Varberg tar revansch!!!

Idag har jag åter varit i Varberg. Men tack och lov inte för att få nya gifter utan för ett halvtidsbesök hos dr Cancer.

Tre behandlingar gjorda och lika många kvar!

Min relation till Varberg har tidigare varit mycket god. Här har jag tävlat på Inlines, jag har sprungit roliga lopp, jag har gått som kandidat på sjukhuset, jag har varit med på en av mina bästa väninnors förlossning och jag har varit på roliga konserter. Tyvärr skadades denna relation ganska rejält den 14e januari då orten blev oåterkallerligt förknippad med bröstcancer, operation, cellgift och ångest.

Alltså bestämde vi oss, jag och min fantastiska mamma för att återge Varberg lite av sin forna storhet i och med chansen att komma därifrån utan massivt illamående och steroidfladder i bröstet.

Vi åkte således dit i god tid och hann promenera längs stranden, äta lunch på kurorten och köpa det fantastiska hälsobrödet på densamma!
Likväl började illamåendet fladdra i epigastriet när vi närmade oss sjukhuset, snacka om betingning...

Allt blev dock bättre när vi träffat doktorn, fått prata lite om strålningen som följer, planerat återbesök för hormonkoncentrationer för att planera vad det blir för antihormonterapi efteråt. Att det blir tamoxifen är klart men ev med något tillägg som helt stoppar ovarierna... Orkar inte tänka på det nu... Klimakteriet, nästan före mamma, huh... Underskatta aldrig känslan av att inte vara fertil, även om man inte vill ha barn...

När jag kom hem väntade en fantastisk överaskning! Min väninna Lorna (Ja, vi lärde känna varandra som 6-åringar då vi upptäckte att vi ju heter typ samma) som bor i USA och designar ridkläder och även producerar och säljer har skickat en jacka! Fantastiskt grön dessutom! Jag tror faktiskt inte att hon vet att det är min favoritfärg i världen men å så rätt!
Nu är det ju 26 grader idag såjag får svårt att använda den på ett tag men oj vad den skall användas så fort tillfälle ges!

Nu väntar valborgsbrasa med reservation för ev hämtning av full tonåring... Man vet aldrig. Men min levervärden är tydligen inte på topp så mamma bad mig hålla mig borta från hembränt och T-sprit och Dennis tyckte det var dags att lägga av med crack... Nä, svårt att dra ner på något som inte finns, får helt enkelt hoppas att levern klarar tre omgångar gift till. Ska klappa lite på den varje dag, kärlek o omtanke hjälper mot mycket!

http://www.youtube.com/watch?v=pHO5KWIMZUo

Vissa dagar är bättre än andra - Och vissa betydligt sämre...

Dööööh...

Ville inte gå upp ur sängen igår. Det fanns varken kraft eller lust, fast kroppen ju just nu fungerar som den gör bäst under giftbehandlingen. Förutom armen då, men den är på bättringsväg!
Masade mig i alla fall upp och insåg att denna dag skulle bli tuff... Livet sög cancerröv som min kära syster nog skulle uttrycka sig! Hon bloggar fö på http://skitidetdu.blogspot.com/, där kan man få sig några rejält bittra skratt!

Spjärnade emot å det vilda och tänkte att här måste allt göras rätt för att inte helt sunka ner mig. Åt således frukost med pojkarna som denna dag bara kändes slappa, otacksamma och självupptagna... Gick ut och "sprang" 5km, 3,5 min snabbare än sist men med samma fruktansvärda puls och nära döden upplevelse. Hann lägga märke till att de släppt ut korna i en av hagarna på vägen.
Jag ÄLSKAR kor, verkligen! Jag tror att deras uppsyn och doft för mig tillbaka till somrarna på Island som barn. Vi spenderade alltid en tid uppe på gammelmormor och gammelmorfars gård uppe på norra Island och där trivdes jag alltid fantastiskt. Lukten från huset och ladugården sitter fastetsat i luktminnet och jag kan plocka fram den när som helst. Minnet av gammelmormor som av slit och troligtvis osteoporos omvandlats till en människa perfekt utformad för att mjölka kor och helt anpassad till sin mycket låga diskbänk sitter också det som berget. Och sedan stora, stora gammelmorfar med nävar som spadblad...

Men, inte heller löptur fylld av minnen hjälpte. Nej, tankarna gick nog mer åt att jag måste göra något mer adrenalinindränkt, kanske dags att ta fram mina inlines... Då riskerar man i alla fall att ramla och slå upp ett rejält hål och med mina trombocyttal så går resten fort!

Väl hemma provade jag alla matmissbrukares bästa bot! Ben & Jerry glass! Mums, kakdeg...
Slevade i mig en halv bytta till Grey´s anatomy men blev bara förbannad för att serien är så förbannat töntig!

Ok, gör någon nytta då för i helvette kärringjävel! Jag oljade trädgårdsmöblerna och dammsög... Allt med bra musik i öronen, sådan som brukar få mig på bra humör. Alltså blev det Rammstein å det vilda! Tyvärr hjälpte inte detta heller. Tankarna gick sin egna självdestruktiva väg och jag ägnade större delen av dagen åt att grina, deppa och tycka att livet är alltigenom överjävligt orättvist och att jag är en sällsynt jävla misslyckad person som inte gör många rätt. Passade på att morra på de stackars oförstående pojkarna också.

Dennis tog hand om mig när han kom hem och jag fick gråta ut lite och reda ut lite känslostormar. Han är så klok!
Vi kom fram till att det är nog bättre så här, att det pyser ut lite under tiden för behandlingen så att inte allt kommer ikapp efteråt, när man är klar med det värsta och skall återgå till ett någotsånär normalt liv igen. För någon reaktion kommer ju, även om man är en streber som stångar sig fram när vardagen känns tuff. Även om man är Hulken...

Kroppen tar revansch

Vaknade fyra inatt av att något var fel.

Försökte somna om men det ville sig inte... När jag legat en stund och undrat varför jag inte sov (min nattsömn är förutom under den äckliga steroidperioden löjligt bra!) kände jag att jag hade svårt att räta ut högerarmen, den arm som också är min "giftarm".
Undersökte armen lite där i mörkret och insåg att den var svullen och öm lite ovanför armvecket. Muskeln kändes spänd och varm.

Skit också! Det var precis detta som INTE skulle hända! Jag vill ha mitt kärl intakt så jag kan fortsätta få mitt älskade gift i den armen. Nu ifrågasätter jag också mitt beslut att låta dem ge mig giftet i högerarmen... Kunde väl för i helvette en 5-åring räknat ut!

Så, iväg till Kungsbacka närakut vid sju, kom in efter ca 15 min väntan och ut igen efter ytterligare 10 min med recept på Orudis. Får kontakta min onkologsköterska imorgon och höra vad som blir nästa steg.
Hm, min onkologsköterska... Hur blev det såhär?

Så, tro inte att du har kontroll över din kropp bara för att du masat dig ut på en löptur. Äckelsjukdomen kan närsomhelst ta kommandot och visa vem som bestämmer!

Suck...

Oooliiiidlig smärta!!!

Whohahahahahahahahahaha! HAHAHAHAHAHAHA!!!

Jag vann!!!

Kampen mot den förlorade kroppen, kampen mot de äckliga gifterna, kampen mot de löjliga cellerna!
Nej, jag har inte kommit på ett bot mot cancer men jag har "sprungit"!!!
Dag 10 efter gift! Grym e jag! En runda på 5km, det tog "bara" ca 34 min och ja, jag gick upp för backen.
Och ja, mina lungor sprängde, och nej, jag såg inte havet, blommorna, vassen eller träden. Mina ögon var upptagna med flimmer...
Mitt hjärta slog som besatt och skrek åt mig att sluta.
Min fantastiska Garmin visar att min medelpuls låg på 163, vilket är en bedrift då min maxpuls är -högst ovetenskapligt uträknat 185... Hade jag varit min egen doktor hade jag sagt åt mig att jag är dum i huvudet... Skyller även det på cellgifterna!
Vem FAN behöver syre? Inte jag i alla fall!!! Har just kommit på att eftersom ett av de äckliga gifterna är hjärttoxiskt ska jag låta mitt hjärta pumpa runt det extra mycket och på så vis bli immun!
Vem säger att man blir snygg av att springa?
Växtkraft!!!

Nä, ska stappla in i duschen och ut och leka med ogräset! Skall oxå fira att det är den 2a sommardagen på Island och att jag inte bor där!

Min promenad

Ok, har tänkt lite på att folk jag bryr mig om faktiskt går och tänker att det är synd om mig... För att lyfta denna tunga börda från era axlar (:-)) så skall jag visa mina ljusglimtar! Förutom min fantastiska familj och min fina vänner så har jag så mycket!!! Detta är bilder på min närmaste omgivning, allt inom en timmas promenadväg. Den promenad som jag ju har lyckan att kunna göra varje dag när måendet medger och det är faktiskt de flesta dagar! Bilden ovan visar min utsikt från ytterdörren. Skogen bakom huset alltså, vitsipporna är vilda! Rådjuren käkar upp tulpanerna på nätterna men det var inte jag som planterade dem så jag tar det inte personligt.

Så har vi huset med det fantastiska garaget där det hänger en sandsäck som alla kan slå sig trötta på. Jag är inte hemskt duktig på det, Alexander ser rätt cool ut när han håller på. När han visade Dennis hur jag såg ut när jag bankade lite blev jag inte smickrad...
.
Här är altanen, gömd bakom buskar och annat grönt... Sol hela eftermiddagen! Här kommer en liten skogspromenad på väg till havet. Här får man akta sig för här finns säkert massa massa orm. Har dock kommit på att om jag blir biten är det nog värre för ormen än för mig, snacka om förgiftning! Vitsipporna här är vulgärt många, svårt att se på en så liten bild men ni får fantisera!Och så helt plötsligt så blandas allt det vita upp med lite blått! Blåsippor!

Nu närmar vi oss havet, Malevik... Här finns en massa strandfågel och en fin badplats och båthamn. Malin K, jag tänker på dig varje gång när jag kommer hit, STADSRÅTTA!!! (puss)En vy över viken...
Nästa vik med bad- och båtbryggor.

Vass i skogen, det är bara så fräckt!

Jo men visst, det är faktiskt hemskt jävla jävligt när det är hemskt och när rädslan slår till. Men jag har också lyckan att leva där jag lever med dem jag lever vilket gör allt så himla mycket lättare! Tack mamma för att du följde med på denna fina promenad!
(Som ni förstår har dagen varit bra, inte så mycket illamående och jag har tom orkat handla på ICA-maxi!)

En trevlig hemmakväll med kameran i högsta hugg

Då kan man ta kort på saker som ger det där lilla extra!

Min fina nya GPS-klocka med tillhörande pulsband! Stor och inte så vacker kanske. Dennis kommer nog att påminna mig om att inte ha den på mig till vardags. När vi träffade hade jag ALLTID min Polarklocka på mig, inte pulsbandet dock. Min första julklapp från Dennis blev en jätefin Stormklocka... Undrar om han valde mig för min förmåga att alltid vara piffig?



Min lille-lille tonåring. Kanske borde jag ha kepsen? Av någon underlig anledning har han alltid tungan ute när han fotas med mig. Kanske ett tonårstecken jag inte förstår...
Vi äter frukost ihop varje vardagmorgon vilket är en kontrast mot att jag om jag varit i Arvika bara hade kunnat äta tillsammans med honom på helgerna, vilket inte funkar för då måste tonårsslyngeln sova!



Min store tuffe tonåring som inte säger en mening utan; man, biff eller jag e snygg! Han är inne i ett intensivt "träningsskede" just nu och visar gärna sina muskler när tillfälle ges. Han tar alla tillfällen i akt att klappa mig på flinten och fråga om han ska rätta till håret... Gullig!!!



Min fine skalade karl med sin mera skalade jag... Fast han gillar inte när jag sätter på mig peruken heller då jag tydligen ser ut som hans ex. Förvirrande!!
Peruken är kul! Tittar på den ofta och ler men har inte på mig den. Måste komma på ett bra tillfälle. Kanske Metallica i Stockholm, headbanga utan hår är ju inte så fräckt! Headbanga när man är 40 är å andra sidan inte så fräckt det heller...


Nä, nu blir det till att vila lite. Har mått rätt kasst igår efter promenaden och känner mig flåsig och andfådd. Skall ägna dagen till återhämtning och hoppas jag är piggare imorgon!
Fast, just det! Haha, skulle lösa suduko igår när jag väntade på fina Åsa.J som skulle dra med mig på promenad. Brukar INTE ha speciellt svårt för dem men attans vad hjärnan blir skum när man förgiftar den! (Kanske inte så häpnadsväckande men...) Jag vet hur det skall göras men energin räcker inte för att få hjärnan att faktiskt utföra det jag vill att den skall göra. Mycket underlig upplevelse!

Så ha tålamod med alla oss förgiftade när vi ger er en helt blank och tom blick, bara tillfällig kortslutning! Kram

Sörj mitt hår!

Såhär såg det alltså ut...
Kvällen efter läkarexamen när en ny era skulle börja!
Och visst gjorde den det, den nya eran som ju tråkigt nog inte går i långa blonda hårsvalls tecken.

Jag skall nu ut och leta reda på min sambo som för tillfället gömmer sig ute i sitt garage (platsen där ALDRIG någonsin några bilar kommer att befinna sig) och plockar isär en motorsåg... Sjukdom kan ta sig olika uttryck:-)

Jag skall försöka fånga oss tillsammans på bild med skalade skallar och visa hur snygga vi är! Jag ska oxå försöka få en av de trötta tonåringarna att föreviga mig med peruken på så att ni känner igen mig om jag mot förmodan skulle ha den på mig någon gång, den är jättevarm!

Tack för alla mejl och meddelanden igen! Ni får gärna kommentera bloggen, fråga frågor, vadsomhelst! Ingen fråga är för dum eller närgången... Era frågor ger mig en extra omgång bearbetning vilket är precis vad jag behöver!

En fråga som många ställer är om jag tror att det är positivt eller negativt att ha min utbildning när man drabbas av en sådan laddad sjukdom som ju cancer är.
Jag tror både och... Positivt då jag har stort förtroende för vården och forskningen. Nya läkemedel kommer hela tiden. Cancer har blivit ett förklaringsbart fenomen vilket gör den lite mindre diffus och skrämmande. Samtidigt har jag under utbildningen mött patienter med cancer som det inte gått bra för och jag har sett vad olika cancerformer kan göra med en människa. Inga jättetrevliga minnesbilder att ha men värdefulla. Jag vet också att den cancer som drabbat mig är en av de "trevligare" vad det gäller prognos vilket stärker insikten om att detta kommer att gå bra!

Trött, åhhh såååå trött...

En gummidojja avtagen till förmån för en sjukhussäng...

Just nu känns det så, orkar ingenting... Vill bara ligga, vila lite, kanske slumra... Fast då kommer illamåendet, fladdret i bröstet, vad ska jag göra? Vart skall jag göra av migsjälv?

Giftbehandlingen är förrädisk då jag de första dagarna är speedad av steroider, mår ok och orkar träffa folk och göra lite saker. Då tror jag (korkad, godtrogen, vill att det ska vara så, whatever...) att: - Bra, denna gången blir nog rätt ok ändå!!! Jippi!!!

Då kommer storsläggan, bankar in skallen på mig och lindar in hela mig i gladpack... Jag kommer ingenstans!!! Jag tittar upp mot köket och tänker att "om jag bara får i mig nåt att äta så mår jag bättre", fortsätter att titta och inser att, jävlar, köket kom inte hit av sig självt nu heller o jag ORKAR inte gå upp för de tre trappstegen för jag är trött, trött så in i jävlar trött och dessutom mår jag illa för att jag inte har ätit...

Dagen igår gick i ett töcken av soffliggning, tom för trött för att titta på de nya 31 usla TV-kanalerna jag vurmade så ömt för. Den lilla energi jag har över använder jag till att riktigt häcka ner mig själv och se på min mage och inse att: Jaha, inte bara sjuk och illamående utan även klimakterie-steroidtjock... Oviktigt i det stora hela men om man nu ändå skall må skit så...

Nä, bästa jag rullar iväg min gladpackinvirade kropp till soffan och sover bort ett par dagar så känns det bättre sen!

Big 40!!!

Nu är dagen över, dagen då nästa stora åldersbarriär skulle forceras!
Man kan säga att det blev lite av en smygning... Med sån skit som giftbehandlingar omkring sig så tappar ganska stora saker även de sitt fokus.

Jag måste erkänna att jag varit nojjig över att bli 40, väldigt mycket innan jag blev sjuk. Men nu går liksom livet helt plötsligt ut på att bara få bli så gammal som möjligt och då bli 40 positivt laddat. Med dagens behandlingar så även om inte medicinen lyckas bota i alla fall (även om den SJÄLVKLART gör det i mitt fall!!!) så blir man under behandlingens gång också äldre och rynkor och sånt krafs betydelse minskar i betydelse. Att de kommer visar att man fortfarande är med...

Min åldersnojja var nog värst precis innan jag fick beskedet, när vi tog vår läkarexamen mina kursare och jag. Många av dem så fantastiskt unga, och så fantastiska unga! Dessa skarpa intellekt, laddade med empati och klokhet som jag inte för mitt liv kan förstå hur de hunnit tillförskansa sig! Vad gjorde jag i deras ålder? Vill knappt tänka på det... Förutom då mina fantastiska pojkar som ju kom då!
- Sminkade mig
- Hade högklackade skor
- Var på krogen
- Jobbade med mitt roliga jobb i "videobranchen" - det VAR roligt!
- Skaffade mig förhoppningsvis bra erfarenheter inför mitt kommande läkaryrke...

Har under sedan jag blev sjuk förändrat mitt sedan tidigare morbida intresse att läsa dödsannonserna i GP. Har liksom aldrig kunnat släppa tidningen förrän de är genomkollade. Förut var det mest ålder på den avlidne samt oc det var ett namn man kände igen, vilket det som tur är inte har varit så många gånger än. Någon mor- eller farförälder till en vän, någon förälder och vid ett som tur är bara ett mycket fåtal gånger någon man faktiskt känner väl.
Då har jag stannat till och sörjt lite, tänkt på personen, och om den stått mig nära även kontaktat anhöriga och gått på begravning.

Nu är jag besatt av kvinnor som dör som är yngre än 70 och där det står: - Istället för blommor skänk ett bidrag till cancerfonden/bröstcancerfonden... Då blir det ganska svart i huvudet och jag tänker att de har gått igenom precis det jag går igenom, haft hoppet kvar, trott och bestämt sig men att det ju inte riktigt räckte... Dessa är svåra att slå ifrån sig, särskillt de som är runt 50, det är så kort dit...

Nope, vidare nu... Tankar skall tänkas och känslor skall kännas annars stelnar nog hela känslolivet till is och det vill jag INTE!!!

Idag blir en bra dag för en promenad med min nya fantastiska födelesedagspresent - GPS-klockan som jag kan mäta upp mina promenadsträckor med och sen, sen när jag är skitpigg och oförgiftad, då skall jag springa dem!!!

Lev väl och njut av den fantastiska våren!

50% 1/2 hälften

Hälften gjort!

Inte hälften av det pissiga måendet men i alla fall tagit emot hälften av gifterna...
Mår för tillfället ganska bra, snälla mamma kom och hämtade mig i morse för en behandling med taktil massage. Har efter behandlingen mått betydligt bättre än innan så jag tror allt på det där med C-fibrer och "gateway theory". Precis som vi alltid blåst bort det onda när våra barn slagit sig så bör ju illamående kunna avledas.

Vi har haft en fin påsk här hemma med finbesök av släkt och vänner, härligt! Mina fantastiska tidigare chefer - kompanjoner tittade förbi spontant och det bara gör mig så glad!!!
Härligt med besök, här händer inte så hemskt mycket, särskillt inte nu när jag bestämt mig för att avstå bilen i alla fall i början efter behandlingen.
Härligt också med mejl, facebookmeddelanden och telefonsamtal, kontakt kan omöjligt bli fel!

Att avstå för att man inte vet vad man skall säga eller tro att man stör är bara synd, ingen kontakt kan bli fel, inte ens ett litet flås i luren :-)

Har idag också haft en massa besök av min fina kursare Sara-Sara, pappa och Lotta-Potta svägerska! Kan ju självklart också ha bidragit till att jag inte haft tid att må illa och tycka sådär lite extra synd om mig själv!

Nu har jag dessutom lyckats koppla in min nya bredbandsTV med 31 värdelösa kanaler som jag skall slöglutta på när jag inte orkar må bra, jippi! Dessutom har jag deklarerat, för både mig och Dennis!

Undrar bara hur jag skall hinna jobba sedan när den här perioden är över...

Trevliga bilder - Varning känsliga tittare!

Så här glad kan man se ut innan man mår dåligt av gifterna...


Så här går giftet in, peppar, peppar, hoppas kärlen håller, då slipper man en inopererad dosa under huden på bröstkorgen.


Bristol´s avföringsskala... Kan man ha roligare?








En liten tonårsdokumentatör som fixar fina bilder från Varberg.
Här en bild på fin mammahjälp...

Nya gifter - Alla sorter fulla glas!!!

Jag är numera skallig, skallig som Kojak (för oss som mins denna superspännande deckare) eller kanske Mark för de lite yngre...

Jag har dock märkt att mellan giftbehandlingarna så växer det på huvudet. Inte mycket, det blir ingen liten luden matta utan mer som en gles sticksig benhårsbeklädnad. Det är INTE snyggt kan jag i alla fall meddela! Dennis tar med glädje tag i rakskum och hyvel och hyvlar mig blank och len igen.

Jag har skaffat en peruk också. Man får bistånd till det som "cancerpatient" och betalar bara 300kr för en peruk som egentligen kostar 3000kr. Två sådana får man hämta ut.
Jag har hämtat en, den är mörk, platt, glansig och har lugg, dvs allt det som mitt egna hår INTE är! Perukdamen blev lite konfunderad när jag inte ville ha en peruk i äkta hår som var lik mitt egna, blonda lockiga hår. Jag förklarade att de som känner mig vet ju, i alla fall de flesta, att jag inte har något hår och att hur peruken än ser ut så vet de ju att det inte är mitt hår. Jag har ALDRIG kunnat ha lugg, virvlar överallt! Jag har ALDRIG haft platt, glansigt, rakt hår av samma anledning plus en del lockar. Jag har ALDRIG vågat färga mitt långa hår mörkt av rädsla för att färgen aldrig skall försvinna och jag skall få en omvänd utväxt...
Så ser ni en Lola med långt, brunt, platt hår med lugg så japp, det är jag!

Nu skall jag samla kraft inför dagens giftbehandling och njuta av de sista timmarna med bra mående för en period. Jag skall njuta av det faktum att jag i förrgår släpade mig ut och joggade 7KM!!! Hurra för mig!

Starkast i VÄRLDEN!

En mental bergodalbana kännetecknar väl det nya året ganska väl.

I förrgår lyckades jag, tillsammans med en gråvit fluff-hund som jag passar lufsa runt i något som väl bäst beskrivs som "ett tempo något snabbare än gång" i hela 4km!

Jag skyller på den stackars hunden att det inte blev längre men skall väl erkänna att varje sniffpaus mottogs med ett stilla jubel! Lungorna och hjärtat samarbetar inte för tillfället och jag vet inte riktigt vilket organ som fick det syre jag så ivrigt kippade i mig...
Väl med det och vi lyckades ta oss hem resterande 3km i sakta promenadmak. På vägen mötte jag ytterligare en löparklädd stackare som gick - och gladdes väldigt åt att inte vara den enda misslyckade löparen - Vinnarskallen anpassar sig förhållandevis bra måste jag ju erkänna! De som faktiskt var ute och sprang, och lyckades med det tittade jag inte ens åt. Denna "löptur" medförde iallafall en rejäl endorfinfrisättning och jag inser med väldig klarhet att jag faktiskt ÄR starkast i världen!

Kanske inte så lång tid i taget och kanske inte snabbast, men den kraft som behövs för att faktiskt gå ner i källaren, byta om till springkläder och sakta börja mala med en fot framför den andra när kroppen bara vill stanna, den kraften har bara den som för tillfället är just starkast i världen!

Att klara av att acceptera att inget under denna "löptur" liknar det jag upplevt under mina tusentals löp-pass genom åren. Detta utan att vika av ute i Malevik och göra en dramatisk långsam vandring ut i havet för att aldrig vända åter. Nej, att faktiskt glädjas, kroppen funkar! Det är styrka som gör att jag faktiskt tror att denna pärs kommer att genomlidas och lämna efter sig en erfarenhet få förunnade som jag kommer att ha nytta av i framtiden. (Jag hade hellre klarat mig utan den dock, skall villigt erkännas...)

Jag har fått min medverkan i Göteborgsvarvet framflyttad ett år, Tack för det! Det verkar lite som en utopi att jag skall kunna masa mig runt i 21km, men nästa år lever ju jag ett vanligt liv igen! SÅ SKALL DET BLI! Och grunden för denna medverkan läggs nu, så nu skall kläderna på igen. Vem vet, idag kanske det går i 5km!

Heja Försäkringskassan!

Försäkringskassan är ju numera ett hatobjekt Nr1 i Sverige. Många är de TV-och tidningsreportage som skildrar utsatta människor som inte får sina pengar i tid, inte kommer fram på telefon eller blir bedömda som friska trots svår sjukdom och alltså inte medges någon ersättning.

Likaså har "svensk sjukvård" i många människors ordföråd blivit liktydigt med alternativa skällsord.

Jag vill då, då jag ju nu hamnat mitt i vård- och bidragstagarens vardag berätta hur det också kan gå till. Jag slutade ju mitt första inlägg ganska abrupt och återupptog aldrig berättelsen om hur mitt ena bröst blev 66g lättare och jag därefter rekommenderades att börja med intravenösa gifter.

Jag fick en tid för läkarbesök och svar på cytologin den 14/1. Min väldigt kloka mor erbjöd sig att följa med vilket jag från början tackade nej till då hon inte bara är mycket klok utan också en väldigt upptagen kvinna. Jag skulle ju bara dit för att höra att allt var toppenbra och att jag nu kunde fortsätta leva mitt liv som vanligt, kanske med någon extra kontroll eller så.

Nåja, mamma följde med... Tack!!!

Inne hos läkaren som jag förövrigt gått som kandidat med och varit med på opereration av, just det - bröst, bla får jag det faktiskt HELT oväntade beskedet efter lite småprat. Tumören verkade initialt godartad men nej, den är helt klart malign och måste tas bort. Vi har gott om operationstider just nu så du kan opereras på torsdag om 8 dagar.

Lång historia kort... Så skönt med snabb operation, vet man att man har något i kroppen som har förmågan att ta livet av en och dessutom kan spridas till resten av kroppen är inte intresset att ha det kvar så stort.
Mådde bra efter operationen, ingen spridning till lymfkörtlar kunde påvisas och jag kunde börja jobba följande måndag.

Nu var det återigen en väntan på resultat.
Hur stor var tumören?
Hur var tumörcellerna?
Var de hormonkänsliga?
Vilken grad indelades de i när det gäller aggressivitet?
Var de Her2 positiva?
Var operationen radikal? (fikon för helt bortopererat cancerområde)

Min doktor skulle på skidresa när svaren skulle vara klara varpå jag fick vänta lite extra om jag ville ha resultaten från honom. Jag kände att de extra dagarna av väntan väl kompenserades av det förtroende jag känner för honom och hur svaren än blev så ville jag hellre ha dem av honom som jag ju redan hade en slags relation till.

Dennis följde med när dagen för "domen" kom. Att det blev tråkiga besked är ju redan klart...
Tumören var aggressiv, 9 av 9 poäng, DUKTIG tumör!
Det fanns ännu en tumör i området av "förcanceruösa" celler. Bara 4mm men ändå...
Tumören jag kännt var 14mm.
Tumören var svagt till måttligt hormonkänslig.
Tumören var inte Her2 positiv.
Operationen var radikal.

Detta innebar att jag rekommenderades att börja med cellgifter omgående, därefter strålning och på toppen av alltihop avsluta med antihormon i 5 år och alltså bli satt i klimakteriet.
Jag slapp däremot att operera bort hela bröstet och jag behöver inte Herceptinbehandlas. Jippi, eller...

Solskenshistorien fortsätter dock.
Vi hade sedan i julas bestämt oss för att åka till Stockholm och gå på Metallica hela familjen inklusive syster-yster som ju bor i Stockholm.
Det var inga problem att lägga upp behandlingsstart med gifter så att detta skulle passa med mående och sånt krafs man nu måste tänka på! Tack för detta!
Att sedan konserten ställdes in från Filips födelsedag den 8/3 till att istället bli på Alexanders födelsedag den 4/5 får väl bli en bonus. Ännu en långhelg med syster i Stockholm!
Giftbehandlingen får snällt flytta en dag men huvudsaken är att stockholmsresan även denna gång blir under min bra vecka.

Så var det med vården alla som hör och läser om allt som kan gå fel - Den Funkar!!! I de allra flesta fall men hur kul är det att skriva om det på löpsedlarna?

- Asta 87 slapp vänta på akuten!
- Eva som sökte på akuten för halsfluss, vilket är en vårdcentralsdiagnos, fick hjälp efter 2 timmar!

Sedan har vi då favorit hatobjektet Nr 1 för många! FÖRSÄKRINGSKASSAN!!!

Jag ringde då det gått några dagar efter det att min aretsgivare sjukanmält mig, kom fram efter kanske 20 min. (Jag är sjukskriven och har tid att vänta, faktiskt) Papper skulle vara på väg, om än med B-post. Personen jag talade med sa att jag skulle ringa och ligga på om jag inte hört något 14 dagar efter det att jag skickat tillbaka papprena men att det skulle kunna ta upp till 6 veckor. Papper kom, jag fyllde i och skickade med arbetsgivarintyg med ny lön och sjukskrivning. Jag tänkte att nu får jag nog vänta, min inkomst har ju förändrats ganska drastiskt sedan jag var student...
Tio dagar senare satt pengar på kontot och jag har en egen handläggare som jag talat med då hon ville klargöra de nya reglerna. TOPPEN!!

Jag är vansinnigt tacksam för detta och det faktum att jag i förebyggande syfte erhåller behandlingar som kostar massor för att göra ALLT för att minska chansen för återfall eller spridning. Sverige är ett tacksamt land att leva i när man blir sjuk...
Jag kommer så fort jag börjar arbeta igen ringa in skatten på min lönespec, le och hoppas att jag någonsin kan betala tillbaka i alla fall lite...

Positiva Lola

Herre Jösses!

Inser nu att jag måste skärpa mig! Gnälligare kärring har sällan skådats... Vad är väl lite cancer?

Här är positiva saker:

1. Jag har promenerat vid havet i ca 1 timma idag innan frukost, försök hinna med det ni heltidsarbetande friskusar där ute!

2. Jag har köpt huvudbonader från USA med gott samvete, i alla fall tre av dem har någon nyans av grönt i sig! Finfint!!!

3. Schampokontot är försumbart, dusch tar ca 3 min!

4. Jag är hemma och kan äta frukost med mina pojkar varje dag. De blir läskigt bortskämda men det är himla mysigt!

5. Jag storhandlar när ingen annan gör det, inga köer, ingen trängsel...

6. Jag kan ha sovmorgon varje dag om jag vill... Synd bara att jag blivit så mogen och klok att jag numera har ett rättvänt dygn och går och lägger mig klockan 22...

7. Min snälla mamma skickar mig på härliga behandlingar för att motverka äckliga biverkningar, underbart!

8. Min snälla sköterska säger att jag inte får gå ner i vikt utan skall äta tjockgrädde och annat mumsigt.

9. Min bra vecka använder jag till att träffa vänner som jag tycker mycket om men har försummat under alltför lång tid då jag pluggat och haft ett motsatt tidsförhållande mot nu. Det känns riktigt fint!

10. Jag är alltid hemma och kan vifta på svansen när min fine fine sambo kommer hem! Kanske inte enbart positivt dock då det ju är ganska härligt att vara hemma lite själv... Skall tänka på det och dra ut på äventyr en eftermiddag inom kort!

Såå, idag blir en fin dag! Ta vara på den!

Vardagslunk

Mina trädgårdsmöbler väntar på att bli renskrubbade! Jag tänker dock vägra... Regnet öser ner och det är kallt ute, våren liksom vände när den nästan nästan var framme, då behöver man ju inga nytvättade, nyoljade trädgårdsmöbler.
Nej, vad man behöver då är massa bra TV-kanaler eller ett outsinligt utbud av filmer man inte sett, särskillt om man nu som jag har 240 lediga timmar per dygn.
Mina behov är dock rätt svåra att möta då jag:

1. Har flyttat till ett hus där jag inte vet var den jävla antennkabeln till TVn skall kopplas in då det tydligen finns flera olika antenner uppe på vår vind. Där har jag aldrig varit då det står en brant stege på utsidan huset upp dit och jag är säker på att jag kommer ramla ner och bryta nacken om jag försöker ta mig upp dit... Påsdiet får räcka vad det gäller sjukvårdskontakt för nu...

2. Har arbetat inom videobranschen (låter bättre än "arbetat i videobutik" men lämnar också en massa utrymme för fria spekulationer) i massa massa år och föjldaktligen sett typ, ALLT. Skall jag gå tillbaka och se gamla klassiker blir de svartvita och hur hippt, coolt och konstnärligt det nu än anses vara att gilla svartvit stumfilm så köper jag inte det, det är SKITTRÅKIGT!!!

3. Älskar att gå på bio och försöker se de filmer jag är mest intresserad av i detta format.

4. Eftersom jag inte har någon TV borde jag kunna ladda ner serier och se på dessa men jag kan ju för fan inte bränna dem (rätt korkad vad det gäller sånt och ORKAR inte lära mig...) och min dator står inne i en skrubb där det är direkt omysigt att sitta och titta...

Lyxproblem, verkligen, men när det riktiga problemet i ens närhet är såpass allvarligt som det ju nu är så finns liksom inte ork och kraft över för att ha motgångar på andra områden också.
Efter min senaste giftbehandling fick jag vad jag själv misstänker var en hastigt påkommen anemi (jag är doktor, jag får diagnosticera mig själv) vilken fick till följd att jag låg i två dagar och så fort jag gick de tre trappstegen upp till köket från vardagsrummet drabbades av yrsel och knappt fick luft. Detta var på helgen, när måndagen kom och jag blev förkyld och fick mens så ville inte kropp eller psyke mer. Tanken på eutanasi och medlemsskap i Dignitas var inte helt främmande. Som tur är tar överlevnadsinstinkten snabbt över och vetskapen om att detta bara är en fas, en tuff period över ganska snabbt.

Nä, nu skall dagens utmaning nr 1 överstigas, jag ringer husägaren och frågar vilken jävla antenn som gäller!