"Intervallträning" - "Intervallillamående"

Dessa små, små pojkar har nu hör och häpna, blivit ca 177- resp 162 cm!
Deras oerhörda söthet till trots tvingade denna elaka mor dem ut på en inlinestur. Denna tur skulle bedrivas samtidigt som den elaka modern försökte springa-lufsa-gå. Projektet lyckades tack vare hot om omedelbar dataavstängning på oviss framtid om de vägrade. Tur att man giftbehandling till trots ändå orkar vara en räpa!

"Löpningen" bedrevs i icke-världsrekordfart om ca 7 min per km i genomsnitt med 2st tempoökningar då jag lyckades hålla ca 5 min per km i 300 resp 200 meter.
4-minutersfart känns ganska avlägset...
1 km på 3.19 likaså... Denna tur tog alltså 47 min och stärkte humöret med 47 meter.

Annars är det största dilemmat just nu varför i helvette jag fortfarande smakar gift i munnen. Den hemska smaken kan komma när som helst efter matintag och är verkligen vidrig. Den är så intensiv när den är som värst att jag på allvar överväger att helt sluta äta!

En annan sak är det konstiga tidsperspektiv som intagit min vardag. Första dagarna efter behandling vill jag bara ska försvinna, de skall gå så fort så jag knappt märker att de finns. Däremot de dagar som kommer efteråt vill jag aldrig skall ta slut. Tex skall min fina syster komma på fredag och jag längtar, fast ändå inte, på fredag är det inte ens en vecka kvar till nästa behandling och jag VILL INTE!!! Jag mår instinktivt illa bara jag tänker på den 27e maj, ser en droppflaska, tänker på varberg, tänker på onsdagar, det tar aldrig slut... URK!!!

Näpp, får fokusera på den stora händelsen imorgon som är:
1. Jag börjar köra bil igen efter senaste behandlingen
2. Jag skall köra bilen till bilbesiktningen och hålla alla tummar för att den går igenom
3. Jag skall äntligen få den lille tonåringen att klippa sig och bli av med den hemska utväxten

... och INTE tänka på att det bara är en vecka kvar... BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ