Alexander tittade nyfiket på när "min" sjuksköterska stack mig i armen och satt infarten på plats, inga tecken till svimningsanfall eller onödig medömkan där. Dessutom en massa bra frågor om hur cytostatika och koksaltslösningarna går in via den otroligt flashiga "växeln".
Själv har jag lagt mig till med en 30 sekunders otrolig självömkan precis när de skall sticka mig och tänker mycket på hur jag hatar dessa eviga stick fast de inte ens gör speciellt ont! Får ju ifs skylla mig själv då jag inte ville ha någon port...
Kuratorn kom och hämtade pojken och de var iväg en ganska lång stund. Säkert bra för själen!
Mamma skall också få prata lite med henne, usch vågar inte tänka på hur jag hade känt om detta (kanske inte just bröst då) hade drabbat någon av mina pojkar! Fy i helvette! spelar nog ingen roll om man är äldre eller yngre, man fortsätter ju vara sina föräldrars unge!
Finbesök i sjuksängen!
Någon tycker att det är dags att jag vid 40-års ålder lär mig rätta uttrycken och skaffar en lite coolare huvudbonad än alla cancerdukar jag använder.Efter väl förättat värv åkte vi hem. jag blev dumpad och pojke och mormor åkte vidare till Freeport för födelsedagsshopping.
Mådde sämre än jag minns att jag mådde de tidigare gångerna, jag känner att kroppen inte är i lika bra skick som innan detta började. Mådde riktigt spyilla och trodde inte att jag skulle klara av att inte spy med med konstant intag av vindruvor och riskakor lyckades jag stå emot.
Tröttheten är också tyngre, nu sover jag hela natten fastän jag tagit mina steroider och sov middag när jag kom hem. En sån latmask jag blivit!!! Slipper ju ta insomningstabletter vilket ju är en fördel. Måste kolla FASS om de är elaka mot min lever, vill vara rädd om den!
Nu väntar ca en vecka med skitmående och trötthet och jag hoppas bara den går riktigt fort! Hoppas jag kan sova bort så mycket som möjligt av den och jag lovar, det hjälper att det regnar, blir lättare att stanna inne och inte fyllas med måsten och borden. Promenaderna känns ganska avlägsna just nu...
