag kan möla i mig för att förhindra värsta illamåendet - saker som jag inte redan tröttnat på och börjat må illa av - läsa bok, titta på TV, undvika liggsår... Kort sagt urtråkigt!!! Om någon ringer har jag inget att bidra med i ett samtal utan får hoppas att den som ringer har en massa spännande att berätta, själv är jag så trött på mig själv så jag vill helst inte öppna munnen.
Jo men, det är ju sista gången nu! Snart är jag igång igen och kan göra roliga saker!!! Fast det hjälper liksom inte nu... Konstigt det där... Det handlar ju bara om ett par dagar och vad är väl det? Tur jag bestämde mig för att ge mig själv en ny mobiltelefon i giftavslutningspresent! Den lyfte hela senare halvan av gårdagen till oanade höjder!
lördag 20 juni 2009
Lite midsommar- och förgiftningsbilder...
Då var det dags igen... Ser inte lika glad ut som tidigare fastän det är sista...
Välbetald läkare? Hål på strumpan i alla fall!!!
Måste bara få med den igen... I lite större format! Kan man bli gladare?
Hade för dagen stöd av min mycket mogne sambo som här prövar hållfastheten i liften... Kan tilläggas att jag vägrade åka! TRÅK-KÄRRING!!!!
När denna lek inte var kul längre skulle nål-, handsk- och förbandslagret inventeras...
Fin trädgård för midsommarfirande, synd bara inte vädret var riktigt med!!! Blev dock trevligt ändå! Pojkarna kastade kubb efter varandra och det är ju också en lek...
Katta tycker stolarna och soffan är för mjuka och sitter hellre på golvet...
Pojkar som för ovanlighetens skull inte vill vara med på bild...Hoppas att alla får en fortsatt trevlig helg!
Och mobilen då... Kommer förhoppningsvis i början på veckan när jag ändå mår ap-torsk!
fredag 19 juni 2009
Glad Midsommar!
Relativt nyförgiftad såhär på midsommarafton... Eller som en kär väninna uttryckte det:
- Grattis! Du kommer i alla fall att få världens billigaste bakfylla, eller dyraste, men du betalar ju inte själv i alla fall!!
Precis så! Illa kommer jag att må imorgon också... Har gått på steroiderna lite hårdare nu och tror att det hjälper lite. Det ger i alla fall en riktigt härlig svullnad, ser ut som en ballong hela jag, och så lagom rödmosig och lite lätt stirrig... Svinsexigt!!! Lägg där till lite aggressivitet och värmevallningar som jag nu förstått beror på ett av gifterna och alltså inte på att jag inte har någon mens längre. Vallningarna avtar ju dessdå längre ifrån förgiftningen jag kommer, precis som muskelkramperna... Fan, vad kul det låter!!!
Undrar om jag vågar festa till med ett glas öl till sillen i alla fall, kan ju liksom inte bli värre... Eller kan det det? Det vore helt överjävligt i så fall...
Bitter klagan idag då alltså... Nej uppryckning, måste komma ihåg att detta är sista "andra dagen efter gifter". Hoppa in i duschen, sluta lukta äckelgift en stund i alla fall, ut i trädgården och klippa gräslök och invänta gästerna. Det skall bli kul!
Gläds också över att det faktsikt är hela 18 grader idag även om inte solen skiner, mao är det i år INTE samma temperatur på midsommar som det var i julas!
Skall inte lägga ut någon bild på steroidfläsk idag...
Och tack för kommentarenom att lukta i mitt hår... Fast jag har julite för mig att du tyckte mitt hår mest var i vägen och täppte till golvbrunnen ;-) Löv Ya too darling!!!!
- Grattis! Du kommer i alla fall att få världens billigaste bakfylla, eller dyraste, men du betalar ju inte själv i alla fall!!
Precis så! Illa kommer jag att må imorgon också... Har gått på steroiderna lite hårdare nu och tror att det hjälper lite. Det ger i alla fall en riktigt härlig svullnad, ser ut som en ballong hela jag, och så lagom rödmosig och lite lätt stirrig... Svinsexigt!!! Lägg där till lite aggressivitet och värmevallningar som jag nu förstått beror på ett av gifterna och alltså inte på att jag inte har någon mens längre. Vallningarna avtar ju dessdå längre ifrån förgiftningen jag kommer, precis som muskelkramperna... Fan, vad kul det låter!!!
Undrar om jag vågar festa till med ett glas öl till sillen i alla fall, kan ju liksom inte bli värre... Eller kan det det? Det vore helt överjävligt i så fall...
Bitter klagan idag då alltså... Nej uppryckning, måste komma ihåg att detta är sista "andra dagen efter gifter". Hoppa in i duschen, sluta lukta äckelgift en stund i alla fall, ut i trädgården och klippa gräslök och invänta gästerna. Det skall bli kul!
Gläds också över att det faktsikt är hela 18 grader idag även om inte solen skiner, mao är det i år INTE samma temperatur på midsommar som det var i julas!
Skall inte lägga ut någon bild på steroidfläsk idag...
Och tack för kommentarenom att lukta i mitt hår... Fast jag har julite för mig att du tyckte mitt hår mest var i vägen och täppte till golvbrunnen ;-) Löv Ya too darling!!!!
onsdag 17 juni 2009
Jippi!!! Jag blir förgiftad idag!
Då ser det ut så här bredvid frukosttallriken...
16 tabletter steroider, 1 magskyddande och två olika anti-illamående. Till detta kommer ännu en tablett som jag får när jag kommer till Varberg och då två påsar gift och en giftspruta.
Denna läkemedelsblandning spädes med en påse vatten. Konstigt att jag måste kissa flera gånger på de ca två timmarna jag är där?
Fluorouracil: Metaboliterna verkar dels genom att hämma tymidylatsyntetas och på så sätt interferera med DNA-syntesen, dels genom att inkorporeras i RNA vilket resulterar i en hämning av RNA-syntesen.
Epirubicin: Verkningsmekanismen för epirubicin är kopplad till bindningen till DNA. Studier av cellkulturer har visat på snabb cellpenetration, lokalisering i cellkärnan och hämning av nukleinsyrasyntes och mitos.
Cyklofosfamid: Är kemiskt besläktad med kvävesenapsgas (låter mysigt, detta gör jag alltså frivilligt...). Den primära metaboliten 4-hydroxicyklofosfamid bildas framför allt i levern, och står i jämvikt med aldofosfamid med öppen ringstruktur. Denna intermediär bryts spontant ner till akrolein och fosforamidsenapsgas. Den senare anses reagera med DNA. Denna alkylering resulterar i brott och sammankopplingar av DNA-strängar och i DNA-protein tvärbindningar. I cellcykeln blir passagen genom G2-fasen fördröjd.
Detta är alltså min giftkombination "FEC", och att jag mår illa är inte så konstigt! Nybildning av celler hindras och delning av celler hindras och fördröjs vilket ju skall döda eventuella kvarvarande tumörceller och framförallt se till att de inte kan föröka sig.
Tack alla för uppmuntran inför denna sista-sista behandlingsomgång!!! Jag tar mig igenom även denna men har lovat mig själv att vara lite snällare och ta det lite lugnare denna gången. Framförallt skall jag INTE utsätta mitt immunförsvar för onödiga påfrestningar utan snällt undvika IKEA, dagis och andra smittohärdar!
tisdag 16 juni 2009
Lurad på konfekten?
Jag är schemalagd för min sista, sista cellgiftsbehandling i morgon.
Jag har fått en spruta som kostar ca 12000 kronor efter varje behandling för att jag inte skall bli så låg i mina vita att jag inte kan få behandling. Ni som läst hela bloggen kommer kanske ihåg att jag efter min första förgiftning hade så låga vita (0,3) att jag fick vänta en extra vecka på min nästa behandling. Efter det har jag som tillägg fått den hemskt dyra sprutan och den har hjälpt. Har ju haft vita på över 3 varje gång, gränsen för att få behandling är 2,8.
Idag har jag tagit nya prover och var helt inställd på att allt skulle vara i sin ordning, har ju mått så himla bra! Men ack nej, 2,63 tror jag att de var idag. Måste alltså in och ta nya prover tidigt imorgon bitti och hoppas att de vita har masat sig upp över 2,8 annars får jag ingen behandling!
Jag kan ju förstå det konstiga med att vilja bli förgiftad och må skit över midsommar men jag är ju HELT inställd på att denna sista behandling skall ske nu. NU för att jag vill vara i god form tills strålningen börjar, inte må sådär halvkymigt och kanske tom vara anemisk...
Så vad göra? Inget säger sköterskan, finns inget sätt att skynda på benmärgen mer än sprutan som vi ju redan tagit till. Vila då frågar jag... Jag har ju varit ganska aktiv det senaste, minst sagt, kan det påverka? Nej, enligt sköterskan, man skall göra det man orkar under behandlingen...
Jag har dock bestämt mig för att kvällen skall bedrivas i liggande läge, vilandes med god tillgång på all sorts föda. Insomningstablett för att få en god natts sömn då sömnen det senaste varit minst sagt ryckig. Jag har hittills under behandlingen tagit totalt 3st + en sömntablett så beroendemässigt löper jag nog inte så stor risk. Vill ju bara vara lite snäll mot min hårt arbetande lever och har ju därför undvikit all medicin som inte är till för att dämpa biverkningarna från giftet.
Dessutom skall jag anstränga mig för att inte vara så arg på mig själv för att jag är så jävla oförsiktig med mig själv. Har ju varit på massa ställen utan att ens tänka tanken på mitt usla immunförsvar. Jag menar IKEA, väntrummet på vårdcentralen, COOP, ICA, osv, osv... Som bäddat för att fånga upp diverse skitbakterier!
Nä, nu ska jag lägga mig i soffan och klappa lite på mina långa rörben, höftben och ryggrad för att påverka dem så att de skyndar på produktionen lite. Det behövs ju så lite...
Jag har fått en spruta som kostar ca 12000 kronor efter varje behandling för att jag inte skall bli så låg i mina vita att jag inte kan få behandling. Ni som läst hela bloggen kommer kanske ihåg att jag efter min första förgiftning hade så låga vita (0,3) att jag fick vänta en extra vecka på min nästa behandling. Efter det har jag som tillägg fått den hemskt dyra sprutan och den har hjälpt. Har ju haft vita på över 3 varje gång, gränsen för att få behandling är 2,8.
Idag har jag tagit nya prover och var helt inställd på att allt skulle vara i sin ordning, har ju mått så himla bra! Men ack nej, 2,63 tror jag att de var idag. Måste alltså in och ta nya prover tidigt imorgon bitti och hoppas att de vita har masat sig upp över 2,8 annars får jag ingen behandling!
Jag kan ju förstå det konstiga med att vilja bli förgiftad och må skit över midsommar men jag är ju HELT inställd på att denna sista behandling skall ske nu. NU för att jag vill vara i god form tills strålningen börjar, inte må sådär halvkymigt och kanske tom vara anemisk...
Så vad göra? Inget säger sköterskan, finns inget sätt att skynda på benmärgen mer än sprutan som vi ju redan tagit till. Vila då frågar jag... Jag har ju varit ganska aktiv det senaste, minst sagt, kan det påverka? Nej, enligt sköterskan, man skall göra det man orkar under behandlingen...
Jag har dock bestämt mig för att kvällen skall bedrivas i liggande läge, vilandes med god tillgång på all sorts föda. Insomningstablett för att få en god natts sömn då sömnen det senaste varit minst sagt ryckig. Jag har hittills under behandlingen tagit totalt 3st + en sömntablett så beroendemässigt löper jag nog inte så stor risk. Vill ju bara vara lite snäll mot min hårt arbetande lever och har ju därför undvikit all medicin som inte är till för att dämpa biverkningarna från giftet.
Dessutom skall jag anstränga mig för att inte vara så arg på mig själv för att jag är så jävla oförsiktig med mig själv. Har ju varit på massa ställen utan att ens tänka tanken på mitt usla immunförsvar. Jag menar IKEA, väntrummet på vårdcentralen, COOP, ICA, osv, osv... Som bäddat för att fånga upp diverse skitbakterier!
Nä, nu ska jag lägga mig i soffan och klappa lite på mina långa rörben, höftben och ryggrad för att påverka dem så att de skyndar på produktionen lite. Det behövs ju så lite...
söndag 14 juni 2009
Så vänder livet sakta åter...
Mår så bra nu.
Orkar mycket. Åker inlines, promenerar, proggar (går sämre och sämre för varje giftsession men lite i alla fall) och umgås med familj och vänner.
Fick lite munherpes som påminnelse om att jag inte riktigt är i form men har annars haft en bra återhämtningsfas.
Håret växer lite mellan gifterna, den värsta men inte all kortisonsvullnaden försvinner och inger hopp för framtiden. Vikten stabiliseras och rusar inta bara brant uppåt.
...Och då är det dags igen... Tre dagar kvar tills äcklet... Ångesten sticker liksom in lite flisor mitt i allt må bra. Snart ligger jag igen, med ett hål i epigastriet som bara kan fyllas med äcklig fet, salt mat. Med ett illamående som överskuggar allt annat dåligt mående. Med äcklig medicin som måste tas för att det inte skall bli värre men som självt gör det värre. Massa medicin...
Vilken arm skall de fyllamed gift nu? Båda är i rätt risigt skick med svullnad och ömhet, sköra kärl som fått nog av kärlretande substanser.
Äh, vad fan (denna blogg innehåller mycket svordomar, dags att lägga ut en varning?), njut av denna bra dag Lola,kom igen, kolla om det går att anmäla sig till Sthlm marathon än, sånt piggar upp!!!
TJOHO!!!! Det gick... Är nu anmäld och har beställt T-shirt och hela konkarongen. Nu finns ingen återvändo!!!
Dessutom, vem fan klarar inte lite illamående och annan skit nu? Det är ju SISTASISTASISTASISTA gången!!!
Orkar mycket. Åker inlines, promenerar, proggar (går sämre och sämre för varje giftsession men lite i alla fall) och umgås med familj och vänner.
Fick lite munherpes som påminnelse om att jag inte riktigt är i form men har annars haft en bra återhämtningsfas.
Håret växer lite mellan gifterna, den värsta men inte all kortisonsvullnaden försvinner och inger hopp för framtiden. Vikten stabiliseras och rusar inta bara brant uppåt.
...Och då är det dags igen... Tre dagar kvar tills äcklet... Ångesten sticker liksom in lite flisor mitt i allt må bra. Snart ligger jag igen, med ett hål i epigastriet som bara kan fyllas med äcklig fet, salt mat. Med ett illamående som överskuggar allt annat dåligt mående. Med äcklig medicin som måste tas för att det inte skall bli värre men som självt gör det värre. Massa medicin...
Vilken arm skall de fyllamed gift nu? Båda är i rätt risigt skick med svullnad och ömhet, sköra kärl som fått nog av kärlretande substanser.
Äh, vad fan (denna blogg innehåller mycket svordomar, dags att lägga ut en varning?), njut av denna bra dag Lola,kom igen, kolla om det går att anmäla sig till Sthlm marathon än, sånt piggar upp!!!
TJOHO!!!! Det gick... Är nu anmäld och har beställt T-shirt och hela konkarongen. Nu finns ingen återvändo!!!
Dessutom, vem fan klarar inte lite illamående och annan skit nu? Det är ju SISTASISTASISTASISTA gången!!!
lördag 13 juni 2009
Radiation - Salvation?
Kanske borde man försöka bli kallad till det nya fina psykhuset på östra istället. Jag vet inte så många som skulle bli lyckliga över en kallelse till JK på Sahlgrenska. Jubileumskliniken är ju liksom inte förknippat med NÅGOT annat än cancer, inte i min värld i alla fall.
Därför kändes det ganska jobbigt för ca ett år sedan då jag fick ett samtal från en väldigt kär och nära vän som sa sig befinna sig på JK. Jag jobbade som underläkare på Sahlgrenska och han undrade om jag hade tid för en lunch. Tankarna rusade verkligen runt under den fasansfullt långa tiden som var kvar tills det var dags för lunch. Alla cancerdiagnoser jag läst om snurrade i huvudet och jag visste inte ens om det var han eller hans fru eller någon annan som var drabbad. Det var det absolut värsta, dottern... Lilla lilla som jag sett växa upp och som nu nått en ålder av 20...
Orättvist, jävla skit, helvette...
Men också, denna lilla som utvecklats och blivit en inte så kroppsligt stor men själsligt och med en envishet, styrka och fysik som tog henne igenom den tuffa perioden med cellgift och strålning. Såklart, hon slapp tom sista giftbehandlingarna då tumörerna försvann... Min lilla hjälte! Skönt att ha dig som vän och förebild!
Var ju inte riktigt det jag skulle skriva om...
Jag har alltså fått en kallelse till JK för påbörjan av strålbehandling. Förberedelse den 9/7 och start den 13/7. Det skall bli så himla skönt!!! Jag ser helt plötsligt slutet på det här. Jag kollade kalendern och blir alltså KLAR sista veckan i augusti. Och den 9e har det gått nästan exakt tre veckor sedan sista behandlingen vilket innebär att återhämtningen startar på riktigt. Kroppen skall alltså INTE behöva bekämpa mer gifter, mina njurar skall få vila, min lever, mitt hjärta, mina lungor... JIPPI!!! Då börjar återuppbyggnadsfasen på riktigt!
Fast, levern skall allt få en dust, måste ju dricka champagne!!! Och det i massor!!!
Och förresten... Tack för kommentarerna!!! Det är fantastiskt kul för egot med respons!!! Och Louise, klart jag vet vem du är! Visst det är en skitsjukdom men som du säger, prognosen är GOOOD!!! Johanna, jag skall ta min blå SAAB och rulla ut till dig på landet en dag, titta på din häst och alla dina ungar, skall bli skitkul... Jag har ju tid! Gjoin, du måste hälsa dina fruar som tar hand om dig så fint när jag är så långt bort, saknar dig oändligt!!!
Därför kändes det ganska jobbigt för ca ett år sedan då jag fick ett samtal från en väldigt kär och nära vän som sa sig befinna sig på JK. Jag jobbade som underläkare på Sahlgrenska och han undrade om jag hade tid för en lunch. Tankarna rusade verkligen runt under den fasansfullt långa tiden som var kvar tills det var dags för lunch. Alla cancerdiagnoser jag läst om snurrade i huvudet och jag visste inte ens om det var han eller hans fru eller någon annan som var drabbad. Det var det absolut värsta, dottern... Lilla lilla som jag sett växa upp och som nu nått en ålder av 20...
Orättvist, jävla skit, helvette...
Men också, denna lilla som utvecklats och blivit en inte så kroppsligt stor men själsligt och med en envishet, styrka och fysik som tog henne igenom den tuffa perioden med cellgift och strålning. Såklart, hon slapp tom sista giftbehandlingarna då tumörerna försvann... Min lilla hjälte! Skönt att ha dig som vän och förebild!
Var ju inte riktigt det jag skulle skriva om...
Jag har alltså fått en kallelse till JK för påbörjan av strålbehandling. Förberedelse den 9/7 och start den 13/7. Det skall bli så himla skönt!!! Jag ser helt plötsligt slutet på det här. Jag kollade kalendern och blir alltså KLAR sista veckan i augusti. Och den 9e har det gått nästan exakt tre veckor sedan sista behandlingen vilket innebär att återhämtningen startar på riktigt. Kroppen skall alltså INTE behöva bekämpa mer gifter, mina njurar skall få vila, min lever, mitt hjärta, mina lungor... JIPPI!!! Då börjar återuppbyggnadsfasen på riktigt!
Fast, levern skall allt få en dust, måste ju dricka champagne!!! Och det i massor!!!
Och förresten... Tack för kommentarerna!!! Det är fantastiskt kul för egot med respons!!! Och Louise, klart jag vet vem du är! Visst det är en skitsjukdom men som du säger, prognosen är GOOOD!!! Johanna, jag skall ta min blå SAAB och rulla ut till dig på landet en dag, titta på din häst och alla dina ungar, skall bli skitkul... Jag har ju tid! Gjoin, du måste hälsa dina fruar som tar hand om dig så fint när jag är så långt bort, saknar dig oändligt!!!
torsdag 11 juni 2009
Besök som piggar upp
Jag har många vänner.
Jag är inte en speciellt bra vän.
Jag är hemskt lat och tycker ofta att tiden inte räcker till för att umgås med vänner när vardagen rullar på. Under studietiden var jag extremt asocial och umgicks nästan inte med någon förutom familjen. Studierna tog ju sin tid och sedan var det liksom inte mycket kvar...
Därför måste jag säga att jag är väldigt glad att alla finns kvar... Alla Ni fantastiska som finns där nu när jag helt plötsligt har tid så det räcker och blir över. Alla Ni som orkar köra ut hit till landet för att jag själv inte kan/vill köra bil efter behandlingen. Alla Ni som orkar komma för att prata en stund, kanske promenera en sväng eller bara vara.
Jag är också väldigt glad över alla mina återfunna gamla vänner som återfunnits via facebook. Kul att ha kontakt igen och flera har/kommer jag ju också träffa nu under min långa sjukskrivning! SKITKUL!!!
Så cancer på gott o ont då, igen...
Jag är inte en speciellt bra vän.
Jag är hemskt lat och tycker ofta att tiden inte räcker till för att umgås med vänner när vardagen rullar på. Under studietiden var jag extremt asocial och umgicks nästan inte med någon förutom familjen. Studierna tog ju sin tid och sedan var det liksom inte mycket kvar...
Därför måste jag säga att jag är väldigt glad att alla finns kvar... Alla Ni fantastiska som finns där nu när jag helt plötsligt har tid så det räcker och blir över. Alla Ni som orkar köra ut hit till landet för att jag själv inte kan/vill köra bil efter behandlingen. Alla Ni som orkar komma för att prata en stund, kanske promenera en sväng eller bara vara.
Jag är också väldigt glad över alla mina återfunna gamla vänner som återfunnits via facebook. Kul att ha kontakt igen och flera har/kommer jag ju också träffa nu under min långa sjukskrivning! SKITKUL!!!
Så cancer på gott o ont då, igen...
onsdag 10 juni 2009
söndag 7 juni 2009
Visa vem som bestämmer!!!
Min hjärna bestämmer fortfarande!!!
Att kroppen ballade ur och tillät missbildade celler att proliferera får ses som ett tillfälligt misslyckande!
Har idag varit ute i 12,7 km, av vilka 9,3 bedrevs joggande. Kan bara säga att det var bara min FANTASTISKA hjärnas förtjänst!!! Och lite Bruce Springsteen då...
Måste ju dessutom ta kommandot över muskler som tror att de får vila och bli fläsk bara för att jag legat som en död fisk i tre dagar.
Kan berätta att det gör ont att starta fläskiga, sovande muskler. För att inte tala om lederna som inte tycker om den ökade belastningen i form av ökad fettmängd och minskad muskelmassa. Och så har vi ju hjärtat... Men jag har ett bra hjärta, det har jag bestämt mig för, det klarar den ökade påfrestningen och blir nog glatt överraskat av att få känna igen sig igen... I juni skall det ju klara av att arbeta ett helt marathon, likabra att börja nu.
En användbar tanke... Ett ben framför det andra... Igen och igen och igen och igen...
Att kroppen ballade ur och tillät missbildade celler att proliferera får ses som ett tillfälligt misslyckande!
Har idag varit ute i 12,7 km, av vilka 9,3 bedrevs joggande. Kan bara säga att det var bara min FANTASTISKA hjärnas förtjänst!!! Och lite Bruce Springsteen då...
Måste ju dessutom ta kommandot över muskler som tror att de får vila och bli fläsk bara för att jag legat som en död fisk i tre dagar.
Kan berätta att det gör ont att starta fläskiga, sovande muskler. För att inte tala om lederna som inte tycker om den ökade belastningen i form av ökad fettmängd och minskad muskelmassa. Och så har vi ju hjärtat... Men jag har ett bra hjärta, det har jag bestämt mig för, det klarar den ökade påfrestningen och blir nog glatt överraskat av att få känna igen sig igen... I juni skall det ju klara av att arbeta ett helt marathon, likabra att börja nu.
En användbar tanke... Ett ben framför det andra... Igen och igen och igen och igen...
Konstaterande om fett
Jag måste först erkänna att bilden är till fläskets fördel! Det ser värre ut på riktigt men jag kan ju bespara Er som orkat läsa så här långt den synen!
Cancerbehandlingen har gått framåt, vilket är fantastiska nyheter för alla oss som drabbas. Cellgiftsbehandlingar går ju som bekant med illamående som biverkning och har ju alltid gjort. Nu har man dock lyckats kupera det värsta tydligen mha sk antiemetika, (fikon för antiillamåendemedicin).
Antiemetikan kombineras också med steroider (kortison) som dels gör att man blir "påtänd/speedad" och alltså orkar funka mer som vanligt när man är som mest påverkad av gifterna. Ett sätt att lura kroppen mao. Detta medför som positiv effekt att man inte blir liggande och känner efter och alltså tar bort lite fokus från illamåendet. T ex orkar jag ju promenera redan dagen efter gifttillförsel vilket jag inte tror att jag skulle orka utan steroiderna. Jag dimper ju i ork ganska rejält när jag slutar med dem. En annan önskad effekt av steroiderna är ökad aptit, viktigt då kroppen ju behöver ALL näring den kan få under denna urgiftiga nerbrytningsprocess av alla dessa celler!
Aptitökningen hos mig har medfört att jag vill ha salt och fett och HELA tiden! Kan råka i någon form av matmani där jag redan efter avslutad måltid börjar se mig om efter vad jag ska stoppa i munnen härnäst... Gud nåde den som försöker ta min mat! (Steroider gör en som nog många redan vet aggressiv) Ett givet resultat är som nog de flesta förstår viktuppgång... En ganska speciell viktuppgång då de flesta kvinnor som cellgiftsbehandlas hamnar i ett tillfälligt klimakterie vilket ju ensamt står för en omfördelning av fettdepåer hos kvinnor. Steroiderna som används har inte heller de någon muskeluppbyggande effekt utan ger ett speciellt utseende med runda kinder och stor mage. Om någon har ett specialintresse inom området så sök på "cushings disease".
Så vart vill jag komma med detta? Inte vet jag, bara ge mig
själv en jävligt bra ursäkt till att jag blivit så förbannat fet!!!En positiv slutkläm... Mitt vansinnigt snygga cancerärr!!! Och ja, jag menar allvar!
Konstaterande om hår...
...Det växer inte riktigt som, och där jag vill!!!
Tillväxten är inte riklig på de ställen jag vill, t ex har jag fått en massa fjun i ansiktet, på kinderna. Skallen ser ut som på bilden, lite glest och fjösigt kan nog medges. Undrar hur lång tid det tar innan det blir riktigt hår när behandlingen är över.
Ögonbryn och fransar blir bara glesare och glesare. Om inte cellgiftsbehandlingen gick mot sitt slut nu skulle nog snart Dennis fått skratta sig till sömns då jag väl skulle ligga där med ETT målat ögonbryn för att inte riskera att måla dem på fel ställe. Allt enligt tips från "be beautiful, feel better"...
Tillväxten är inte riklig på de ställen jag vill, t ex har jag fått en massa fjun i ansiktet, på kinderna. Skallen ser ut som på bilden, lite glest och fjösigt kan nog medges. Undrar hur lång tid det tar innan det blir riktigt hår när behandlingen är över.
Ögonbryn och fransar blir bara glesare och glesare. Om inte cellgiftsbehandlingen gick mot sitt slut nu skulle nog snart Dennis fått skratta sig till sömns då jag väl skulle ligga där med ETT målat ögonbryn för att inte riskera att måla dem på fel ställe. Allt enligt tips från "be beautiful, feel better"...
onsdag 3 juni 2009
Lolas Klagan - Upp o nicka sockerdricka om jag bara inte var så seeeeeeg...
Jag är så fruktansvärt trött så jag knappt orkar andas...
Varje andetag kompliceras också av att när det är slut kommer den äckliga fadda smaken i munnen fram igen o igen o igen...
Undrar också om mina värmevallningar beror på giftet eller om det nu är det RIKTIGA klimakteriet som inträder, och varför svettas jag mest från huvudet - det skalliga?
Ljuger inte när jag säger att min huvudsvål, vilken jag nu kommit på ser ut som en grishud, lätt skulle ombesörja uppvärmningen av detta ganska stora hus helt utan vidare hjälp av bergvärme och annat tjafs.
Vaknar på natten av att huvudet ångar och sprutar svett omkring sig... BLÄ
Diskmaskinen står i köket och skriker på mig att den gjort sitt jobb och diskat klart, bara för mig att tömma alltså... Men, jag ORKAR inte. Den får stå där o skrika bäst den vill.
Tips, skaffa inte hushållsmaskiner som pratar när de är klara om ni inte ALLTID är redo att i ett huj springa och tillgodose deras iofs ganska enkla krav.
Får kramp i musklerna så fort jag rör mig, undrar om jag är uttorkad eller bara har Mg-brist eller om det bara är ytterligare en biverkning... Orkar inte ens dricka för att se om det hjälper...
Slutklagat, nu drar jag inget täcke över huvudet, då svettas och ångas jag ihjäl... Återkommer då energin tagit vägen förbi här o släppt av lite.
Varje andetag kompliceras också av att när det är slut kommer den äckliga fadda smaken i munnen fram igen o igen o igen...
Undrar också om mina värmevallningar beror på giftet eller om det nu är det RIKTIGA klimakteriet som inträder, och varför svettas jag mest från huvudet - det skalliga?
Ljuger inte när jag säger att min huvudsvål, vilken jag nu kommit på ser ut som en grishud, lätt skulle ombesörja uppvärmningen av detta ganska stora hus helt utan vidare hjälp av bergvärme och annat tjafs.
Vaknar på natten av att huvudet ångar och sprutar svett omkring sig... BLÄ
Diskmaskinen står i köket och skriker på mig att den gjort sitt jobb och diskat klart, bara för mig att tömma alltså... Men, jag ORKAR inte. Den får stå där o skrika bäst den vill.
Tips, skaffa inte hushållsmaskiner som pratar när de är klara om ni inte ALLTID är redo att i ett huj springa och tillgodose deras iofs ganska enkla krav.
Får kramp i musklerna så fort jag rör mig, undrar om jag är uttorkad eller bara har Mg-brist eller om det bara är ytterligare en biverkning... Orkar inte ens dricka för att se om det hjälper...
Slutklagat, nu drar jag inget täcke över huvudet, då svettas och ångas jag ihjäl... Återkommer då energin tagit vägen förbi här o släppt av lite.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
