Hurdådå?

Hur fortsätter man då? Hur ska det gå? Hur länge har den funnits där?

Vem i hela helvette vet?

Fortsätter: Det bara gör man, tänker att detta blir en fas, en period som snart skall utmynna i en återgång till det normala... Fast aldrig så normalt att man kan släppa rädslan, skräcken för att det skall finnas mer, någon annanstans som inte cellgifterna hittar... Elaka jävlar som ligger och gömmer sig i ett favoritorgan som dessutom är livsnödvändigt och inte går att ta bort.

Går: Det går BRA!!! Det måste det göra, finns inga alternativ. Idag när illamåendet är borta och det enda som vittnar om sjukdom är att jag inte är på mitt nya, fantastiska jobb och att jag redan hunnit tvätta två maskiner och sitta framför datorn i två timmar, ja då kan jag långa stunder glömma av det som jag lever mitt i nu.

Länge: Har inte vågat fråga, det fanns en satellit, dvs en tumör var 14mm, en brevid var 4mm, ej att förväxla med metastas dock!!! Kunde jag ha känt knölen tidigare? Borde jag sökt med det samma istället för att vänta 2 cykler?

Resultat... Jag tar en promenad, tittar på havet, väntar på att tonåringarna kommer hem och vi börjar packa för Stockholm!