Stråla Lola... En kul ordlek som ofta myntas här hemma nu. Kanske en läxa för alla som fortsätter kalla mig LOOOOOla fast det uttalas så det rimmar på, just det, stråla.
Ingen bra dag på strålningen idag. Dennis var med, tack och lov... Inget hände egentligen, det gick ganska snabbt att komma in till strålningen vilket ju var skönt. Däremot var "receptionen" knökfull med patienter som skulle anmäla sig eller som väntade på färdtjänst.
Helt plötsligt var det som om allt bara "drabbade" mig... Alla dessa sjuka människor, alla peruker, de flesta gamla, någon med lika kort hår som jag och så JAG... Och min store, fine, fine man mitt i detta. Hur i helvette hamnade vi i det här? Varför hamnade jag i detta? Jag skall ju vara någon helt annan stans. Oroa mig för räkningar, skor till pojkarna, middag i morgon... Inte som nu, om den lilla pricken på bröstet alltid funnits där eller är ny och står för något hemskt. Om smärtan i höften när jag sovit bara beror på belastning eller...
Fick ta djupa, lugna andetag... Tänk på något annat, tänk på något annat... Ville bara springa ut därifrån, alternativt sparka ner varenda pryl där och fullständigt löpa amok. JAG SKA INTE VARA HÄR!!! JAG HÖR INTE HIT!!! Jag vet att ingen annan vill det heller och jag antar att varenda peruk där inne har, eller kommer att gå igenom samma stadium.
Under löpturen hem från gymmet kom det över mig igen och jag kände att jag höll på att börja hyperventilera. Återigen... Andas lugnt, tänk på något annat... Hur många gånger kommer det att funka?
Förresten, fick storstryk i go-cartkörningen igår. Inte helt oväntat. Kul var det i alla fall!!!
Nu ska vi ta oss till kungsbacka och se på sommaren med Göran eller vad den nu heter. Kan behöva skratta lite tror jag... Och popcorn...
Popcorn hjälper mot det mesta. Jag fick för mig att jag skulle poppa popcorn i lördags natt, det gick sådär. Lägenheten luktade i alla fall fyra små rätter i två dygn. Puss!
SvaraRadera(Btw; Den där jättemunnen dyker upp lite här och där, jag tror att jag har fem sex bilder på den som jag definitivt inte tagit själv. Scary.)
Härliga underbara Lola. Förstår att tankarna börjar snurra när du ser sjuka patienter. Du är, som jag sagt tidigare, en av de starkaste människor jag känner. Har alltid tid och ork att lyssna på andras (läs MINA!) bekymmer. Du har varit så duktig och så stark under det senaste halvåret. Kanske det måste få komma en reaktion på allt som hänt så här när behandlingen närmar sig sitt slut och du kan börja leva som vanligt igen. Stor kram! Ellen.
SvaraRadera