Slut...

Så, nu var man odödlig igen!

Dags att ändra inriktning på denna blogg. Får se i vilket format och i vilken färg.

TACK ALLA FÖR ALLT STÖD!!!

Kramar i mängd!

Tacktacktacktack!

För alla värmande kommentarer. Här och på FB.

Nu är det EN, 1 gång kvar!

Var i varberg idag, hos doktor cancer, pratade om fortsatt behandling, får tänka på det sen. Nu; EN gång kvar, sedan champagne!!!

Vi får väl se vad som händer med bloggen, om den överlever eller får transformeras till en blogg om livet i värmland, som veckopendlare med famljen här hemma och om träning så klart.

Kommer det gå att uppnå målen? Självklart! Frågan är bara hur...

Dåliga nyheter... Mitt Hb är nu fantastiska 128!! Har aldrig haft så högt... Kan alltså inte skylla på det längre när det är jobbigt att springa. Dööööh

Hahahahahahahahahahaha......dööööööhhhhh

Ojojoj... Synd om den stackarn som skrev inlägget före detta... Suck!!!

Japp, ryckte upp mig även denna gång och befinner mig nu i ett så nära normalstatus jag faktiskt tror orkas uppbådas i denna onormala tid.

Trött så in i norden idag oxå... Skulle kunna somna för natten nu tror jag. Måste samla kraft för att ringa mina nära och kära och faktiskt orka ha en konversation. Segt helt enkelt...

Strålningen gick finfint idag! Inte en enda patient i väntrummet när jag kom och jag hann bli klar innan det kom någon efter mig, tänk att det kan göra så mycket!
Däremot ringde de från MIN onkologavdelning i Varberg, shit, hade nästan hunnit glömma att jag hade en sådan, och ville flytta fram mitt läkarbesök från nu på torsdag till nästa fredag.
NO WAY!! ALDRIG!!! Detta är min SISTA cancervecka!!! BASTA!!!
På måndag, när de flesta slutar röka och börjar banta slutar jag med cancer... Japp!
Således vägrade jag och får väl se om jag åker på bassning för att jag kommer innan strålningen är avslutad.

Samlade ihop mig till en liten löptur igår efter bloggspyan. Det gick ganska bra, eller, jag orkade i alla fall 1km i 5-min fart, sedan tog jag däremot slut, men ändå, 1km!!!

Skulle göra lite repris idag, sprang från gymet och hem nu på eftermiddagen. Hahaha, höll på att faktiskt dö på riktigt! Hade BESTÄMT mig för att inte gå i backarna. Det gjorde jag inte heller... Hade oxå BESTÄMT mig för att slå längdrekord, dvs springa längre än 7,5km utan att stanna. Det gjorde jag, 8km blev det, med livet som insats och med myrsteg! Det är en KONST att springa så långsamt som jag gör nu! Kanske borde tävla i det... 42km känns ganska långt bort...

Hoppa över detta inlägg...

Strålning suger...
Riktigt jävla mycket suger det...

Nej, det gör inte ont. Nej, jag mår inte illa. Nej, jag har knappast några biverkningar alls.

Men, jag är trött... Trött så in i döden... Ibland för trött för att ens orka öppna munnen och prata.
Jag är trött på att sitta i ett jävla väntrum bland peruker och skalliga varenda dag. Jag är trött på att det emellanåt rullas ner någon VÄLDIGT, VÄLDIGT sjuk person som påminner mig (& troligtvis alla andra i det förbannade väntrummet) om hur jävligt det kan gå... Trött på att faktiskt bli rädd och att faktiskt emellanåt inbilla mig att jag har metastaser ÖVERALLT! Trött på att som en magnet dras till de hemska bloggarna som skrivits av personer som insjuknat och inte överlevt. Trött på att ha dragit in ett cancermonster i vår familj. Trött på att emellanåt låta monstret ta överhanden, bli svag och självömkande... Det finns inget osmakligare än självömkan och när jag då ramlar ner i detta gyttjiga äckliga hål har cancermonstret övertaget och flinar mig självbelåtet i nyllet.

"Haha, där fick du! Du kan ju tro att du skall ta dig genom detta stark och oskadd, lite svedd och ärrad bara. Jag ska allt få ner dig på knä och du skall få krypa i detta självömkans stoft."

I fredags när jag fick mitt schema för strålning denna vecka insåg jag att jag inte skulle bli klar med strålningen på torsdag utan först på fredag eftersom de har stängt på onsdag. Snacka om droppen... JAG SKULLE BLI KLAR PÅ TORSDAG!!!! VI SKA DRICKA CHAMPAGNE PÅ TORSDAG!!! Villintevillintevillinte strålas på fredag oxå!!

Jomenvisst, jag inser precis vilken liten jävla betydelse det har om jag behöver strålas på fredag istället för på onsdag. Jag är sjukskriven, Dennis är ledig på fredag, spelar roll...

Men nu. Roliga saker!!! Jag har hår!!!
Jag drar fingrarna genom håret!!! Skall snart köpa fudge, schampoo och balsam!

Mammografi

Idag kom det en kallelse för mammografi.

Jag tror att det är den första kallelsen som ska komma enligt vårdprogrammet och vet alltså inte riktigt om jag verkligen skall gå. Körtelvävnaden i bröstet har väl knappt hunnit läka på de två veckor som hinner gå efter sista strålbehandlingen.

Undrar vad som hänt om jag väntat med att söka för min knöl och blivit diagnostiserad med bröstcancer nu i september istället för i januari. Spridningsrisken borde ju rimligtvis varit större och antagligen knölarna också. JAG ÄR TACKSAM FÖR MIN NOJJIGA SIDA SOM GJORDE ATT JAG SÖKTE I DECEMBER!!!

Joggade med Dorthy igår. 6,5km i 5,58-tempo, uppförsbackar bortrationaliserade. Idag blev det 4,7km med urcellen så jag känner mig riktigt duktig. Nu väntar gräsklipparen med alla byglar indragna. Får se om jag orkar samla kraft så det räcker. Saknar Dennis och Filip. Huset är stort och tomt utan dem. Som tur är har Alexander med vänner intagit hemmet så här är i alla fall inte tyst och tomt!

Ryck upp dig!!!

Nä, färdigångestat för denna gång! Nu skall jag glädjas åt mitt ganska stora utbud av tid. Denna bristvara i detta ganska snabbsnurrande samhälle. Har ju ett startdatum för jobb nu och då blir det nog lite annorlunda!

Igår hade jag tid att efter strålningen (som gick så fort att jag nästan inte märkte att jag var där, inte en peruk så långt ögat nådde!!!) fika med Matilda. Mysigt värre! Hann oxå hjälpa Dennis att med pojkarnas hjälp röja ur garaget så att plats kunde göras för båten som tyvärr skall säljas.
Jag hann storhandla, morgonpromenera samt träna på gymmet. Kvällen avslutade vi med en ganska dålig film, men ändå!

Idag skall jag hinna umgås med Sara-Sara som gör sin AT i Jönköping men är här för Way out west. Skall bli finfint detta! Jag skall oxå hinna med en joggingtur med Dorthy, en gammal arbetskamrat. Sedan, när kvällen kommer skall jag vara alldeles ensam hemma, Dennis är i köpenhamn och pojkarna är som regel ute vid den tiden av dygnet, vampyrer ni vet... Undrar om jag skall hyra något riktigt sockersött och kanske proppa i mig massa sådant oxå?

Tack urcellen och moster för kommentarerna, det värmer när orken och motståndskraften inte riktigt är på topp! Nä, nu skal här stålsättas å det vilda och jag skall in i strålningsgrytet med högburet huvud och leka att jag är där för att de som jobbar där inte skulle ha något att göra annars!!!

Regn ute, regn i sinne...

Stråla Lola... En kul ordlek som ofta myntas här hemma nu. Kanske en läxa för alla som fortsätter kalla mig LOOOOOla fast det uttalas så det rimmar på, just det, stråla.

Ingen bra dag på strålningen idag. Dennis var med, tack och lov... Inget hände egentligen, det gick ganska snabbt att komma in till strålningen vilket ju var skönt. Däremot var "receptionen" knökfull med patienter som skulle anmäla sig eller som väntade på färdtjänst.

Helt plötsligt var det som om allt bara "drabbade" mig... Alla dessa sjuka människor, alla peruker, de flesta gamla, någon med lika kort hår som jag och så JAG... Och min store, fine, fine man mitt i detta. Hur i helvette hamnade vi i det här? Varför hamnade jag i detta? Jag skall ju vara någon helt annan stans. Oroa mig för räkningar, skor till pojkarna, middag i morgon... Inte som nu, om den lilla pricken på bröstet alltid funnits där eller är ny och står för något hemskt. Om smärtan i höften när jag sovit bara beror på belastning eller...

Fick ta djupa, lugna andetag... Tänk på något annat, tänk på något annat... Ville bara springa ut därifrån, alternativt sparka ner varenda pryl där och fullständigt löpa amok. JAG SKA INTE VARA HÄR!!! JAG HÖR INTE HIT!!! Jag vet att ingen annan vill det heller och jag antar att varenda peruk där inne har, eller kommer att gå igenom samma stadium.

Under löpturen hem från gymmet kom det över mig igen och jag kände att jag höll på att börja hyperventilera. Återigen... Andas lugnt, tänk på något annat... Hur många gånger kommer det att funka?

Förresten, fick storstryk i go-cartkörningen igår. Inte helt oväntat. Kul var det i alla fall!!!
Nu ska vi ta oss till kungsbacka och se på sommaren med Göran eller vad den nu heter. Kan behöva skratta lite tror jag... Och popcorn...

Behärska dig Hektor!!!

Dagarna går och nu är det "bara" 14 strålningar kvar!

I morgon får jag sällskap då Dennis och pojkarna följer med till strålningen för att vi sedan i samlad trupp skall ut på äventyr och köra go-cart. Det skall bli riktigt härligt att göra lite "semestergrejjer" ihop. Vi får liksom planera lite för att klämma in aktiviteter mellan strålningen, hela sommaren har ju gått i ett jävla "behandlingstöcken" då allt handlat om att anpassa livet efter behandlingar. Det är ju inte bara mitt liv som påverkats utan alla i min närhet.

Därför kändes det hemskt härligt att "smita iväg" till österlen och fira svärföräldrarna förra helgen. Kort och intensivt men så himla härligt! Pojkarnas sommarlov har ju hittills fått spenderas här hemma då jag inte varit i skick att åka någonstansalls och nu finns ju inte tidsutrymmet. Måste ju på strålning varenda dag. Det skall därför bli smällkul att sticka iväg och lämna detta bakom oss när behandlingen är avklarad. Att pojkarna går i skolan och Dennis inte har semester bryr jag mig inte det minsta om! Vi skall iväg om de så blir relegerade på kuppen!
Jag har tom flyttat fram min arbetsstart två veckor, längtar så jag dör efter att få börja jobba igen men VI SKALL IVÄG!!!

Nu när Dennis har semester tränar vi som djur... På en vecka har vi cyklat in till strålningen (19km per väg) 3 dagar och styrketränat 5ggr. Till detta kommer alla hundpromenader. Tyvärr har dock lille Harry blivit hämtad av sin riktiga matte idag så nu får vi se hur motivationen räcker till. Det känns bra att kunna träna utan att oroa sig för infektioner och annat krafs. Det känns också viktigt att komma i form igen och bli starkare, inte bara upprätthålla någon basal grundfysik. Vill snart komma igång med löpningen på riktigt och kunna se resultat. Inte bara harva omkring sex km för att sedan nästan dö... DET KOMMER!!! LUGNA NER DIG OCH LÅT FÖR I HELVETTE KROPPEN ÅTERHÄMTA SIG LITE. DET ÄR INTE 8 VECKOR SEDAN SISTA CELLGIFTSKUREN!!

Nedräkning efter imorgon!

Igår på strålningen fick jag en kommentar om att min hud fortfarande inte reagerat på strålningen utan fortfarande är fin och oskadd. Glad blev jag och tittade noga på bröstet och såg just, oförstörd hud! Så fint!

Så trist då med tråk-känslan som uppstod efter duschen nu ikväll då huden runt mitt ärr flammade ilsket rött och övrig hud i strålområdet såg förändrad ut.
Nu är ju inte det hela världen men tråkigt ändå... Jag hoppas att det inte blir mycket och framförallt att det inte skall göra ont. Än har jag ju inte ont i huden, bara i själva bröstvävnaden och inte så att det hindrar mig något särskilt.

Imorgon skall vi cykla in till sahlgrenska, skall bli kul nu efter allt regnande! Jag hade ju tänkt att cykla betydligt oftare men lusten har inte direkt svämmat över i allt regn. Nu skall i alla fall Denis, Lotta (Som fått en ny cykel - en hybrid, av familjen, hur skall detta gå när hon ju redan cyklade som en raket med en gamla damcykeln?) och Jocke med och väl i stan hämtar vi upp min kursare Mathilde som hälsar på i Göteborg. Det skall bli riktigt kul! Önskar bara jag kunde få med de båda tonåringarna oxå... Dream on...

Annars går dagarna mest i träningens tecken, förutom strålningen då som just dessa två dagar när Dennis varit med tagit längre tid än någonsin. Kul att spendera sin semester i en väntrumssoffa på sahlgrenska!! Det är hemskt snällt av honom att följa med, och alla andra stackare som också varit med såklart!

MEN... Nu till det riktigt roliga! När morgondagens strålning är gjord så har jag gjort mer än hälften!!! Nu börjar nedräkningen mao!!! Tänker inte säga att "åh, det har gått så fort, och inte varit jobbig alls" för det har fan varit ap-jobbigt och jag är så trött på skiten så att jag önskade att jag kunde ställa någon till svars och be denne någon att fara så långt åt jävla helvette som bara är möjligt... SKITSKITSKITSKIT... Varför?

Fredagskvällen spenderades i sällskap med:

Och jag kan bara säga... WOW!!!