Så vänder livet sakta åter...

Mår så bra nu.

Orkar mycket. Åker inlines, promenerar, proggar (går sämre och sämre för varje giftsession men lite i alla fall) och umgås med familj och vänner.

Fick lite munherpes som påminnelse om att jag inte riktigt är i form men har annars haft en bra återhämtningsfas.

Håret växer lite mellan gifterna, den värsta men inte all kortisonsvullnaden försvinner och inger hopp för framtiden. Vikten stabiliseras och rusar inta bara brant uppåt.

...Och då är det dags igen... Tre dagar kvar tills äcklet... Ångesten sticker liksom in lite flisor mitt i allt må bra. Snart ligger jag igen, med ett hål i epigastriet som bara kan fyllas med äcklig fet, salt mat. Med ett illamående som överskuggar allt annat dåligt mående. Med äcklig medicin som måste tas för att det inte skall bli värre men som självt gör det värre. Massa medicin...
Vilken arm skall de fyllamed gift nu? Båda är i rätt risigt skick med svullnad och ömhet, sköra kärl som fått nog av kärlretande substanser.

Äh, vad fan (denna blogg innehåller mycket svordomar, dags att lägga ut en varning?), njut av denna bra dag Lola,kom igen, kolla om det går att anmäla sig till Sthlm marathon än, sånt piggar upp!!!

TJOHO!!!! Det gick... Är nu anmäld och har beställt T-shirt och hela konkarongen. Nu finns ingen återvändo!!!

Dessutom, vem fan klarar inte lite illamående och annan skit nu? Det är ju SISTASISTASISTASISTA gången!!!