Ett härligt potpurri av nålar!

Tänkte jag skulle beskriva ett besök på onkologen lite utförligare för alla Er som undrat väldigt mycket över hur det egentligen fungerar. Jag väljer ett med cellgiftsbehandling då det ju är så OERHÖRT spännande...

1. Jag börjar må illa redan på vägen dit, de numera välkända avfarterna till Åsa och Fjärås blir alltmer lockande att köra av på och att låtsas att jag har ett hemskt viktigt uppdrag där och TYVÄRR missar min behandling... Åh, ack och ve...

2. Parkerings-sporten, att stå så nära huvudingången på sjukhuset som möjligt, jag är ju helt plötsligt sånär som handikappad. Att jag promenerar nästan varje dag och även vid tillfälle dristar mig till ett löp-pass märks inte nu. Nej, nu är det SYND om mig för jag är skuuuuuuuuuk!!!!

3. Hissen upp till Onkologen som ligger tillsammans med Hematologen och den Palliativa vårdavdelningen (Hem=blod, Palliativ=i livets slutskede)... Vem i helvete behandlas här? Inte är det jag! Jag åker inlines, cyklar och springer marathon mest hela dagarna när jag inte utbildar mig till läkare, eller, jag tom arbetar som läkare även om karriären hittills varit ganska kort.

4. Min fantastiska sköterska... vågar inte skriva namn men hon vet nog, eller ja, de vet nog, har ju haft två. Kommer och tar in mig och den för dagen medföljande pappa i vårt rum. Där har vi en säng och två fåtöljer så vi har det bekvämt och fint. Där får jag lite mer anti-illamåendemedicin för att kupera det värsta. Nytt för idag är att jag skall prova på akupunktur. Således kommer alltså en alldeles underbar sjukgymnast och stoppar nålar i handlederna och huvudet. Hon pratar och uppmuntrar mig till fysisk aktivitet medans hon snurrar på nålarna så det ilar lite i händerna. Jag har dem i mig ca 20 min och sedan är det dags för huvudnumret.

4. Cellgifterna, men först nål. Mina tidigare så fina kärl har blivit sköra efter inflammationer och gift. Känner mig nu ganska pipig när snällasyster kommer med nålen och tycker allt att det gör ganska ont. Nu inleds väntan på att de läskiga påsarna skall ta slut och jag skall bli frånkopplad från mitt stativ. 2 toalettbesök är obligatoriska då jag samtidigt med gifterna får en del vätska och alltså blir full i blåsan. Första kissomgången efter den äckliga röda påsen är alltid just, rött. Blä... Nålen i huvudet hade nog avsedd effekt, man blir lite som på lyran, då jag pladdrade oavbrutet hela behandlingen! Hoppas era öron höll pops och snällasyster!

5. Jag blir frånkopplad och vi går ut till den mycket nära parkerade bilen.
Jag lovar att jag känner efter i alla hörn av kroppen efter minsta tecken till illamående, yrsel och svaghet. Det går bara inte att undvika. Men peppar, peppar, jag känner mig steroidfladdrig och körig i epigastriet (typ under bröstbenet) men jag mår INTE så hysteriskt illa... Tänk om det kan hjälpa! Det SKA hjälpa! Pappa kör på hemvägen då jag nu anser mig för sjuk för att köra bil, DÅ är man sjuk;-)

Så nu är jag hemkommen till ett hus fulladdat med mat som är snäll vid illamående och som kan småätas med ok samvete. Och just det, levervärdena var BÄTTRE... Skönt!
Sa hejdå till systeryster idag, TACK för titten!!! Det var SÅ härligt att ha dig!

Och Lotta-Potta, du lyckades med inlägget, två gånger... Du är bäst, tack för det, betyder mycket mycket!!!

Avslutar med en Ko, de gör mig ju så glad! Håll tillgodo alla ni som har vett att uppskatta den!