Fallerfritt

Hur gick det se´n?

2010-01-17T12:00:00.003+01:00

På väg tillbaka till jobbet idag. Skall ta tåget i eftermiddag och jobbar som, numera konstigt vardagligt vanligt imorgon. Har haft en lång, skön helg hemma med familjen med vanliga familjeproblem som middagsval, datatid kontra träningstid, ekonomi... ANGENÄMA problem mao.

Cancerspöket härjar vidare i perioder. Idag har jag dock ingen cancer, andra dagar är jag helt uppfylld av den. Skräcken kommer nog att minska allteftersom tiden går men den är fortfarande högst levande och har en förmåga att trycka undan allt det som helt rationellt talar emot den...
Jag har sedan jag började arbeta gått ner en del i vikt, skulle kunna vara positivt eftersom jag gick upp en massa under behandlingen men i de värsta perioderna tolkas det som ett negativt symtom... VIKTNEDGÅNG = CANCER!!! Följdaktligen; jag har aldrig njutit så av mina valkar som jag gör nu! Mumma för själen!

Träningen går sådär... Är ganska övertygad om att jag tagit mig vatten över huvudet då jag bestämde mig för marathon i sommar, tom göteborgsvarvet känns ganska avlägset. Har en trötthet i träningen som jag inte kan känna igen sedan tidigare. Jag tar helt enkelt slut och känner mig som om jag väger en 200kg där jag lufsar fram. Nåja, hjälper ju iallafall inte att INTE träna!

Arbetet är fantastiskt kul! Bra arbetskamrater och jag lär mig MASSOR!!! Jag är så glad att jag valde att göra min AT på ett litet sjukhus, ingen chans att gömma sig i linneförråden här inte, även om jag misstänker att jag fått en del fördelar schemamässigt efter min sjuktid. Det tackar jag för, för som sagt, en del dagar är jag extra skör och vill bara krypa ner i familjens trygga famn... Vissa dagar känns det som om jag inte träffar en patient som inte har eller har haft cancer, inte ser en rtg-bild som inte tagits för att leta/utesluta metastaser. Detta på gott och ont. Gott när man träffar dem som lever vidare och kommer in för så okomplicerade saker som frakturer, ont när sjukdomen tagit över och inget hopp längre finns.

Håret då? Jodå, det växer, brunare än tidigare och av en sorts rak kvalitet som jag inte haft tidigare. Frisyren är fortsatt kort då jag tycker det är så oemotståndligt härligt att gå till frisören så jag tar varje tillfälle i akt och då blir ju håret inte så långt... Konstiga virvlar har jag fått oxå, kan bidra till längtan att hålla håret kort!

Tack igen alla för allt!

PS. Någon som blev förvånad över den nya färgen? Nähä, trodde kanske inte det!

Slut...

2009-08-31T10:20:00.002+02:00

Så, nu var man odödlig igen!

Dags att ändra inriktning på denna blogg. Får se i vilket format och i vilken färg.

TACK ALLA FÖR ALLT STÖD!!!

Kramar i mängd!

Tacktacktacktack!

2009-08-27T22:19:00.002+02:00

För alla värmande kommentarer. Här och på FB.

Nu är det EN, 1 gång kvar!

Var i varberg idag, hos doktor cancer, pratade om fortsatt behandling, får tänka på det sen. Nu; EN gång kvar, sedan champagne!!!

Vi får väl se vad som händer med bloggen, om den överlever eller får transformeras till en blogg om livet i värmland, som veckopendlare med famljen här hemma och om träning så klart.

Kommer det gå att uppnå målen? Självklart! Frågan är bara hur...

Dåliga nyheter... Mitt Hb är nu fantastiska 128!! Har aldrig haft så högt... Kan alltså inte skylla på det längre när det är jobbigt att springa. Dööööh

Hahahahahahahahahahaha......dööööööhhhhh

2009-08-25T17:52:00.004+02:00

Ojojoj... Synd om den stackarn som skrev inlägget före detta... Suck!!!

Japp, ryckte upp mig även denna gång och befinner mig nu i ett så nära normalstatus jag faktiskt tror orkas uppbådas i denna onormala tid.

Trött så in i norden idag oxå... Skulle kunna somna för natten nu tror jag. Måste samla kraft för att ringa mina nära och kära och faktiskt orka ha en konversation. Segt helt enkelt...

Strålningen gick finfint idag! Inte en enda patient i väntrummet när jag kom och jag hann bli klar innan det kom någon efter mig, tänk att det kan göra så mycket!
Däremot ringde de från MIN onkologavdelning i Varberg, shit, hade nästan hunnit glömma att jag hade en sådan, och ville flytta fram mitt läkarbesök från nu på torsdag till nästa fredag.
NO WAY!! ALDRIG!!! Detta är min SISTA cancervecka!!! BASTA!!!
På måndag, när de flesta slutar röka och börjar banta slutar jag med cancer... Japp!
Således vägrade jag och får väl se om jag åker på bassning för att jag kommer innan strålningen är avslutad.

Samlade ihop mig till en liten löptur igår efter bloggspyan. Det gick ganska bra, eller, jag orkade i alla fall 1km i 5-min fart, sedan tog jag däremot slut, men ändå, 1km!!!

Skulle göra lite repris idag, sprang från gymet och hem nu på eftermiddagen. Hahaha, höll på att faktiskt dö på riktigt! Hade BESTÄMT mig för att inte gå i backarna. Det gjorde jag inte heller... Hade oxå BESTÄMT mig för att slå längdrekord, dvs springa längre än 7,5km utan att stanna. Det gjorde jag, 8km blev det, med livet som insats och med myrsteg! Det är en KONST att springa så långsamt som jag gör nu! Kanske borde tävla i det... 42km känns ganska långt bort...

Hoppa över detta inlägg...

2009-08-24T13:51:00.004+02:00

Strålning suger...
Riktigt jävla mycket suger det...

Nej, det gör inte ont. Nej, jag mår inte illa. Nej, jag har knappast några biverkningar alls.

Men, jag är trött... Trött så in i döden... Ibland för trött för att ens orka öppna munnen och prata.
Jag är trött på att sitta i ett jävla väntrum bland peruker och skalliga varenda dag. Jag är trött på att det emellanåt rullas ner någon VÄLDIGT, VÄLDIGT sjuk person som påminner mig (& troligtvis alla andra i det förbannade väntrummet) om hur jävligt det kan gå... Trött på att faktiskt bli rädd och att faktiskt emellanåt inbilla mig att jag har metastaser ÖVERALLT! Trött på att som en magnet dras till de hemska bloggarna som skrivits av personer som insjuknat och inte överlevt. Trött på att ha dragit in ett cancermonster i vår familj. Trött på att emellanåt låta monstret ta överhanden, bli svag och självömkande... Det finns inget osmakligare än självömkan och när jag då ramlar ner i detta gyttjiga äckliga hål har cancermonstret övertaget och flinar mig självbelåtet i nyllet.

"Haha, där fick du! Du kan ju tro att du skall ta dig genom detta stark och oskadd, lite svedd och ärrad bara. Jag ska allt få ner dig på knä och du skall få krypa i detta självömkans stoft."

I fredags när jag fick mitt schema för strålning denna vecka insåg jag att jag inte skulle bli klar med strålningen på torsdag utan först på fredag eftersom de har stängt på onsdag. Snacka om droppen... JAG SKULLE BLI KLAR PÅ TORSDAG!!!! VI SKA DRICKA CHAMPAGNE PÅ TORSDAG!!! Villintevillintevillinte strålas på fredag oxå!!

Jomenvisst, jag inser precis vilken liten jävla betydelse det har om jag behöver strålas på fredag istället för på onsdag. Jag är sjukskriven, Dennis är ledig på fredag, spelar roll...

Men nu. Roliga saker!!! Jag har hår!!!
Jag drar fingrarna genom håret!!! Skall snart köpa fudge, schampoo och balsam!

Mammografi

2009-08-14T16:41:00.003+02:00

Idag kom det en kallelse för mammografi.

Jag tror att det är den första kallelsen som ska komma enligt vårdprogrammet och vet alltså inte riktigt om jag verkligen skall gå. Körtelvävnaden i bröstet har väl knappt hunnit läka på de två veckor som hinner gå efter sista strålbehandlingen.

Undrar vad som hänt om jag väntat med att söka för min knöl och blivit diagnostiserad med bröstcancer nu i september istället för i januari. Spridningsrisken borde ju rimligtvis varit större och antagligen knölarna också. JAG ÄR TACKSAM FÖR MIN NOJJIGA SIDA SOM GJORDE ATT JAG SÖKTE I DECEMBER!!!

Joggade med Dorthy igår. 6,5km i 5,58-tempo, uppförsbackar bortrationaliserade. Idag blev det 4,7km med urcellen så jag känner mig riktigt duktig. Nu väntar gräsklipparen med alla byglar indragna. Får se om jag orkar samla kraft så det räcker. Saknar Dennis och Filip. Huset är stort och tomt utan dem. Som tur är har Alexander med vänner intagit hemmet så här är i alla fall inte tyst och tomt!

Ryck upp dig!!!

2009-08-13T09:52:00.004+02:00

Nä, färdigångestat för denna gång! Nu skall jag glädjas åt mitt ganska stora utbud av tid. Denna bristvara i detta ganska snabbsnurrande samhälle. Har ju ett startdatum för jobb nu och då blir det nog lite annorlunda!

Igår hade jag tid att efter strålningen (som gick så fort att jag nästan inte märkte att jag var där, inte en peruk så långt ögat nådde!!!) fika med Matilda. Mysigt värre! Hann oxå hjälpa Dennis att med pojkarnas hjälp röja ur garaget så att plats kunde göras för båten som tyvärr skall säljas.
Jag hann storhandla, morgonpromenera samt träna på gymmet. Kvällen avslutade vi med en ganska dålig film, men ändå!

Idag skall jag hinna umgås med Sara-Sara som gör sin AT i Jönköping men är här för Way out west. Skall bli finfint detta! Jag skall oxå hinna med en joggingtur med Dorthy, en gammal arbetskamrat. Sedan, när kvällen kommer skall jag vara alldeles ensam hemma, Dennis är i köpenhamn och pojkarna är som regel ute vid den tiden av dygnet, vampyrer ni vet... Undrar om jag skall hyra något riktigt sockersött och kanske proppa i mig massa sådant oxå?

Tack urcellen och moster för kommentarerna, det värmer när orken och motståndskraften inte riktigt är på topp! Nä, nu skal här stålsättas å det vilda och jag skall in i strålningsgrytet med högburet huvud och leka att jag är där för att de som jobbar där inte skulle ha något att göra annars!!!

Regn ute, regn i sinne...

2009-08-11T19:20:00.003+02:00

Stråla Lola... En kul ordlek som ofta myntas här hemma nu. Kanske en läxa för alla som fortsätter kalla mig LOOOOOla fast det uttalas så det rimmar på, just det, stråla.

Ingen bra dag på strålningen idag. Dennis var med, tack och lov... Inget hände egentligen, det gick ganska snabbt att komma in till strålningen vilket ju var skönt. Däremot var "receptionen" knökfull med patienter som skulle anmäla sig eller som väntade på färdtjänst.

Helt plötsligt var det som om allt bara "drabbade" mig... Alla dessa sjuka människor, alla peruker, de flesta gamla, någon med lika kort hår som jag och så JAG... Och min store, fine, fine man mitt i detta. Hur i helvette hamnade vi i det här? Varför hamnade jag i detta? Jag skall ju vara någon helt annan stans. Oroa mig för räkningar, skor till pojkarna, middag i morgon... Inte som nu, om den lilla pricken på bröstet alltid funnits där eller är ny och står för något hemskt. Om smärtan i höften när jag sovit bara beror på belastning eller...

Fick ta djupa, lugna andetag... Tänk på något annat, tänk på något annat... Ville bara springa ut därifrån, alternativt sparka ner varenda pryl där och fullständigt löpa amok. JAG SKA INTE VARA HÄR!!! JAG HÖR INTE HIT!!! Jag vet att ingen annan vill det heller och jag antar att varenda peruk där inne har, eller kommer att gå igenom samma stadium.

Under löpturen hem från gymmet kom det över mig igen och jag kände att jag höll på att börja hyperventilera. Återigen... Andas lugnt, tänk på något annat... Hur många gånger kommer det att funka?

Förresten, fick storstryk i go-cartkörningen igår. Inte helt oväntat. Kul var det i alla fall!!!
Nu ska vi ta oss till kungsbacka och se på sommaren med Göran eller vad den nu heter. Kan behöva skratta lite tror jag... Och popcorn...

Behärska dig Hektor!!!

2009-08-09T22:44:00.004+02:00

Dagarna går och nu är det "bara" 14 strålningar kvar!

I morgon får jag sällskap då Dennis och pojkarna följer med till strålningen för att vi sedan i samlad trupp skall ut på äventyr och köra go-cart. Det skall bli riktigt härligt att göra lite "semestergrejjer" ihop. Vi får liksom planera lite för att klämma in aktiviteter mellan strålningen, hela sommaren har ju gått i ett jävla "behandlingstöcken" då allt handlat om att anpassa livet efter behandlingar. Det är ju inte bara mitt liv som påverkats utan alla i min närhet.

Därför kändes det hemskt härligt att "smita iväg" till österlen och fira svärföräldrarna förra helgen. Kort och intensivt men så himla härligt! Pojkarnas sommarlov har ju hittills fått spenderas här hemma då jag inte varit i skick att åka någonstansalls och nu finns ju inte tidsutrymmet. Måste ju på strålning varenda dag. Det skall därför bli smällkul att sticka iväg och lämna detta bakom oss när behandlingen är avklarad. Att pojkarna går i skolan och Dennis inte har semester bryr jag mig inte det minsta om! Vi skall iväg om de så blir relegerade på kuppen!
Jag har tom flyttat fram min arbetsstart två veckor, längtar så jag dör efter att få börja jobba igen men VI SKALL IVÄG!!!

Nu när Dennis har semester tränar vi som djur... På en vecka har vi cyklat in till strålningen (19km per väg) 3 dagar och styrketränat 5ggr. Till detta kommer alla hundpromenader. Tyvärr har dock lille Harry blivit hämtad av sin riktiga matte idag så nu får vi se hur motivationen räcker till. Det känns bra att kunna träna utan att oroa sig för infektioner och annat krafs. Det känns också viktigt att komma i form igen och bli starkare, inte bara upprätthålla någon basal grundfysik. Vill snart komma igång med löpningen på riktigt och kunna se resultat. Inte bara harva omkring sex km för att sedan nästan dö... DET KOMMER!!! LUGNA NER DIG OCH LÅT FÖR I HELVETTE KROPPEN ÅTERHÄMTA SIG LITE. DET ÄR INTE 8 VECKOR SEDAN SISTA CELLGIFTSKUREN!!

Nedräkning efter imorgon!

2009-08-04T21:47:00.002+02:00

Igår på strålningen fick jag en kommentar om att min hud fortfarande inte reagerat på strålningen utan fortfarande är fin och oskadd. Glad blev jag och tittade noga på bröstet och såg just, oförstörd hud! Så fint!

Så trist då med tråk-känslan som uppstod efter duschen nu ikväll då huden runt mitt ärr flammade ilsket rött och övrig hud i strålområdet såg förändrad ut.
Nu är ju inte det hela världen men tråkigt ändå... Jag hoppas att det inte blir mycket och framförallt att det inte skall göra ont. Än har jag ju inte ont i huden, bara i själva bröstvävnaden och inte så att det hindrar mig något särskilt.

Imorgon skall vi cykla in till sahlgrenska, skall bli kul nu efter allt regnande! Jag hade ju tänkt att cykla betydligt oftare men lusten har inte direkt svämmat över i allt regn. Nu skall i alla fall Denis, Lotta (Som fått en ny cykel - en hybrid, av familjen, hur skall detta gå när hon ju redan cyklade som en raket med en gamla damcykeln?) och Jocke med och väl i stan hämtar vi upp min kursare Mathilde som hälsar på i Göteborg. Det skall bli riktigt kul! Önskar bara jag kunde få med de båda tonåringarna oxå... Dream on...

Annars går dagarna mest i träningens tecken, förutom strålningen då som just dessa två dagar när Dennis varit med tagit längre tid än någonsin. Kul att spendera sin semester i en väntrumssoffa på sahlgrenska!! Det är hemskt snällt av honom att följa med, och alla andra stackare som också varit med såklart!

MEN... Nu till det riktigt roliga! När morgondagens strålning är gjord så har jag gjort mer än hälften!!! Nu börjar nedräkningen mao!!! Tänker inte säga att "åh, det har gått så fort, och inte varit jobbig alls" för det har fan varit ap-jobbigt och jag är så trött på skiten så att jag önskade att jag kunde ställa någon till svars och be denne någon att fara så långt åt jävla helvette som bara är möjligt... SKITSKITSKITSKIT... Varför?

Fredagskvällen spenderades i sällskap med:

Och jag kan bara säga... WOW!!!

Träningsvärk och dödsångest

2009-07-30T14:58:00.003+02:00

Pust, har haft träningsvärk i två dagar nu!

Hela överkroppen smärtar vid någon som helst form av rörelse. Måste dock medge att det inte är helt fyllt av olust då det känns som lite "tillbaka till normaltillståndet"... Skall bli skönt smärtsamt att träna i eftermiddag igen! HAHA, man är i alla fall idiot!!!

Vi for till Brännö. Syster-yster med pojkvän, Harry och jag. Mamma mötte upp och spenderade denna kortsemester tillsammans med oss. Vi har haft det supermysigt i huset vid havets kant. Vädret har varit helt ok och gav igår utrymme för en låång långpromenad för mamma, mig och Harry. Vi tog oss ut till Galterö där fåren går och betar. Fåren tycks tro att Harry är någon form av förminskat får då de kom travandes fram emot oss och med stor förtjusning luktade och buffade på Harry. Han var dock inte lika förtjust utan morrade lite farligt tillbaks. Tog dock revansch genom att äta upp varenda fårbajs i området! Att inte hunden väger 1000kg! Att han inte luktar värre!!! URK!!!

Strålningen var inställd igår pga maskinservice, kändes som semester! Idag har jag dock på nytt strålats och nya rtg-bilder har tagits för att kontrollera att strålningen hamnar rätt. Mao så har halva den första strålningsomgången klarats av och nedräkning kan börja. Jag känner mig dock inte skitlycklig och tillfreds utan är tvärtom ganska rädd. Rädd för hur det skall bli sedan. Orolig för hur vardagen kommer att kännas. Hur mycket kommer tiden efter denna att präglas av rädsla? Oro för att det finns metastaser, oro för recidiv, oro för att inte få vara kvar så länge jag vill. Rädsla för att mina pojkar skall förlora sin mamma alldeles för tidigt.

Tankar på tidsprioriteringar som kanske borde göras annorlunda, finns det gott om tid kvar? Visst, ingen har några som helst garantier, alla kan råka ut för saker och har man inte fått en cancerdiagnos innebär det inte att man inte kan få en en annan dag men det känns ändå som att döden har tagit ett steg in i mitt liv som han/hon inte gjort före den här skitsjukdomen. Den inkräktar på mitt liv och mina tankar och jag tycker inte om det...

Finbesök i Kullavik!

2009-07-28T15:29:00.007+02:00

Nä. Varken orm, järv eller varg. En syster med pojkvän däremot!
Djuren på bilderna såg vi på Nordensark förra veckan! Detta tekniska geni lyckades nu med konststycket att radera den skarpa bilden på de äckliga ormarna och spara den suddiga! Sån e jag!

Idag har efter lyckat besök på strålningen (12/33) varit både i Feskekörka och saluhallen där vi inköpt kvällens festmåltid... Mums!!!

Strålningen flyter på, inga speciella biverkningar än. Lite tråkigt att åka dit varje dag, hade ju tänkt cykla men vädret ville annorlunda. Imorgon är det stängt för service på maskinen och då drar jag till Brännö med stockholmarna, det blir fint!

Mina blodvärden segar sig långsamt uppåt och jag är nu stolt innehavare av det fantastiska Hb´t 113 och helt normala vita! JIPPI! Firar detta med att åka med min fine Dennis och styrketräna. Dags att visa var skåpet skall stå!

Löpningen har känts sådär efter sista cellgiftskuren, så fort det lutar en mm uppåt så tar all luft slut och benen bär inte riktigt (doktorn, kan det bero på det låga Hb´t... skall jag verkligen fungera som en vanlig människa?). Jag blir alltså tvungen att gå. Konstigt bara att det funkar att gå överhuvudtagen då min löpfart bara är marginellt snabbare än gåfarten... Men dock, igår var jag ute igen (TACK MAMMA för att du drar ut mig!!) med mamma och det kändes BRA!!! Vi höll 5,45-fart i 6km vilket är en STOR förbättring även om det fortfarande går långsamt... Jo, jag har hittat en tur som knappt har några backar, hade inte varit möjligt annars...

Tackartackar för idag och nu lovar jag att återkomma i rimlig tid igen... Vem vet, kanske berättar något om den fantastiska konserten vi skall på på fredag!

Usel!

2009-07-23T22:32:00.002+02:00

Japp, skäll på mig!

Skriver inte så frekvent nu...

Beror kanske på att mina dagar är ganska lika varandra och jag är inte med om så mycket spännande nu. Den mest turbulenta tiden är ju som tur över och det går faktiskt timmar ibland då jag helt glömmer varför jag är så hemskt mycket ledig!

Nåja, brukar komma på det ganska snabbt, om inte annat när jag ser mig i spegeln eller får en svettattack.

Hade en fin dag igår. Först löptur med mor, därefter gick vi på stan och jag hittade en kjol. Jättefin! Efteråt träffade jag Sara och Malin på pastarestaurang där det intogs både mat och vin! Härligt! Börjar allt känna mig mer och mer som en normal människa.

På bussen hem kom en lite påverkad tonåring fram och frågade var jag köpte mina kläder. Han skulle ta ut sin deppiga mamma på shopping för hon klädde sig tydligen så tråkigt och behövde piffas upp och han tyckte min klädstil var så tuff! Allvarligt, jag visste inte att jag hade någon klädstil. Går ju mest i det som är skönt, mjukt och gärna grönt. Nåja, drev han med mig så är jag tack och lov för korkad för att fatta det så: TACK!!! Du gjorde en perfekt dag och kväll ännu bättre!

Strålningen går på, om och om igen... Men snart 10ggr avklarade! Raketfort går det! Tråkigt bara att den tyvärr går sida vid sida med sommaren. När strålningen är slut är även sommaren slut... BLÄ!!!

Har äntligen köpt en laptop! Fick hjälp av min fine lille tonåring som ju kan så oändligt mycket mer än jag! Så nu sitter jag med den och skriver! i morgon ska jag installera fotoprogrammen så jag kan börja lägga in bilder!

Och... Tack för alla tips... Har nu en styck BH utan bygel! Ingen ammnings men väl en BH. Susanne, jag fikar gärna! Hör av dig när du har tid! Jag är i stan varje vardag nu ju! Lotta-Potta, dåligt med cykling denna vecka, du skall snart få en ny, fylld med cement och blytyngder och utan trampor!

Kul

2009-07-20T22:24:00.002+02:00

Blir lite sämre med skrivandet nu... Händer inte så himla mycket.

Ska lägga in bilder från NordensArk besök i söndags men inte nu, nu ska jag och Filip titta på Dexter tills jag somnar, gör alltid det...

Filip har fö feber... Nästan 40 grader i morse men har hållit sig ok under dagen med farmakas hjälp. Skulle ju vara rätt spännande om det var den beryktade svininfluensan var han nu skulle hittat den. Nej, hoppas inte, spänning nog att jag haft en fästing och att mina trombocyter verkar fortsatt låga eftersom jag blödde som attan efter ett litet stick i fingret idag.

Nu börjar det!!! Hejsvejs!!! GODNATT!!!

Läget...

2009-07-14T16:06:00.003+02:00

Har inte en enda Bh av icke-bygeltyp... Får låta dem fladdra i det fria!!!

Har cyklat 38km idag. Fram o tillbaka till strålningen, lite trött nu. Hb 110, inte så konstigt jag varit lite flåsig då... Verkar som om kroppen efter den sista behandlingen behöver längre tid att återhämta sig. De vita var sådär, inget gymläge än mao.

Lotta-Potta trampade på, troget vid min sida på sin damcykel... Hade jag inte tyckt så mycket om henne hade jag vält hennes cykel!! Tilläggas bör kanske att jag har en räsercykel och det har ju som sagt inte hon. 38km på ca 110 min på en jävla gammal damcykel... Skall nog operera bort hennes lår- och sätesmuskulatur när jag blir kirurg.

Fick mina tatueringar idag oxå, väldigt små och diskreta. Skönt nu får jag använda tvål igen!

Dags att tömma tvättmaskinen!!!

Strålbhandling nr 1 är avklarad!!! 32 kvar...

2009-07-13T14:36:00.004+02:00

Nu tillhör jag rum 2 som har följande droppintider:

Detta är "min" strålmaskin. Den strålar snett uppifrån och snett underifrån. Det tar inte lång tid alls, några minuter typ... Känns ingenting men låter ganska mycket. Jag får dock se till att inte växa för då kommer jag svämma över formen!

Här är maskinen med min form. Snygg som attan! Den stora sunda grejjen är vridbar och skjuter in strålning som mäts i miljoner volt att jämföra med vanlig röntgenstrålning som mäts i kilo (dvs tusen)-volt. Jag tycker allt att det är konstigt att inte biverkningarna är fler. Hudbiverkningar som klåda, rodnad och blåsor, slemhinnebiverkningar i exponerade slemhinnor, trötthet, strålningslunginflammation och så psyket då... Usch, lägg märke till alla formarna i hyllorna bakom, en massa kvinnor i samma sits. Jävla skitsjukdom!
Fick lämna labprover för att ha koll på värdena så jag inte fortfarande är låg. Det känns bra att ha koll och om de är bra kan jag ju äntligen följa med Dennis in på gymet. Har inte vågat än av rädsla för infektioner. Det kändes dock inte bra när mina kärl vägrade lämna ifrån sig något blod och provet till slut fick tas i fingret, helt cellgiftsskadade, jag som hade så fina lätt-stuckna kärl! Fick oxå hämta ut en salva som jag skall smörja med 2ggr/vecka i tre veckor och sedan varje dag. Skall också smörja exponerat område med doftfri lotion 2ggr dagligen för att skydda huden från uttorkning. Skall tydligen inte använda bygel-BH under tiden heller, finns det något annat?
I morgon skall jag få mina prickar intatuerade, trodde jag skulle få dem idag men de skall kolla så att alla inställningar stämmer och sedan märka mig för livet. Trodde jag på allvar att jag skulle kunna gå igenom livet utan en enda liten tatuering?

Här är en närbild på tonåring med skrot i ansiktet... Inga tatueringar än så länge fast så länge de är självvalda så får det väl gå...

Fika

2009-07-11T16:58:00.002+02:00

Självklart ska vi fika Matilda!

Vi får bestämma en dag som passar dig, jag är anpassningsbar in absurdum...

Jag kommer spendera en stund varenda vardag inne i stan nu 6,5 veckor framöver och har tänkt att fika med så många som bara orkar!

Orkade jogga 5km utan att stanna idag och körde lite snabba 100 metare som avslutning... Är inte stark men kanske på G!

Ut o ruska om endorfinerna

2009-07-11T11:57:00.002+02:00

Jogga eller: Riktigt kul?

Börjar nog med en lätt jogg för att se hur status ligger till idag. Har för övrigt rätt mycket att lära av länken ovan men har aldrig tyckt att bankörning är så roligt. Hellre då ut på nylagd asfalt där omgivningen förändras och man kommer någonstans. Rätt vad det är har man kört flera mil...

Kanske inte nu men sedan!

Strålningsinfo

2009-07-10T14:14:00.003+02:00

Så här går det alltså till då...

1. En mycket välkomnande entré där man väl inne får anmäla sig i en reception bemannade av två pojkar/män... Ovanligt i den här branschen!
2. Fick vänta lite innan jag kom in till min MANLIGA sjuksköterska för att göra formen jag skall ligga i under strålbehandlingen. Allt för att ligga i rätt läge och inte stråla på fel ställen...
Formen före:
Och efter:

När detta var klart var det bara att tas omhand av nästa MANLIGA sjuksköterska som skickade in mig i CTn... Nu har jag varit med om det med, lite klaustrofobiskt kan erkännas och framförallt så började det klia på näsan när jag låg därinne. SJÄLVKLART!!

Såg för mitt inre hur de upptäckte en bröstkorg full med metastaser, fy fan för denna jävla rädsla... Visst, tänk positivt och visualisera men jag är ju så in i helvette rädd... Jag vet ju, vad de än säger att om det finns riktiga metastaser så ser de ju dem där... Mikrometastaser kan man ju inte se och det är ju läskigt men det är ju mot eventuella sådana all den här behandlingen syftar, men mot metastaserad bröstcancer finns ju inget bot. Nä, det är klart,jag har INGA metastaser och skulle någon försöka komma så skall jag förihelvette svälta ut den! Celljävlar!!!

Hur positivt man än försöker tänka och agera så finns rädslan där... När det ringde halv åtta i morse från okänt nummer och jag inte hann svara så snurrade det genast igång... De har tittat på CT-bilderna nu och skall meddela de hemska resultaten... Och till alla som tror att man drar på sig olycka genom att tänka olycka... Försök att inte tänka att du kan dö om du har en laddad revolver mot skallen! Faran är inte att tänka tanken, faran är att fastna i rädslan... Som Mark Levegoods farmor så klokt sa: Det är bara att bryta ihop och gå vidare!!!

Tror att det är det som blir det tuffa med denna behandlingen... Den psykiska påfrestningen i att vara cancerpatient mån-fre i sex och en halv vecka. Skall skaffa mig ett järnpsyke och stånga mig igenom det här med!!!

Och dessutom roligt, nu vet jag var alla män i vården arbetar!

Firande

2009-07-09T07:55:00.003+02:00

Idag firar jag att jag inte vaknade och mådde apa!
Om jag skulle fått mer gift skulle jag vara nytankad idag, hujedamig, mår illa bara av tanken men nu är det FÄRDIGT!!!!!

Idag mår jag nästan som en vanlig människa. Dvs lite stel i benen, skavsår i handen, lagom frukosthungrig och kaffesugen. Inte: illa, illa, illa, ont i magen, snurrig i knoppen, luktkänslig, ljudkänslig, desperat efter vadsomhelstattstoppaimunnen och kaffesugen utan att kunna dricka kaffe.

Är på väg till strålningsinfon. Skall blogga mer när jag har varit där och vet lite mer.

Och förresten... Klipp inte 2000m2 gräsmatta med en självgående gräsklippare utan att hålla in den där bågen som gör den just: SJÄLVGÅENDE... (Och ring för all del inte någon som kan gräsklipparen och fråga varför det är så förbannat tungt och trögt, nej, var en tjurskalle!!!)
NYKLIPPT med livet som insats...

Sommarplaner

2009-07-06T13:22:00.002+02:00

Vi ska gå på U2 hela familjen...
Det känns viktigt på nåt sätt att mina pojkar får uppleva denna fantastiska grupp tillsammans med mig. Har varit en hängiven fan sedan tonåren och hoppas väl att ungarna skall förstå deras storhet... Dennis skall oxå han få sin debut i sommar. Han fick en biljett i födelsedagspresent och pojkarna fick sina i sommarlovspresent. Syster-yster kommer ner hon med för att delta i detta fantastiska evenemang. Ser mycket fram emot detta!

Idag har jag och Ellen proggat 7,2km. Vi är hemskt duktiga och jag hoppas vi kan fortsätta med detta under sommaren. Alltid roligare att vara fler... Jag känner skillnad för varje dag som går efter sista cellgiftsbehandlingen och ser mycket fram emot att orka jogga hela vägen, har dock en bit kvar. Jag var ute och körde lite inlines härom dagen och förstod då i vilken usel form jag är... Blev frånåkt av en karl och hade inga krafter att komma ikapp, brukar vanligtvis bara bli omkörd av snabbcyklar, mopeder och speedskate-åkare... SUCK!!! Blir ju å andra sidan omsprungen av gående nu så vad förväntar jag mig?

Annars hoppas jag på mer sånt här, både för mig, Dennis och pojkarna och såklart alla andra som har semester!

Alexander har hittat ett program där man kan göra sånt här kul med sina bilder... Ja, inte jag då, är ju glad bara de hamnar åt rätt håll vilket de ju inte alltid gör... Men visst är bilderna härliga!!!

Och så har jag ju fantastiska vänner!!! TACK Johanna med familj!!!

2009-07-03T16:18:00.004+02:00

Kom hem efter en trevlig lunch hos Suzanne som också äger hundarna jag passat. Underbart att få lunch serverad i den här temperaturen. Orkar knappt tänka på mat vilket ju är en ganska STOOOOR omställning efter steroidmathetsen under vilken jag inte kunde gå hemifrån utan att ha någon form av föda/godis med mig. Nåja, den delen är över och passerad nu, tack och lov!
Handlade middagsmat (typ kopierade lunchen jag just blivit bjuden på, fantasin är inte på topp dessutom var ju lunchen så god...) och passade på att köpa en tidning för inspiration. Prenumererar men tidningen börjar inte komma förrän nästa nummer. Längtar så efter att få komma igång på riktigt!!!Tömde brevlådan när jag kom hem och där låg något jag inte hade väntat mig... Är en sådan tråkig person så jag vet ganska exakt vad jag skall få för post varje månad. Ett kuvert lite större än ett vanligt med något mjukt i. Öppnade ivrigt...En vacker rosa T-shirt från Johanna som jag arbetat med på de gamla videodagarna.
En liten lapp med ledtråd till trycket...
Just det...Och med detta tillägg. Och visst är det så, hur jag än tar mig igenom denna "mara" så väl i mål så är jag en vinnare!!!

Tack Johanna! Jag tror inte du förstår hur mycket du gjort min dag, min vecka och ännu mer. Nu kommer jag att tänka på dig så fort den vackra rosa träningströjan åker på och du känner ju mig och vet att det kommer att bli ofta! Det betyder hemskt mycket för mig att se och förstå att folk omkring mig faktiskt tror på mig, att detta "vansinnesprojekt" är genomförbart... För visst finns det dagar då jag tvivlar och denna veckan har varit tuff, så detta kom så himla lägligt!!! Tack också till Lotta-potta som så osjälviskt anmält sig till maran, dyrt som attan är det och dessutom skall hon springa med mig vilket ju inte medför att Sthlm-marathon 2010 kan infogas till hennes löparmeriter... Det skall bli riktigt kul, eller jobbigt eller nåt...

En T-shirt som förpliktigar

2009-07-03T12:39:00.003+02:00

Jag har fått min T-shirt från Stockholm Marathon. Jag beställde den när jag anmälde mig då jag vet att jag är löjligt lättmanipulerad när det kommer till träningskläder och prylar. Dvs, har jag en T-shirt där det står att jag skall springa Stockholm marathon på så kommer jag också att springa Stockholm marathon... Allt annat vore ett nedrigt nederlag!
Blev således hemskt glad och taggad när denna skönhet kom på posten!
Ville egentligen ut och springa med det samma men har bestämt mig för att skynda långsamt och kände ju häromdagen att formen inte riktigt medger löpning än...
Jag har slutat prenumerera på GP... Blev förbannad då de inte kunde hålla vad de lovade efter att jag under flera år betalt mer än jag skulle för min studentprenumeration och dessutom varit utan tidningen i flera månader då jag betalade för den... Sånt gör mig hederligt förbannad och jag tror faktiskt aldrig mer jag kommer prenumerera på tidningen fastän jag saknar den MASSOR!! Tycker hemskt mycket om att börja min dag med att läsa den till frukosten, särskillt nu när tid finns... Men som tur är finns ju annan litteratur och hjärnan måste ju få börja jobba lite gradvis nu, skall ju tillbaka till jobbet snart!Tycker om denna bok då det i den står att överlevnaden vid min typ av tumör är 90%... Prognosen är mao GOD!!! Konstigt att jag var tvungen att slå upp den här sidan? kanske inte...Och nu till min inte SÅ skalliga skalle!!! Vi ska raka den igen i helgen så att det som växer ut blir lite tätare men se... Visst är jag ganska lurvig! Är det grått det som kommer???

Filip och jag

2009-07-02T11:52:00.001+02:00

Åker och fikar...

Dåligt med dans på Brännö brygga!

2009-07-01T10:51:00.004+02:00

Har varit lite dålig på att skriva en period nu... Kanske för att det liksom börjar närma sig i alla fall ETT slags avslut nu. Den värsta perioden efter sista kuren är över och jag mår bättre och bättre för varje dag som går. En del av de sena biverkningarna har också varit lindrigare denna gång, jag hade ju förväntat mig det motsatta då kroppen rimligtvis borde bli i sämre och sämre skick för varje förgiftning. Tex har jag knappt haft några blåsor i munnen alls denna gång, två pyttesmå som knappt kan räknas... JIPPI!!!

Idag var det således dags att gå ut och progga lite... Tog mig runt den vanliga 6,7km rundan varav 2,5 bedrevs i ett någolunda joggtempo. Dock uppdelat på etapper då 1km var det längsta min kropp uthärdade i detta tempo, sedan fick jag gå lite. Jösses, kanske orimligt att tro att ett marathon skall kunna uthärdas om ca ett år. Men, försöker man inte så går det ju definitivt inte. Här skall plågas!

Kul att höra att fler 40-åringar än jag åker inlines, det är en helt klart underskattad motionsform och en bra start för dem som liksom jag inte klarar av att springa då konditionen inte behöver vara lika bra. Men Susanne, det var skönt att höra att frakturerna inte kom från inlinesåkningen men hur du lyckades fattar jag inte... Krya på dig, det verkar göra ont!

Jag har varit på fest! Gick på min härliga kurskamrats fest efter lite tvekan, dels visste jag inte hur jag skulle må och sedan var det ju det där med att komma med "cancersjal" på huvuet, man känner sig liksom inte som en glädjespridare... För dem som liksom min syster undrar varför man väljer sjal istället för tex keps, peruk eller mössa då denna ju liksom skriker CANCER så är det i alla fall för mig så att:
- Keps kan jag inte ha inne, tycker det är jobbigt med skärmen för ögonen.
- Peruken är så varm, jag går i kok och detsamma gäller mössa...
- Sjal är mao perfekt då den kan vara hur tunn som helst vilket gör den sval och härlig!

Festen var toppentrevlig! Jag ledde hem min cykel klockan halv två på natten efter att ha druckit lite vin under kvällen. Första alkoholen på ganska länge, stackars levern! Det var dock inte så mycket som denna kurskamrat försöker ge sken av i en av kommentarerna, längtar dock efter att känna mig så återställd så att jag kan dricka bubbel tills bena darrar och magen fylls av fnitter!

Jag har varit hundvakt för Harry! Jag gillar inte små hundar men ok... Han e rätt gullig och framförallt är han PIGG!!! I denna värme har jag, sadist som jag är, försökt trötta ut hunden med långa promenader. Helt utan framgång, han är som en duracellkanin!!
På en av våra långa promenader mötte vi denna sticksiga...Jag var ute på Brännö igår. Tog en tidig båt ut och spenderade en härlig dag med mamma på deras altan. Utsikten är väl helt ok...
Vi tog en promenad och letade efter dans men det gick sådär...

Nu är nästa steg strålning... Jag tror att jag kommer att må väldigt bra under den jämfört med giftbehandlingen. Lite orolig är jag då den ju skall vara varje dag. Det innebär ju att jag under dessa 6,5 veckor kommer att vara "cancerpatient" varje dag och inte som tidigare en gån var 3e vecka. Undrar lite hur det kommer att påverka psyket. Kommer ju inte direkt ha semester när Dennis är ledig heller...
Det visar sig...
Nu skall jag njuta av att kaffet smakar gott igen och ta en god kopp tillsammans med en välförtjänt frukost!

Ner som en pannkaka, upp som en sol!!!

2009-06-26T09:48:00.002+02:00

Det är inte så mycket som krävs...

1. Ork för en promenad som avnjuts tillsammans med min FANTASTISKA, KLOKA och mycket VACKRA mamma. Vi tittade till kossorna och de relativt nyanlända hästarna och var nöjda med att de skötte sig bra... Dvs de betade resp idisslade. Vi avhandlade lite viktiga och allvarliga ämnen som ålderdomshem, eutanasi och jag fick berätta om mina planer på att bli en parkbänk när jag så småningom dör... Om sådär 200 år...

2. Ork att ta hand om källsorteringen, handla, städa bilen och bespruta ogräs...

3. Bad de fina pojkarna att klippa gräset (stooooor trädgård har vi) varpå de genast tog tag i detta utan knorr! Mina ögon tåras!!!

4. Åt middag på uteplatsen och hela familjen satt kvar i säkert nästan en timma efter avslutad måltid och bara samtalade och hade trevligt... Jag ÄLSKAR min familj!

5. Ut på en 10km kvällsinlinestur med Lotta som sprang och Dennis och Jocke som cyklade. Livskvalitet mäts kanske inte i mobiltelefoner ändå? Härligt att umgås med människor som vill GÖRA saker. Tack för att ni drar ut oss!!!

Så nu skall jag, trots alla mina goda föresatser om att vara försiktig, köra Alexander till K-backa och försöka hitta en present till Ellen vars 40-års fest jag har för avsikt att närvara vid på lördag. Borde kanske inte med tanke på mina dåliga värden men eftersom jag ju inte vet när de är som lägst då jag ju verkar få min dipp väldigt sent har jag bestämt mig för att mina vita just nu är extremt många!

Livstorka!

2009-06-25T11:57:00.002+02:00

Vaknade igår och mådde väl sådär...

Fysiskt bättre än i förrgår men psyket var inte riktigt på topp.
Tråkighetsfaktorn när man inte kommer ut blir stor. Den ökar dessutom exponentiellt med antalet behandlingar då tiden där det inte händer ett skit bara känns längre och längre.

Mina "dåliga" dagar blir ganska likartade med ev promenad om jag inte är i min "anemifas", tvätt, ev handla om jag kör bil och då med återvinning om den orkas med, matlagning om jag inte mår för illa, komma på saker jag kan möla i mig för att förhindra värsta illamåendet - saker som jag inte redan tröttnat på och börjat må illa av - läsa bok, titta på TV, undvika liggsår... Kort sagt urtråkigt!!! Om någon ringer har jag inget att bidra med i ett samtal utan får hoppas att den som ringer har en massa spännande att berätta, själv är jag så trött på mig själv så jag vill helst inte öppna munnen.

Jo men, det är ju sista gången nu! Snart är jag igång igen och kan göra roliga saker!!! Fast det hjälper liksom inte nu... Konstigt det där... Det handlar ju bara om ett par dagar och vad är väl det? Tur jag bestämde mig för att ge mig själv en ny mobiltelefon i giftavslutningspresent! Den lyfte hela senare halvan av gårdagen till oanade höjder!

Lite midsommar- och förgiftningsbilder...

2009-06-20T15:29:00.007+02:00

Då var det dags igen... Ser inte lika glad ut som tidigare fastän det är sista...Välbetald läkare? Hål på strumpan i alla fall!!!
Måste bara få med den igen... I lite större format! Kan man bli gladare?
Hade för dagen stöd av min mycket mogne sambo som här prövar hållfastheten i liften... Kan tilläggas att jag vägrade åka! TRÅK-KÄRRING!!!!
När denna lek inte var kul längre skulle nål-, handsk- och förbandslagret inventeras...
Fin trädgård för midsommarfirande, synd bara inte vädret var riktigt med!!! Blev dock trevligt ändå! Pojkarna kastade kubb efter varandra och det är ju också en lek...

Katta tycker stolarna och soffan är för mjuka och sitter hellre på golvet...
Pojkar som för ovanlighetens skull inte vill vara med på bild...

Hoppas att alla får en fortsatt trevlig helg!

Och mobilen då... Kommer förhoppningsvis i början på veckan när jag ändå mår ap-torsk!

Glad Midsommar!

2009-06-19T14:22:00.003+02:00

Relativt nyförgiftad såhär på midsommarafton... Eller som en kär väninna uttryckte det:
- Grattis! Du kommer i alla fall att få världens billigaste bakfylla, eller dyraste, men du betalar ju inte själv i alla fall!!

Precis så! Illa kommer jag att må imorgon också... Har gått på steroiderna lite hårdare nu och tror att det hjälper lite. Det ger i alla fall en riktigt härlig svullnad, ser ut som en ballong hela jag, och så lagom rödmosig och lite lätt stirrig... Svinsexigt!!! Lägg där till lite aggressivitet och värmevallningar som jag nu förstått beror på ett av gifterna och alltså inte på att jag inte har någon mens längre. Vallningarna avtar ju dessdå längre ifrån förgiftningen jag kommer, precis som muskelkramperna... Fan, vad kul det låter!!!

Undrar om jag vågar festa till med ett glas öl till sillen i alla fall, kan ju liksom inte bli värre... Eller kan det det? Det vore helt överjävligt i så fall...

Bitter klagan idag då alltså... Nej uppryckning, måste komma ihåg att detta är sista "andra dagen efter gifter". Hoppa in i duschen, sluta lukta äckelgift en stund i alla fall, ut i trädgården och klippa gräslök och invänta gästerna. Det skall bli kul!

Gläds också över att det faktsikt är hela 18 grader idag även om inte solen skiner, mao är det i år INTE samma temperatur på midsommar som det var i julas!

Skall inte lägga ut någon bild på steroidfläsk idag...

Och tack för kommentarenom att lukta i mitt hår... Fast jag har julite för mig att du tyckte mitt hår mest var i vägen och täppte till golvbrunnen ;-) Löv Ya too darling!!!!

Jippi!!! Jag blir förgiftad idag!

2009-06-17T09:33:00.002+02:00

Då ser det ut så här bredvid frukosttallriken...

16 tabletter steroider, 1 magskyddande och två olika anti-illamående. Till detta kommer ännu en tablett som jag får när jag kommer till Varberg och då två påsar gift och en giftspruta.
Denna läkemedelsblandning spädes med en påse vatten. Konstigt att jag måste kissa flera gånger på de ca två timmarna jag är där?

Fluorouracil: Metaboliterna verkar dels genom att hämma tymidylatsyntetas och på så sätt interferera med DNA-syntesen, dels genom att inkorporeras i RNA vilket resulterar i en hämning av RNA-syntesen.

Epirubicin: Verkningsmekanismen för epirubicin är kopplad till bindningen till DNA. Studier av cellkulturer har visat på snabb cellpenetration, lokalisering i cellkärnan och hämning av nukleinsyrasyntes och mitos.

Cyklofosfamid: Är kemiskt besläktad med kvävesenapsgas (låter mysigt, detta gör jag alltså frivilligt...). Den primära metaboliten 4-hydroxicyklofosfamid bildas framför allt i levern, och står i jämvikt med aldofosfamid med öppen ringstruktur. Denna intermediär bryts spontant ner till akrolein och fosforamidsenapsgas. Den senare anses reagera med DNA. Denna alkylering resulterar i brott och sammankopplingar av DNA-strängar och i DNA-protein tvärbindningar. I cellcykeln blir passagen genom G2-fasen fördröjd.

Detta är alltså min giftkombination "FEC", och att jag mår illa är inte så konstigt! Nybildning av celler hindras och delning av celler hindras och fördröjs vilket ju skall döda eventuella kvarvarande tumörceller och framförallt se till att de inte kan föröka sig.

Tack alla för uppmuntran inför denna sista-sista behandlingsomgång!!! Jag tar mig igenom även denna men har lovat mig själv att vara lite snällare och ta det lite lugnare denna gången. Framförallt skall jag INTE utsätta mitt immunförsvar för onödiga påfrestningar utan snällt undvika IKEA, dagis och andra smittohärdar!

Lurad på konfekten?

2009-06-16T19:44:00.003+02:00

Jag är schemalagd för min sista, sista cellgiftsbehandling i morgon.

Jag har fått en spruta som kostar ca 12000 kronor efter varje behandling för att jag inte skall bli så låg i mina vita att jag inte kan få behandling. Ni som läst hela bloggen kommer kanske ihåg att jag efter min första förgiftning hade så låga vita (0,3) att jag fick vänta en extra vecka på min nästa behandling. Efter det har jag som tillägg fått den hemskt dyra sprutan och den har hjälpt. Har ju haft vita på över 3 varje gång, gränsen för att få behandling är 2,8.

Idag har jag tagit nya prover och var helt inställd på att allt skulle vara i sin ordning, har ju mått så himla bra! Men ack nej, 2,63 tror jag att de var idag. Måste alltså in och ta nya prover tidigt imorgon bitti och hoppas att de vita har masat sig upp över 2,8 annars får jag ingen behandling!
Jag kan ju förstå det konstiga med att vilja bli förgiftad och må skit över midsommar men jag är ju HELT inställd på att denna sista behandling skall ske nu. NU för att jag vill vara i god form tills strålningen börjar, inte må sådär halvkymigt och kanske tom vara anemisk...

Så vad göra? Inget säger sköterskan, finns inget sätt att skynda på benmärgen mer än sprutan som vi ju redan tagit till. Vila då frågar jag... Jag har ju varit ganska aktiv det senaste, minst sagt, kan det påverka? Nej, enligt sköterskan, man skall göra det man orkar under behandlingen...

Jag har dock bestämt mig för att kvällen skall bedrivas i liggande läge, vilandes med god tillgång på all sorts föda. Insomningstablett för att få en god natts sömn då sömnen det senaste varit minst sagt ryckig. Jag har hittills under behandlingen tagit totalt 3st + en sömntablett så beroendemässigt löper jag nog inte så stor risk. Vill ju bara vara lite snäll mot min hårt arbetande lever och har ju därför undvikit all medicin som inte är till för att dämpa biverkningarna från giftet.

Dessutom skall jag anstränga mig för att inte vara så arg på mig själv för att jag är så jävla oförsiktig med mig själv. Har ju varit på massa ställen utan att ens tänka tanken på mitt usla immunförsvar. Jag menar IKEA, väntrummet på vårdcentralen, COOP, ICA, osv, osv... Som bäddat för att fånga upp diverse skitbakterier!

Nä, nu ska jag lägga mig i soffan och klappa lite på mina långa rörben, höftben och ryggrad för att påverka dem så att de skyndar på produktionen lite. Det behövs ju så lite...

Så vänder livet sakta åter...

2009-06-14T12:34:00.002+02:00

Mår så bra nu.

Orkar mycket. Åker inlines, promenerar, proggar (går sämre och sämre för varje giftsession men lite i alla fall) och umgås med familj och vänner.

Fick lite munherpes som påminnelse om att jag inte riktigt är i form men har annars haft en bra återhämtningsfas.

Håret växer lite mellan gifterna, den värsta men inte all kortisonsvullnaden försvinner och inger hopp för framtiden. Vikten stabiliseras och rusar inta bara brant uppåt.

...Och då är det dags igen... Tre dagar kvar tills äcklet... Ångesten sticker liksom in lite flisor mitt i allt må bra. Snart ligger jag igen, med ett hål i epigastriet som bara kan fyllas med äcklig fet, salt mat. Med ett illamående som överskuggar allt annat dåligt mående. Med äcklig medicin som måste tas för att det inte skall bli värre men som självt gör det värre. Massa medicin...
Vilken arm skall de fyllamed gift nu? Båda är i rätt risigt skick med svullnad och ömhet, sköra kärl som fått nog av kärlretande substanser.

Äh, vad fan (denna blogg innehåller mycket svordomar, dags att lägga ut en varning?), njut av denna bra dag Lola,kom igen, kolla om det går att anmäla sig till Sthlm marathon än, sånt piggar upp!!!

TJOHO!!!! Det gick... Är nu anmäld och har beställt T-shirt och hela konkarongen. Nu finns ingen återvändo!!!

Dessutom, vem fan klarar inte lite illamående och annan skit nu? Det är ju SISTASISTASISTASISTA gången!!!

Radiation - Salvation?

2009-06-13T10:51:00.003+02:00

Kanske borde man försöka bli kallad till det nya fina psykhuset på östra istället. Jag vet inte så många som skulle bli lyckliga över en kallelse till JK på Sahlgrenska. Jubileumskliniken är ju liksom inte förknippat med NÅGOT annat än cancer, inte i min värld i alla fall.

Därför kändes det ganska jobbigt för ca ett år sedan då jag fick ett samtal från en väldigt kär och nära vän som sa sig befinna sig på JK. Jag jobbade som underläkare på Sahlgrenska och han undrade om jag hade tid för en lunch. Tankarna rusade verkligen runt under den fasansfullt långa tiden som var kvar tills det var dags för lunch. Alla cancerdiagnoser jag läst om snurrade i huvudet och jag visste inte ens om det var han eller hans fru eller någon annan som var drabbad. Det var det absolut värsta, dottern... Lilla lilla som jag sett växa upp och som nu nått en ålder av 20...
Orättvist, jävla skit, helvette...

Men också, denna lilla som utvecklats och blivit en inte så kroppsligt stor men själsligt och med en envishet, styrka och fysik som tog henne igenom den tuffa perioden med cellgift och strålning. Såklart, hon slapp tom sista giftbehandlingarna då tumörerna försvann... Min lilla hjälte! Skönt att ha dig som vän och förebild!

Var ju inte riktigt det jag skulle skriva om...

Jag har alltså fått en kallelse till JK för påbörjan av strålbehandling. Förberedelse den 9/7 och start den 13/7. Det skall bli så himla skönt!!! Jag ser helt plötsligt slutet på det här. Jag kollade kalendern och blir alltså KLAR sista veckan i augusti. Och den 9e har det gått nästan exakt tre veckor sedan sista behandlingen vilket innebär att återhämtningen startar på riktigt. Kroppen skall alltså INTE behöva bekämpa mer gifter, mina njurar skall få vila, min lever, mitt hjärta, mina lungor... JIPPI!!! Då börjar återuppbyggnadsfasen på riktigt!

Fast, levern skall allt få en dust, måste ju dricka champagne!!! Och det i massor!!!

Och förresten... Tack för kommentarerna!!! Det är fantastiskt kul för egot med respons!!! Och Louise, klart jag vet vem du är! Visst det är en skitsjukdom men som du säger, prognosen är GOOOD!!! Johanna, jag skall ta min blå SAAB och rulla ut till dig på landet en dag, titta på din häst och alla dina ungar, skall bli skitkul... Jag har ju tid! Gjoin, du måste hälsa dina fruar som tar hand om dig så fint när jag är så långt bort, saknar dig oändligt!!!

Besök som piggar upp

2009-06-11T09:56:00.002+02:00

Jag har många vänner.

Jag är inte en speciellt bra vän.

Jag är hemskt lat och tycker ofta att tiden inte räcker till för att umgås med vänner när vardagen rullar på. Under studietiden var jag extremt asocial och umgicks nästan inte med någon förutom familjen. Studierna tog ju sin tid och sedan var det liksom inte mycket kvar...

Därför måste jag säga att jag är väldigt glad att alla finns kvar... Alla Ni fantastiska som finns där nu när jag helt plötsligt har tid så det räcker och blir över. Alla Ni som orkar köra ut hit till landet för att jag själv inte kan/vill köra bil efter behandlingen. Alla Ni som orkar komma för att prata en stund, kanske promenera en sväng eller bara vara.

Jag är också väldigt glad över alla mina återfunna gamla vänner som återfunnits via facebook. Kul att ha kontakt igen och flera har/kommer jag ju också träffa nu under min långa sjukskrivning! SKITKUL!!!

Så cancer på gott o ont då, igen...

Till mina pojkar...

2009-06-10T14:59:00.002+02:00

Men jag vet, i storleksordning:
- Gröna
- Blå
- Blå

Grattis till sommarlovet önskar jag de blå!!!

Visa vem som bestämmer!!!

2009-06-07T13:47:00.002+02:00

Min hjärna bestämmer fortfarande!!!

Att kroppen ballade ur och tillät missbildade celler att proliferera får ses som ett tillfälligt misslyckande!

Har idag varit ute i 12,7 km, av vilka 9,3 bedrevs joggande. Kan bara säga att det var bara min FANTASTISKA hjärnas förtjänst!!! Och lite Bruce Springsteen då...

Måste ju dessutom ta kommandot över muskler som tror att de får vila och bli fläsk bara för att jag legat som en död fisk i tre dagar.
Kan berätta att det gör ont att starta fläskiga, sovande muskler. För att inte tala om lederna som inte tycker om den ökade belastningen i form av ökad fettmängd och minskad muskelmassa. Och så har vi ju hjärtat... Men jag har ett bra hjärta, det har jag bestämt mig för, det klarar den ökade påfrestningen och blir nog glatt överraskat av att få känna igen sig igen... I juni skall det ju klara av att arbeta ett helt marathon, likabra att börja nu.

En användbar tanke... Ett ben framför det andra... Igen och igen och igen och igen...

Konstaterande om fett

2009-06-07T13:23:00.002+02:00

Jag måste först erkänna att bilden är till fläskets fördel! Det ser värre ut på riktigt men jag kan ju bespara Er som orkat läsa så här långt den synen!

Cancerbehandlingen har gått framåt, vilket är fantastiska nyheter för alla oss som drabbas. Cellgiftsbehandlingar går ju som bekant med illamående som biverkning och har ju alltid gjort. Nu har man dock lyckats kupera det värsta tydligen mha sk antiemetika, (fikon för antiillamåendemedicin).

Antiemetikan kombineras också med steroider (kortison) som dels gör att man blir "påtänd/speedad" och alltså orkar funka mer som vanligt när man är som mest påverkad av gifterna. Ett sätt att lura kroppen mao. Detta medför som positiv effekt att man inte blir liggande och känner efter och alltså tar bort lite fokus från illamåendet. T ex orkar jag ju promenera redan dagen efter gifttillförsel vilket jag inte tror att jag skulle orka utan steroiderna. Jag dimper ju i ork ganska rejält när jag slutar med dem. En annan önskad effekt av steroiderna är ökad aptit, viktigt då kroppen ju behöver ALL näring den kan få under denna urgiftiga nerbrytningsprocess av alla dessa celler!

Aptitökningen hos mig har medfört att jag vill ha salt och fett och HELA tiden! Kan råka i någon form av matmani där jag redan efter avslutad måltid börjar se mig om efter vad jag ska stoppa i munnen härnäst... Gud nåde den som försöker ta min mat! (Steroider gör en som nog många redan vet aggressiv) Ett givet resultat är som nog de flesta förstår viktuppgång... En ganska speciell viktuppgång då de flesta kvinnor som cellgiftsbehandlas hamnar i ett tillfälligt klimakterie vilket ju ensamt står för en omfördelning av fettdepåer hos kvinnor. Steroiderna som används har inte heller de någon muskeluppbyggande effekt utan ger ett speciellt utseende med runda kinder och stor mage. Om någon har ett specialintresse inom området så sök på "cushings disease".

Så vart vill jag komma med detta? Inte vet jag, bara ge mig själv en jävligt bra ursäkt till att jag blivit så förbannat fet!!!

En positiv slutkläm... Mitt vansinnigt snygga cancerärr!!! Och ja, jag menar allvar!

Konstaterande om hår...

2009-06-07T13:06:00.002+02:00

...Det växer inte riktigt som, och där jag vill!!!

Tillväxten är inte riklig på de ställen jag vill, t ex har jag fått en massa fjun i ansiktet, på kinderna. Skallen ser ut som på bilden, lite glest och fjösigt kan nog medges. Undrar hur lång tid det tar innan det blir riktigt hår när behandlingen är över.

Ögonbryn och fransar blir bara glesare och glesare. Om inte cellgiftsbehandlingen gick mot sitt slut nu skulle nog snart Dennis fått skratta sig till sömns då jag väl skulle ligga där med ETT målat ögonbryn för att inte riskera att måla dem på fel ställe. Allt enligt tips från "be beautiful, feel better"...

Lolas Klagan - Upp o nicka sockerdricka om jag bara inte var så seeeeeeg...

2009-06-03T12:11:00.005+02:00

Jag är så fruktansvärt trött så jag knappt orkar andas...

Varje andetag kompliceras också av att när det är slut kommer den äckliga fadda smaken i munnen fram igen o igen o igen...

Undrar också om mina värmevallningar beror på giftet eller om det nu är det RIKTIGA klimakteriet som inträder, och varför svettas jag mest från huvudet - det skalliga?
Ljuger inte när jag säger att min huvudsvål, vilken jag nu kommit på ser ut som en grishud, lätt skulle ombesörja uppvärmningen av detta ganska stora hus helt utan vidare hjälp av bergvärme och annat tjafs.

Vaknar på natten av att huvudet ångar och sprutar svett omkring sig... BLÄ

Diskmaskinen står i köket och skriker på mig att den gjort sitt jobb och diskat klart, bara för mig att tömma alltså... Men, jag ORKAR inte. Den får stå där o skrika bäst den vill.

Tips, skaffa inte hushållsmaskiner som pratar när de är klara om ni inte ALLTID är redo att i ett huj springa och tillgodose deras iofs ganska enkla krav.

Får kramp i musklerna så fort jag rör mig, undrar om jag är uttorkad eller bara har Mg-brist eller om det bara är ytterligare en biverkning... Orkar inte ens dricka för att se om det hjälper...

Slutklagat, nu drar jag inget täcke över huvudet, då svettas och ångas jag ihjäl... Återkommer då energin tagit vägen förbi här o släppt av lite.

Ett gott liv!

2009-05-30T10:03:00.002+02:00

Nej, måste nog förklara en gång igen.

Kanske har varit lite negativ det sista och sjukdomsfokuserad. Det blir lätt så, tro mig...

Men: - Jag har ett fantastiskt liv! Jag har inget i mitt liv som jag just nu skulle vilja ändra på!
En tråkig sjukdom med en rutten men dock botande behandling. Den har dock gett mig en period med tid för tonårspojkar och familj som jag inte haft annars. Den har gett mig tid för reflektion om vem jag är, var jag befinner mig och var jag skulle vilja befinna mig och med det entydiga svaret att jag befinner mig precis där jag vill, med dem jag vill.

Missförstå mig inte, jag vill inte ha cancer men min inställning måste vara att jag faktiskt inte har cancer nu. Den är bortopererad, avgiftad och jag kommer även att strålas och hormonbehandlas för att undvika att den kommer tillbaka. Dessa sex månader av sjukskrivning och tuffa behandlingar har lärt mig saker om mig själv och om mina nära som jag inte fått med mig annars.

Sitter nu med en tandborste instoppad i munnen för att avvärja det värsta illamåendet och skall medans steroiderna verkar passa på att ta en promenad för att på så sätt få ännu ett par timmar att gå då det ju bara gått två dagar sedan giftpåfyllning. När jag kommer tillbaka skall jag titta på Stockholm marathon på TV och tänka på att nästa år, då springer (lufsar) jag själv... Bara att ha som mål att delta, orka ta sig runt, inte på någon tid men göra!!! GULDKANT

Kan inte säga det bättre själv...

2009-05-28T22:43:00.001+02:00

Är inte riktigt där än men tankarna finns...

Klicka på länken ovan för en fin artikel om rädslan.

TOMT

2009-05-28T07:27:00.003+02:00

SysterYster!

Det är tomt här utan dig!

Tack för
Den passar perfekt i förgiftad mun som smakar ruttenråttröv!

Hade tänkt att vrida bilden rätt men cellgiftad hjärna hade först gömt USB-kabeln till kameran och orkade sedan inte tänka alla de komplicerade steg som krävs för att vrida en bild...

Nä, nu skall jag kolla status på Partille-Johnny, se om alla gummiband hamnat rätt och i rätt färgordning!

Å visst e det punkkossan! En förebild för oss alla som inte vill vara som alla andra!

Ett härligt potpurri av nålar!

2009-05-27T17:09:00.003+02:00

Tänkte jag skulle beskriva ett besök på onkologen lite utförligare för alla Er som undrat väldigt mycket över hur det egentligen fungerar. Jag väljer ett med cellgiftsbehandling då det ju är så OERHÖRT spännande...

1. Jag börjar må illa redan på vägen dit, de numera välkända avfarterna till Åsa och Fjärås blir alltmer lockande att köra av på och att låtsas att jag har ett hemskt viktigt uppdrag där och TYVÄRR missar min behandling... Åh, ack och ve...

2. Parkerings-sporten, att stå så nära huvudingången på sjukhuset som möjligt, jag är ju helt plötsligt sånär som handikappad. Att jag promenerar nästan varje dag och även vid tillfälle dristar mig till ett löp-pass märks inte nu. Nej, nu är det SYND om mig för jag är skuuuuuuuuuk!!!!

3. Hissen upp till Onkologen som ligger tillsammans med Hematologen och den Palliativa vårdavdelningen (Hem=blod, Palliativ=i livets slutskede)... Vem i helvete behandlas här? Inte är det jag! Jag åker inlines, cyklar och springer marathon mest hela dagarna när jag inte utbildar mig till läkare, eller, jag tom arbetar som läkare även om karriären hittills varit ganska kort.

4. Min fantastiska sköterska... vågar inte skriva namn men hon vet nog, eller ja, de vet nog, har ju haft två. Kommer och tar in mig och den för dagen medföljande pappa i vårt rum. Där har vi en säng och två fåtöljer så vi har det bekvämt och fint. Där får jag lite mer anti-illamåendemedicin för att kupera det värsta. Nytt för idag är att jag skall prova på akupunktur. Således kommer alltså en alldeles underbar sjukgymnast och stoppar nålar i handlederna och huvudet. Hon pratar och uppmuntrar mig till fysisk aktivitet medans hon snurrar på nålarna så det ilar lite i händerna. Jag har dem i mig ca 20 min och sedan är det dags för huvudnumret.

4. Cellgifterna, men först nål. Mina tidigare så fina kärl har blivit sköra efter inflammationer och gift. Känner mig nu ganska pipig när snällasyster kommer med nålen och tycker allt att det gör ganska ont. Nu inleds väntan på att de läskiga påsarna skall ta slut och jag skall bli frånkopplad från mitt stativ. 2 toalettbesök är obligatoriska då jag samtidigt med gifterna får en del vätska och alltså blir full i blåsan. Första kissomgången efter den äckliga röda påsen är alltid just, rött. Blä... Nålen i huvudet hade nog avsedd effekt, man blir lite som på lyran, då jag pladdrade oavbrutet hela behandlingen! Hoppas era öron höll pops och snällasyster!

5. Jag blir frånkopplad och vi går ut till den mycket nära parkerade bilen.
Jag lovar att jag känner efter i alla hörn av kroppen efter minsta tecken till illamående, yrsel och svaghet. Det går bara inte att undvika. Men peppar, peppar, jag känner mig steroidfladdrig och körig i epigastriet (typ under bröstbenet) men jag mår INTE så hysteriskt illa... Tänk om det kan hjälpa! Det SKA hjälpa! Pappa kör på hemvägen då jag nu anser mig för sjuk för att köra bil, DÅ är man sjuk;-)

Så nu är jag hemkommen till ett hus fulladdat med mat som är snäll vid illamående och som kan småätas med ok samvete. Och just det, levervärdena var BÄTTRE... Skönt!
Sa hejdå till systeryster idag, TACK för titten!!! Det var SÅ härligt att ha dig!

Och Lotta-Potta, du lyckades med inlägget, två gånger... Du är bäst, tack för det, betyder mycket mycket!!!

Avslutar med en Ko, de gör mig ju så glad! Håll tillgodo alla ni som har vett att uppskatta den!

Svunna Tider

2009-05-26T19:22:00.004+02:00

En liten påminnelse till alla Er med barn som inte kommit in i tonåren än... Så här kan det bli!
Svarthårig pojke som egentligen är blond. Sugmärkena på halsen bildar för den uppmärksamma ordet EMO.
Hm, någon har alltså gjort sugmärken på min lille pojk, vad mer?

En bild på min vackra vackra kusin Hera som jag hade nöjet att träffa igår med systeryster i den stora staden Göteborg. Bilden är tagen på ett kalas för länge länge sedan innan allt det här började.
Längtar tillbaka till den tiden, den känns härligt oproblematisk och mindre farlig.

Denna vovve tillhörde ovanstående flicka. Vovven hade jag äran att passa en hel del tills hon fick en ny matte. Saknar henne mycket och vet att hon hade trivts här i vår stora trädgård.

Har någon en Ridgeback över skräpandes i något hörn så hör av er, jag tar hand om den på nolltid!

Skulle nog helst vilja... Har ingen som helst lust att åka till Äckel-Varberg imorgon utan hade hellre velat vara hemma i min trädgård och rensat ogräs. Har försökt att tänka på det "rätta" sättet, dvs: - Detta är den femte av sex behandlingar som skall bota och förebygga för eventuella recidiv (fikon för återkomst) av äckliga cancerceller. Jag blir frisk och kommer att om ca tre månader kunna gå tillbaka till ett normalt alldeles underbart tråkigt liv!

... Det är bara så JÄVLA svårt! Vill inte att det skall bli imorgon!!!

Utbränd

2009-05-25T18:33:00.004+02:00

Nej, nu har jag tröttnat på att skrapa och måla... dessutom har den aldrig gått så snabbt som jag vill!

Jag ger dig härmed min bättre sida!

Hm, vad varnas för här?

Nedräkning x 2

2009-05-23T09:53:00.002+02:00

Usch, vill vara positiv...

Bara 2ggr kvar av äcklig giftbehandling men oxå bara 4 dagar kvar att må bra.

Har laddat upp med kex för småätning mot illamåendet. På onsdag skall jag köpa en massa jordgubbar för att försöka mota bort det värsta.

Skall få akupunktur innan de ger mig giftet för att se om det hjälper och snälla mamma har bokat tid för taktil massage redan på torsdagen. Tror jag är villig att prova ALLT för att slippa skitillamåendet. Tar gärna emot nålar a la Hellraiser!

Fina systeryster kom igår med en massa salta o sura godisar för att hjälpa mot fadd smak i munnen, TACK, du är bäst!!!

Nu skall jag locka ut systeryster på promenad så hon får se korna!

En helt vanlig dag!

2009-05-20T18:38:00.003+02:00

Idag har jag haft lite måsten!

Det känns nästan konstigt att ha tider att passa när man under så här lång tid bara lullat runt och tagit dagen som den kommer. Men idag var det alltså dags! Bilbesiktning klockan 10.55 och jag skulle köra själv. Upphämtning av Filip 14.30 för att äntligen klippa bort ful utväxt som borde klippts bort för 2 månader sedan!

Fick alltså planera min dag! Ojojojojoj vad det blev snurrigt! Upp med pojkarna lite före sju. Frukost och ivägskickning av dem. Ut och springa intervaller 10x200m, alla i snabbare tempo än 5min fart (inte så snabbt mao för de oinvigda... förresten, vet ni inte hur oerhört viktiga dessa tider är? Gå in på Majornas iks hemsida så kan ni i gästboken läsa kilometervis om olika träningstempon!) Hem och duscha och iväg.

Bilen blev godkänd, bara en liten parkeringslampa som inte lös men den behövde jag inte komma tillbaka för! JIPPI!!! Dennis har en strategi att det ALLTID är jag som besiktigar våra bilar då de så gott som alltid går igenom då fastän han anser att bilen egentligen förtjänar några 2or. Han tror att jag flörtar!!! (suger av... säger han över min axel nu!!!) Skulle jag flörta? ALDRIG!!! (Det grövre påståendet tar jag inte ens upp, fy Dennis!!!)

Jag ÄLSKAR att flörta och flörtar så mycket jag bara orkar med dem på bilprovningen, älskar att åka till Mekonomen och få MASSA hjälp oxå! Fy vilken dålig kvinnlig förebild jag är men jag GILLAR INTE att få olja på händerna och måste jag öppna huven så börjar jag nästan grina...urk!!! Tvätta bilen i apparat och tanka den, det är lagom sysselsättning för mig.

Vi kom iväg till frisören och Filip blev fin i håret. Vi hann också handla alla saker som är livsnödvändiga inför ett 3-dagars LAN. Dvs, chips, energidryck, läsk, billys panpizza och annat onyttigt. Tänk att jobba somfritidsledare, dessa tonåringar tre dygn utan dusch, varm lokal och testosteronsvett... De är SANNA hjältar och måste vara befriade från luktsinne!

Stinkiga pojkar!!!

Säger bara... Hur har folk tid att arbeta?

"Intervallträning" - "Intervallillamående"

2009-05-19T18:09:00.003+02:00

Dessa små, små pojkar har nu hör och häpna, blivit ca 177- resp 162 cm!
Deras oerhörda söthet till trots tvingade denna elaka mor dem ut på en inlinestur. Denna tur skulle bedrivas samtidigt som den elaka modern försökte springa-lufsa-gå. Projektet lyckades tack vare hot om omedelbar dataavstängning på oviss framtid om de vägrade. Tur att man giftbehandling till trots ändå orkar vara en räpa!

"Löpningen" bedrevs i icke-världsrekordfart om ca 7 min per km i genomsnitt med 2st tempoökningar då jag lyckades hålla ca 5 min per km i 300 resp 200 meter.
4-minutersfart känns ganska avlägset...
1 km på 3.19 likaså... Denna tur tog alltså 47 min och stärkte humöret med 47 meter.

Annars är det största dilemmat just nu varför i helvette jag fortfarande smakar gift i munnen. Den hemska smaken kan komma när som helst efter matintag och är verkligen vidrig. Den är så intensiv när den är som värst att jag på allvar överväger att helt sluta äta!

En annan sak är det konstiga tidsperspektiv som intagit min vardag. Första dagarna efter behandling vill jag bara ska försvinna, de skall gå så fort så jag knappt märker att de finns. Däremot de dagar som kommer efteråt vill jag aldrig skall ta slut. Tex skall min fina syster komma på fredag och jag längtar, fast ändå inte, på fredag är det inte ens en vecka kvar till nästa behandling och jag VILL INTE!!! Jag mår instinktivt illa bara jag tänker på den 27e maj, ser en droppflaska, tänker på varberg, tänker på onsdagar, det tar aldrig slut... URK!!!

Näpp, får fokusera på den stora händelsen imorgon som är:
1. Jag börjar köra bil igen efter senaste behandlingen
2. Jag skall köra bilen till bilbesiktningen och hålla alla tummar för att den går igenom
3. Jag skall äntligen få den lille tonåringen att klippa sig och bli av med den hemska utväxten

... och INTE tänka på att det bara är en vecka kvar... BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ

Energi!!!

2009-05-18T16:11:00.007+02:00

Hade en Ootrolig fredag!

Eller vad sägs om dessa skönheter? Avser då både hav och sko...

Blev hämtad av Jonas på morgonen och fick en heldag med Friidrottenshusbesök, inköp av hemskt nödvändiga nya springdojjor och keps. (Ännu en huvudbonad, jag vet.)

Detta följdes av havsutflykt med stopp på liten ö med fint hus och fantastisk veranda där vi proppade i oss kräftor och räkor, mums! Görs på tok för lite! Tack Jonas för denna fantastiska dag! Dennis är dig oändligt tacksam då mitt humör steg 800 grader!

Blev avsläppt hemma, sprängfylld av energi varpå jag tog mina nya fina skor och min nya fina keps och min fiiiiiiiina klocka och stack ut och gick-joggade ca 7km. Tror jag ska kalla det för progga, dvs inslag av både promenad och jogg. Insåg att om jag proggat varvet skulle det tagit 3 timmar, HA, nästan elit mao!!!
Som han kanske? Vissa likheter kan skönjas...

Lördagen så... Dags för Inspiration av stora mått: Göteborgsvarvet!

Vi stod ute på hisingen och kollade in löparna, blandade känslor måste medges... Ville så gärna sprungit, men inte i det tillstånd jag är i nu.

Tänk om denna energiansamling kunnat utnyttjas? Undrar hur många hushåll som kunnat försörjas?
Fick finbesök av min kurskamrat Frida efter avslutat tittande på löpare. Så himla mysigt!

På söndagen var det 17-års kalas. Den store tonåren skulle inkassera presenter så jag och Dennis gjorde potatisgratäng för ett helt kompani och grillade en massa stackars kycklingar. Tror de flesta var nöjda, kanske inte kycklingarna då. Alexander var i alla fall nöjd nog att låna min peruk.

Inget Göteborgsvarv i år...

2009-05-14T21:42:00.000+02:00

Så här såg det alltså ut för 10...10!!! år sedan.

Kort hår då med, lite snyggare frisyr måste medges... Lika många kilo som år sedan och då var det dessutom liiiite mer muskler.

Med på bilden är Lotta, vi har sprungit många, långa, härliga mil ihop. Vi sprang vår första mara tillsammans, bara en så´n sak! Från start till mål! Jag är glad att hon fortfarande finns med mig som pepp fast jag inte springer så mycket nu, (o inte har gjort under mina många studieår...) ett ovärderligt stöd. På lördag ska jag in och heja på henne när hon springer varvet under 1.30!

I morgon skall min fd kompanjon, nuvarande vän, ända från videoeran (lever jag i cancereran nu?) in till Friidrottenshus och hämta hans nummerlapp och kolla utställningarna, kan hända jag kommer hem med ett par nya löparskor. Skall bannemej klara av att nöta ut ett helt gäng till och när den här skiten är över skall jag springa en mara igen!!!

Vackra Lola

2009-05-13T21:10:00.000+02:00

Oj oj oj...

Tuff omgång detta!
Illamåendet slog klorna i mig ordentligt och jag har verkligen varit en spya hela jag känns det som.
Har inte kräkts på riktigt men småspytt i mun flera gånger.
Äckligt? Jag har inte lovat någon en fin o smultrondoftande blogg utan här är skiteländet på riktigt! För att kompensera det otrevliga kan jag berätta att jag i alla fall sluppit att bli förstoppad denna gång.

Kravlade mig upp ur värsta sörjan idag och tog en lite förkortad morgonpromenad. Var bara tvungen att kolla in korna, blir ju så glad av dem! De var kvar, alla 6!

Vek tvätt och fixade till mig lite inför dagens strapatser. Dvs kröp ur cellgiftsbyxorna och hängde in mina bröst i en BH och drog tom på mig en klänning!

Mamma kom och hämtade mig för min ultimata "high", den underbara timma då jag blir taktilt masserad och klämd på mina antiillamåendepunkter - helt enkelt ljuvligt!
Mådde som en prinsessa efter denna utsvävning och vandrade upp mot Johanneberg för att äta lunch på VR deli, ett ställe min fantastiske blivande make tipsat om som det enda ställe han varit och gjort rörjobb på och faktiskt kan tänka sig att äta på även efteråt. Dvs, kliniskt rent och släta rena ytor! Ni som känner min Dennis vet att rena ytor och räta vinklar är något han går igång på!

Fin och ren lunch fick jag och efter detta äventyr vandrade jag vidare till Sahlgrenska för att vara med på makeupkurs för cancerkvinnor. Tack Sara L för tipset!
Hann innan kursen började gå förbi MAVA och krama min Sara-Sara som jobbar där nu innan AT. Konstigt att från att ha gått omkring på sjukhuset som kandidat och jobbat som underläkare nu vara där som - sjuk? En konstig känsla av att ha misslyckats kom över mig. Är det så jag ser mig själv? Misslyckad för att jag nu skulle jobba som doktor men istället är omhändertagen som patient? Herrejösses, detta får jag nog analysera mera!

Väl på KK fann jag mig i ett rum med 11 kvinnor med olika stadier av skallighet, eller, en del hade faktiskt sitt hår kvar men vi Kojaks var i majoritet. En viss motvilja märktes när de två tjockhårade hudvårdarna befallde alla att ta av peruker och sjalar - känsligt det där...
Efter en genial inledning där tjockhåringarna förklarade att den här eftermiddagen helt skulle gå i skönhetsvårdens tecken och inga mediciner skulle diskuteras blev stämningen bättre och som bäst blev den när vi alla berömde varandras nya påmålade ögonbryn. Tänk vad fint det blev!
Lite kul var det oxå när ett geni undrade om den stora flaskan i väskan med produkter som vi fick med oss därifrån innehöll schampo. Så om du behandlas med cytostatika måste jag varmt rekommendera denna träff, en eftermiddag med sminktips, en fullspäckad väska med hudvårdsprodukter och smink och dessutom dessa fantastiska flintar och inte ett ord om cancer!

Blev hämtad av den fine mannen som körde mig hem fastän jag hade på mig en klänning han hatar. Denna man, denna man, ooh en sån man!

O du, syster-yster... De där stickningarna får nog vänta till nästa giftomgång, men jag lovar, då kan de nog bli aktuella allihop!

Min tunga är 100 gånger så stor!!!

2009-05-11T12:14:00.001+02:00

Här är sensorikens Homunculus. Han är en man som förklarar för oss hur stor andel av hjärnan olika sensoriska upplevelser tar. Ganska logiskt att händer och fingrar får stor plats, vi är ju hemskt beroende av dessa. Ganska logiskt också att vissa delar får liten plats då vi inte "tjänar" på att känna så mycket från våra tarmar tex. Räcker bra som det är!

Vill bara påpeka nu, då jag ju är i ett gnälligt stadium idag, att gifterna gör att hela min Homunculus är en tunga! Den gör så att smaker blir äckliga och fyller min mun så till den grad att jag inte kan svälja vilket leder till det äckliga faktum att: - JAG MÅR ILLA!!!

Sömntuta!

2009-05-11T11:58:00.000+02:00

Bestämde mig hastigt för att vara en DÅLIG mor idag och inte gå upp med mina pojkar. Nä, nu ska här sovas!

Grusig i ögonen en stund senare tänkte jag att japp, då har man i alla fall försökt ta sovmorgon! Startade igång telefonen och gulp, klockan var halv elva! Vad är det för gift de ger mig egentligen???

Tittar på papper som borde tas omhand men flyttar nog fram detta till imorgon, har ju knappt hunnit vakna! Dessutom kanske jag inte mår illa imorgon, den magiska gränsen närmar ju sig... Så skönt det ska bli! Nästan så jag kan tänka mig att gå och lägga mig och sova till imorgon bara för utifallatt...

Nä, födan smakar fortfarande ruttenråttröv så nu får det bli operation avledning! Ut och promenera i det fantastiska vädret! Väg utan backar är redan utstakad och klar, mobilen är laddad om jag skulle behöva ringa efter vägassistans - bärgare att föredra nu efter "oförklarlig" viktuppgång... Visste inte att man blev tjocksmock av att äta kopiösa mängder salt och fett och inte röra sig mer än mellan säng o soffa!

Alltid lär man sig något nytt! Skall utnyttjas i framtida läkargärningar!

Och Susannah, jag tror du har rätt. Det var Alexander som var med och redan då hade ett oh så fint intresse för dessa hemska nålar. Synd att han bestämt sig för byggbranschen!

Trött så trött...

2009-05-08T09:59:00.000+02:00

Inte ens steroiderna klarar av att hålla tröttheten borta längre, vilket är sköööönt, då kan jag sova bort dagarna med mest illamående och äckelsmak i munnen. Sov tre timmar middag igår...

Vaknade iofs inatt kl 0200 men somnade med hjälp av en insomningstablett in igen och sov åh så gott fram till lille tonåringen väckte mig och fixade frukost. Pussar till honom!!!

Nu är det helg och man förväntas ha planer... Jag har en SOVA, vila och inte göra ett ruttet handtag! Hoppas att den kan matcha resten av familjens...

Får se i eftermiddag om jag orkar masa mig ut till brevlådan eller nå´t... Kanske kan orka duscha?

Varberg, sorry men nu är du nog förevigt förlorad...

2009-05-07T09:55:00.000+02:00

Då tog vi oss ännu en resa till Varberg. Denna gång med store pojken som sällskap. Sovandes i bilen på väg ner och på väg tillbaka i en kroppsställning som nog får betecknas som allt annat än ergonomisk. 175cm pojke dubbelvikt åt sidan fastspänd med bilbälte, låter det bekvämt?

Alexander tittade nyfiket på när "min" sjuksköterska stack mig i armen och satt infarten på plats, inga tecken till svimningsanfall eller onödig medömkan där. Dessutom en massa bra frågor om hur cytostatika och koksaltslösningarna går in via den otroligt flashiga "växeln".

Själv har jag lagt mig till med en 30 sekunders otrolig självömkan precis när de skall sticka mig och tänker mycket på hur jag hatar dessa eviga stick fast de inte ens gör speciellt ont! Får ju ifs skylla mig själv då jag inte ville ha någon port...

Kuratorn kom och hämtade pojken och de var iväg en ganska lång stund. Säkert bra för själen!
Mamma skall också få prata lite med henne, usch vågar inte tänka på hur jag hade känt om detta (kanske inte just bröst då) hade drabbat någon av mina pojkar! Fy i helvette! spelar nog ingen roll om man är äldre eller yngre, man fortsätter ju vara sina föräldrars unge!

Finbesök i sjuksängen!
Någon tycker att det är dags att jag vid 40-års ålder lär mig rätta uttrycken och skaffar en lite coolare huvudbonad än alla cancerdukar jag använder.

Efter väl förättat värv åkte vi hem. jag blev dumpad och pojke och mormor åkte vidare till Freeport för födelsedagsshopping.

Mådde sämre än jag minns att jag mådde de tidigare gångerna, jag känner att kroppen inte är i lika bra skick som innan detta började. Mådde riktigt spyilla och trodde inte att jag skulle klara av att inte spy med med konstant intag av vindruvor och riskakor lyckades jag stå emot.

Tröttheten är också tyngre, nu sover jag hela natten fastän jag tagit mina steroider och sov middag när jag kom hem. En sån latmask jag blivit!!! Slipper ju ta insomningstabletter vilket ju är en fördel. Måste kolla FASS om de är elaka mot min lever, vill vara rädd om den!

Nu väntar ca en vecka med skitmående och trötthet och jag hoppas bara den går riktigt fort! Hoppas jag kan sova bort så mycket som möjligt av den och jag lovar, det hjälper att det regnar, blir lättare att stanna inne och inte fyllas med måsten och borden. Promenaderna känns ganska avlägsna just nu...

Hemma igen!

2009-05-05T18:02:00.000+02:00

Stockholmstockholmstanivärlden, stockholmstockholm...

Hemma igen efter en lyckad helg i huvudstaden. Härligast som vanligt att träffa systeryster!Kärt återseende!!!

Vi åkte långsamtåget på lördagen och orkade inte med några utsvävningar efter den oerhörda nervspänning detta projekt medförde. Sparade istället våra krafter för en Skansenutflykt på söndagen då vi tog tillfället i akt att betala för något som i det närmaste är helt gratis i Göteborg! Slottskogen är FANTASTISKT!!! Nåja, lite cred får de allt få stockholmarna, Järv, Varg, Björn och osynligt Lo finns ju inte i Göteborg. Dessutom kan man med lite skicklighet betala dubbelt inträde och även få se de äckliga reptilerna och en massa apor i olika storlekar!

Kan det bli ondskefullare? Ett cytostatikum av dessa tänder och all cancer vore botad!

Fast en hög med Lemurer är ju ganska charmigt! Man kan inte komma för nära, aldrig någonsin...

Efter en uttröttande dag blev det god pizza och ett försök att gå på bio. Hur det gick kan ni läsa på min systers blogg: http://skitidetdu.blogspot.com/. Hon uttrycker vad jag känner och tycker i fallet på ett betydligt bitskare sätt än vad jag klarar av så jag säger inget mer...

Så var det äntligen måndag och dags för huvudnumret! Metallica!!!
Fin gest att dela ut T-shirt och nedladdningskod till alla, gjorde en redan fantastisk konsert ännu mer fantastisk! Hade tyvärr ingen peruk med mig och kunde således inte headbanga något vidare vilket jag tror uppskattades av de båda tonårspojkarna. Var nog illa nog att jag sjöng med!
Festade till det med en 3,5a för att komma i lite extra konsertstämning men samtidigt vara snäll mot min stackars lilla lever. Mums så gott!!!

Så idag, tågresa och nu, äntligen hemma! Tyvärr dock med en otrevlig känsla i bröstet, nu ska illamåendeskiten börja igen. Nu ska jag bli steroidäcklig och smaka död råtta i munnen. Nu skall jag bli andfådd och få hjärtklappning... FYFAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!!

Ska iväg och handla så att det mesta finns hemma så jag slipper tänka på det de närmaste äckliga dagarna. Ska prova med piggelin mot illamåendet och ska köpa ett helt paket!

Drömde natten till igår att jag går igenom allt det här helt i onödan, att det inte finns några muteradeäckelceller någonstans i min kropp. Skrämdes av styrkan i den dubbla känslan, visst vill jag att det skall vara så men... Att gå igenom allt detta och det som kommer för kanske ingenting... Räcker det med att jag skriver: ÅNGEST?

Nattsudd!!!

2009-05-01T15:50:00.000+02:00

Herre min Jösses!

Vi kom inte hem förrän ett inatt!!! Jag vet faktiskt inte när jag senast var uppe så länge.

Brasorna var fantastiska, stora och mäktiga och jag insåg att jag nog aldrig varit på en Valborgsbrasa i hela mitt liv.

Som stadsråtta i tonåren var Valborg mest förknippat med kortegen och Liseberg dit vi gick och tiggde pengar för att finansiera vårt tjuvrökande. Hemskt förslagna var vi! När jag blev lite äldra handlade Valborg mest om att undvika kortegen, Vasaparken och slottskogen med alla fulla tonåringar.

Nu blev det då en Valborgsbrasa med ständig telefonkontroll av tonåringarna så att de inte var ute och gjorde något jag hade gjort i deras ålder. Båda var dock hemskt skötsamma och ingen alkoholdoft kunde förnimmas runt någon av dem.

Idag som jag till följd av detta oerhörda nattsuddande ända till halv tio, underbart! hann bara ta en kopp kaffe och en macka innan det var dags att bege mig till Trädgårdsföreningen för att träffa två av mina "partners in crime" från just tonåren.
(Obs! Personerna på bilden har jag ingen aning om ifall de har något med texten att göra...)
Vi fikade och pratade gamla minnen i tre härliga timmar i den fantastiska solen så nu känner jag mig ganska färdig med solen och skall snällt hålla mig i skuggan resten av dagen.

Imorgon bär det av till Stockholm! Äntligen dags för ett nytt försök med Metallica och en ny tonårsfödelsedag! Dessutom ska min snälla syster lära mig att lägga in länkar på bloggen, som Alexander brukar säga... Jag är stenålders och jag växte upp i svartvitt!

Varberg tar revansch!!!

2009-04-30T16:07:00.000+02:00

Idag har jag åter varit i Varberg. Men tack och lov inte för att få nya gifter utan för ett halvtidsbesök hos dr Cancer.

Tre behandlingar gjorda och lika många kvar!

Min relation till Varberg har tidigare varit mycket god. Här har jag tävlat på Inlines, jag har sprungit roliga lopp, jag har gått som kandidat på sjukhuset, jag har varit med på en av mina bästa väninnors förlossning och jag har varit på roliga konserter. Tyvärr skadades denna relation ganska rejält den 14e januari då orten blev oåterkallerligt förknippad med bröstcancer, operation, cellgift och ångest.

Alltså bestämde vi oss, jag och min fantastiska mamma för att återge Varberg lite av sin forna storhet i och med chansen att komma därifrån utan massivt illamående och steroidfladder i bröstet.

Vi åkte således dit i god tid och hann promenera längs stranden, äta lunch på kurorten och köpa det fantastiska hälsobrödet på densamma!
Likväl började illamåendet fladdra i epigastriet när vi närmade oss sjukhuset, snacka om betingning...

Allt blev dock bättre när vi träffat doktorn, fått prata lite om strålningen som följer, planerat återbesök för hormonkoncentrationer för att planera vad det blir för antihormonterapi efteråt. Att det blir tamoxifen är klart men ev med något tillägg som helt stoppar ovarierna... Orkar inte tänka på det nu... Klimakteriet, nästan före mamma, huh... Underskatta aldrig känslan av att inte vara fertil, även om man inte vill ha barn...

När jag kom hem väntade en fantastisk överaskning! Min väninna Lorna (Ja, vi lärde känna varandra som 6-åringar då vi upptäckte att vi ju heter typ samma) som bor i USA och designar ridkläder och även producerar och säljer har skickat en jacka! Fantastiskt grön dessutom! Jag tror faktiskt inte att hon vet att det är min favoritfärg i världen men å så rätt!
Nu är det ju 26 grader idag såjag får svårt att använda den på ett tag men oj vad den skall användas så fort tillfälle ges!

Nu väntar valborgsbrasa med reservation för ev hämtning av full tonåring... Man vet aldrig. Men min levervärden är tydligen inte på topp så mamma bad mig hålla mig borta från hembränt och T-sprit och Dennis tyckte det var dags att lägga av med crack... Nä, svårt att dra ner på något som inte finns, får helt enkelt hoppas att levern klarar tre omgångar gift till. Ska klappa lite på den varje dag, kärlek o omtanke hjälper mot mycket!

2009-04-30T09:43:00.001+02:00

http://www.youtube.com/watch?v=pHO5KWIMZUo

Vissa dagar är bättre än andra - Och vissa betydligt sämre...

2009-04-29T06:33:00.000+02:00

Dööööh...

Ville inte gå upp ur sängen igår. Det fanns varken kraft eller lust, fast kroppen ju just nu fungerar som den gör bäst under giftbehandlingen. Förutom armen då, men den är på bättringsväg!
Masade mig i alla fall upp och insåg att denna dag skulle bli tuff... Livet sög cancerröv som min kära syster nog skulle uttrycka sig! Hon bloggar fö på http://skitidetdu.blogspot.com/, där kan man få sig några rejält bittra skratt!

Spjärnade emot å det vilda och tänkte att här måste allt göras rätt för att inte helt sunka ner mig. Åt således frukost med pojkarna som denna dag bara kändes slappa, otacksamma och självupptagna... Gick ut och "sprang" 5km, 3,5 min snabbare än sist men med samma fruktansvärda puls och nära döden upplevelse. Hann lägga märke till att de släppt ut korna i en av hagarna på vägen.
Jag ÄLSKAR kor, verkligen! Jag tror att deras uppsyn och doft för mig tillbaka till somrarna på Island som barn. Vi spenderade alltid en tid uppe på gammelmormor och gammelmorfars gård uppe på norra Island och där trivdes jag alltid fantastiskt. Lukten från huset och ladugården sitter fastetsat i luktminnet och jag kan plocka fram den när som helst. Minnet av gammelmormor som av slit och troligtvis osteoporos omvandlats till en människa perfekt utformad för att mjölka kor och helt anpassad till sin mycket låga diskbänk sitter också det som berget. Och sedan stora, stora gammelmorfar med nävar som spadblad...

Men, inte heller löptur fylld av minnen hjälpte. Nej, tankarna gick nog mer åt att jag måste göra något mer adrenalinindränkt, kanske dags att ta fram mina inlines... Då riskerar man i alla fall att ramla och slå upp ett rejält hål och med mina trombocyttal så går resten fort!

Väl hemma provade jag alla matmissbrukares bästa bot! Ben & Jerry glass! Mums, kakdeg...
Slevade i mig en halv bytta till Grey´s anatomy men blev bara förbannad för att serien är så förbannat töntig!

Ok, gör någon nytta då för i helvette kärringjävel! Jag oljade trädgårdsmöblerna och dammsög... Allt med bra musik i öronen, sådan som brukar få mig på bra humör. Alltså blev det Rammstein å det vilda! Tyvärr hjälpte inte detta heller. Tankarna gick sin egna självdestruktiva väg och jag ägnade större delen av dagen åt att grina, deppa och tycka att livet är alltigenom överjävligt orättvist och att jag är en sällsynt jävla misslyckad person som inte gör många rätt. Passade på att morra på de stackars oförstående pojkarna också.

Dennis tog hand om mig när han kom hem och jag fick gråta ut lite och reda ut lite känslostormar. Han är så klok!
Vi kom fram till att det är nog bättre så här, att det pyser ut lite under tiden för behandlingen så att inte allt kommer ikapp efteråt, när man är klar med det värsta och skall återgå till ett någotsånär normalt liv igen. För någon reaktion kommer ju, även om man är en streber som stångar sig fram när vardagen känns tuff. Även om man är Hulken...

Kroppen tar revansch

2009-04-26T19:27:00.000+02:00

Vaknade fyra inatt av att något var fel.

Försökte somna om men det ville sig inte... När jag legat en stund och undrat varför jag inte sov (min nattsömn är förutom under den äckliga steroidperioden löjligt bra!) kände jag att jag hade svårt att räta ut högerarmen, den arm som också är min "giftarm".
Undersökte armen lite där i mörkret och insåg att den var svullen och öm lite ovanför armvecket. Muskeln kändes spänd och varm.

Skit också! Det var precis detta som INTE skulle hända! Jag vill ha mitt kärl intakt så jag kan fortsätta få mitt älskade gift i den armen. Nu ifrågasätter jag också mitt beslut att låta dem ge mig giftet i högerarmen... Kunde väl för i helvette en 5-åring räknat ut!

Så, iväg till Kungsbacka närakut vid sju, kom in efter ca 15 min väntan och ut igen efter ytterligare 10 min med recept på Orudis. Får kontakta min onkologsköterska imorgon och höra vad som blir nästa steg.
Hm, min onkologsköterska... Hur blev det såhär?

Så, tro inte att du har kontroll över din kropp bara för att du masat dig ut på en löptur. Äckelsjukdomen kan närsomhelst ta kommandot och visa vem som bestämmer!

Suck...

Oooliiiidlig smärta!!!

2009-04-24T13:47:00.000+02:00

Whohahahahahahahahahaha! HAHAHAHAHAHAHA!!!

Jag vann!!!

Kampen mot den förlorade kroppen, kampen mot de äckliga gifterna, kampen mot de löjliga cellerna!
Nej, jag har inte kommit på ett bot mot cancer men jag har "sprungit"!!!
Dag 10 efter gift! Grym e jag! En runda på 5km, det tog "bara" ca 34 min och ja, jag gick upp för backen.
Och ja, mina lungor sprängde, och nej, jag såg inte havet, blommorna, vassen eller träden. Mina ögon var upptagna med flimmer...
Mitt hjärta slog som besatt och skrek åt mig att sluta.
Min fantastiska Garmin visar att min medelpuls låg på 163, vilket är en bedrift då min maxpuls är -högst ovetenskapligt uträknat 185... Hade jag varit min egen doktor hade jag sagt åt mig att jag är dum i huvudet... Skyller även det på cellgifterna!
Vem FAN behöver syre? Inte jag i alla fall!!! Har just kommit på att eftersom ett av de äckliga gifterna är hjärttoxiskt ska jag låta mitt hjärta pumpa runt det extra mycket och på så vis bli immun!
Vem säger att man blir snygg av att springa?
Växtkraft!!!

Nä, ska stappla in i duschen och ut och leka med ogräset! Skall oxå fira att det är den 2a sommardagen på Island och att jag inte bor där!

Min promenad

2009-04-23T19:21:00.000+02:00

Ok, har tänkt lite på att folk jag bryr mig om faktiskt går och tänker att det är synd om mig... För att lyfta denna tunga börda från era axlar (:-)) så skall jag visa mina ljusglimtar! Förutom min fantastiska familj och min fina vänner så har jag så mycket!!! Detta är bilder på min närmaste omgivning, allt inom en timmas promenadväg. Den promenad som jag ju har lyckan att kunna göra varje dag när måendet medger och det är faktiskt de flesta dagar! Bilden ovan visar min utsikt från ytterdörren. Skogen bakom huset alltså, vitsipporna är vilda! Rådjuren käkar upp tulpanerna på nätterna men det var inte jag som planterade dem så jag tar det inte personligt.

Så har vi huset med det fantastiska garaget där det hänger en sandsäck som alla kan slå sig trötta på. Jag är inte hemskt duktig på det, Alexander ser rätt cool ut när han håller på. När han visade Dennis hur jag såg ut när jag bankade lite blev jag inte smickrad...
.
Här är altanen, gömd bakom buskar och annat grönt... Sol hela eftermiddagen! Här kommer en liten skogspromenad på väg till havet. Här får man akta sig för här finns säkert massa massa orm. Har dock kommit på att om jag blir biten är det nog värre för ormen än för mig, snacka om förgiftning! Vitsipporna här är vulgärt många, svårt att se på en så liten bild men ni får fantisera!Och så helt plötsligt så blandas allt det vita upp med lite blått! Blåsippor!

Nu närmar vi oss havet, Malevik... Här finns en massa strandfågel och en fin badplats och båthamn. Malin K, jag tänker på dig varje gång när jag kommer hit, STADSRÅTTA!!! (puss)En vy över viken...
Nästa vik med bad- och båtbryggor.

Vass i skogen, det är bara så fräckt!

Jo men visst, det är faktiskt hemskt jävla jävligt när det är hemskt och när rädslan slår till. Men jag har också lyckan att leva där jag lever med dem jag lever vilket gör allt så himla mycket lättare! Tack mamma för att du följde med på denna fina promenad!
(Som ni förstår har dagen varit bra, inte så mycket illamående och jag har tom orkat handla på ICA-maxi!)

En trevlig hemmakväll med kameran i högsta hugg

2009-04-22T09:04:00.000+02:00

Då kan man ta kort på saker som ger det där lilla extra!

Min fina nya GPS-klocka med tillhörande pulsband! Stor och inte så vacker kanske. Dennis kommer nog att påminna mig om att inte ha den på mig till vardags. När vi träffade hade jag ALLTID min Polarklocka på mig, inte pulsbandet dock. Min första julklapp från Dennis blev en jätefin Stormklocka... Undrar om han valde mig för min förmåga att alltid vara piffig?

Min lille-lille tonåring. Kanske borde jag ha kepsen? Av någon underlig anledning har han alltid tungan ute när han fotas med mig. Kanske ett tonårstecken jag inte förstår...
Vi äter frukost ihop varje vardagmorgon vilket är en kontrast mot att jag om jag varit i Arvika bara hade kunnat äta tillsammans med honom på helgerna, vilket inte funkar för då måste tonårsslyngeln sova!

Min store tuffe tonåring som inte säger en mening utan; man, biff eller jag e snygg! Han är inne i ett intensivt "träningsskede" just nu och visar gärna sina muskler när tillfälle ges. Han tar alla tillfällen i akt att klappa mig på flinten och fråga om han ska rätta till håret... Gullig!!!

Min fine skalade karl med sin mera skalade jag... Fast han gillar inte när jag sätter på mig peruken heller då jag tydligen ser ut som hans ex. Förvirrande!!
Peruken är kul! Tittar på den ofta och ler men har inte på mig den. Måste komma på ett bra tillfälle. Kanske Metallica i Stockholm, headbanga utan hår är ju inte så fräckt! Headbanga när man är 40 är å andra sidan inte så fräckt det heller...

Nä, nu blir det till att vila lite. Har mått rätt kasst igår efter promenaden och känner mig flåsig och andfådd. Skall ägna dagen till återhämtning och hoppas jag är piggare imorgon!
Fast, just det! Haha, skulle lösa suduko igår när jag väntade på fina Åsa.J som skulle dra med mig på promenad. Brukar INTE ha speciellt svårt för dem men attans vad hjärnan blir skum när man förgiftar den! (Kanske inte så häpnadsväckande men...) Jag vet hur det skall göras men energin räcker inte för att få hjärnan att faktiskt utföra det jag vill att den skall göra. Mycket underlig upplevelse!

Så ha tålamod med alla oss förgiftade när vi ger er en helt blank och tom blick, bara tillfällig kortslutning! Kram

Sörj mitt hår!

2009-04-20T19:48:00.000+02:00

Såhär såg det alltså ut...
Kvällen efter läkarexamen när en ny era skulle börja!
Och visst gjorde den det, den nya eran som ju tråkigt nog inte går i långa blonda hårsvalls tecken.

Jag skall nu ut och leta reda på min sambo som för tillfället gömmer sig ute i sitt garage (platsen där ALDRIG någonsin några bilar kommer att befinna sig) och plockar isär en motorsåg... Sjukdom kan ta sig olika uttryck:-)

Jag skall försöka fånga oss tillsammans på bild med skalade skallar och visa hur snygga vi är! Jag ska oxå försöka få en av de trötta tonåringarna att föreviga mig med peruken på så att ni känner igen mig om jag mot förmodan skulle ha den på mig någon gång, den är jättevarm!

Tack för alla mejl och meddelanden igen! Ni får gärna kommentera bloggen, fråga frågor, vadsomhelst! Ingen fråga är för dum eller närgången... Era frågor ger mig en extra omgång bearbetning vilket är precis vad jag behöver!

En fråga som många ställer är om jag tror att det är positivt eller negativt att ha min utbildning när man drabbas av en sådan laddad sjukdom som ju cancer är.
Jag tror både och... Positivt då jag har stort förtroende för vården och forskningen. Nya läkemedel kommer hela tiden. Cancer har blivit ett förklaringsbart fenomen vilket gör den lite mindre diffus och skrämmande. Samtidigt har jag under utbildningen mött patienter med cancer som det inte gått bra för och jag har sett vad olika cancerformer kan göra med en människa. Inga jättetrevliga minnesbilder att ha men värdefulla. Jag vet också att den cancer som drabbat mig är en av de "trevligare" vad det gäller prognos vilket stärker insikten om att detta kommer att gå bra!

Trött, åhhh såååå trött...

2009-04-19T11:58:00.000+02:00

En gummidojja avtagen till förmån för en sjukhussäng...

Just nu känns det så, orkar ingenting... Vill bara ligga, vila lite, kanske slumra... Fast då kommer illamåendet, fladdret i bröstet, vad ska jag göra? Vart skall jag göra av migsjälv?

Giftbehandlingen är förrädisk då jag de första dagarna är speedad av steroider, mår ok och orkar träffa folk och göra lite saker. Då tror jag (korkad, godtrogen, vill att det ska vara så, whatever...) att: - Bra, denna gången blir nog rätt ok ändå!!! Jippi!!!

Då kommer storsläggan, bankar in skallen på mig och lindar in hela mig i gladpack... Jag kommer ingenstans!!! Jag tittar upp mot köket och tänker att "om jag bara får i mig nåt att äta så mår jag bättre", fortsätter att titta och inser att, jävlar, köket kom inte hit av sig självt nu heller o jag ORKAR inte gå upp för de tre trappstegen för jag är trött, trött så in i jävlar trött och dessutom mår jag illa för att jag inte har ätit...

Dagen igår gick i ett töcken av soffliggning, tom för trött för att titta på de nya 31 usla TV-kanalerna jag vurmade så ömt för. Den lilla energi jag har över använder jag till att riktigt häcka ner mig själv och se på min mage och inse att: Jaha, inte bara sjuk och illamående utan även klimakterie-steroidtjock... Oviktigt i det stora hela men om man nu ändå skall må skit så...

Nä, bästa jag rullar iväg min gladpackinvirade kropp till soffan och sover bort ett par dagar så känns det bättre sen!

Big 40!!!

2009-04-17T09:30:00.000+02:00

Nu är dagen över, dagen då nästa stora åldersbarriär skulle forceras!
Man kan säga att det blev lite av en smygning... Med sån skit som giftbehandlingar omkring sig så tappar ganska stora saker även de sitt fokus.

Jag måste erkänna att jag varit nojjig över att bli 40, väldigt mycket innan jag blev sjuk. Men nu går liksom livet helt plötsligt ut på att bara få bli så gammal som möjligt och då bli 40 positivt laddat. Med dagens behandlingar så även om inte medicinen lyckas bota i alla fall (även om den SJÄLVKLART gör det i mitt fall!!!) så blir man under behandlingens gång också äldre och rynkor och sånt krafs betydelse minskar i betydelse. Att de kommer visar att man fortfarande är med...

Min åldersnojja var nog värst precis innan jag fick beskedet, när vi tog vår läkarexamen mina kursare och jag. Många av dem så fantastiskt unga, och så fantastiska unga! Dessa skarpa intellekt, laddade med empati och klokhet som jag inte för mitt liv kan förstå hur de hunnit tillförskansa sig! Vad gjorde jag i deras ålder? Vill knappt tänka på det... Förutom då mina fantastiska pojkar som ju kom då!
- Sminkade mig
- Hade högklackade skor
- Var på krogen
- Jobbade med mitt roliga jobb i "videobranchen" - det VAR roligt!
- Skaffade mig förhoppningsvis bra erfarenheter inför mitt kommande läkaryrke...

Har under sedan jag blev sjuk förändrat mitt sedan tidigare morbida intresse att läsa dödsannonserna i GP. Har liksom aldrig kunnat släppa tidningen förrän de är genomkollade. Förut var det mest ålder på den avlidne samt oc det var ett namn man kände igen, vilket det som tur är inte har varit så många gånger än. Någon mor- eller farförälder till en vän, någon förälder och vid ett som tur är bara ett mycket fåtal gånger någon man faktiskt känner väl.
Då har jag stannat till och sörjt lite, tänkt på personen, och om den stått mig nära även kontaktat anhöriga och gått på begravning.

Nu är jag besatt av kvinnor som dör som är yngre än 70 och där det står: - Istället för blommor skänk ett bidrag till cancerfonden/bröstcancerfonden... Då blir det ganska svart i huvudet och jag tänker att de har gått igenom precis det jag går igenom, haft hoppet kvar, trott och bestämt sig men att det ju inte riktigt räckte... Dessa är svåra att slå ifrån sig, särskillt de som är runt 50, det är så kort dit...

Nope, vidare nu... Tankar skall tänkas och känslor skall kännas annars stelnar nog hela känslolivet till is och det vill jag INTE!!!

Idag blir en bra dag för en promenad med min nya fantastiska födelesedagspresent - GPS-klockan som jag kan mäta upp mina promenadsträckor med och sen, sen när jag är skitpigg och oförgiftad, då skall jag springa dem!!!

Lev väl och njut av den fantastiska våren!

50% 1/2 hälften

2009-04-15T20:00:00.000+02:00

Hälften gjort!

Inte hälften av det pissiga måendet men i alla fall tagit emot hälften av gifterna...
Mår för tillfället ganska bra, snälla mamma kom och hämtade mig i morse för en behandling med taktil massage. Har efter behandlingen mått betydligt bättre än innan så jag tror allt på det där med C-fibrer och "gateway theory". Precis som vi alltid blåst bort det onda när våra barn slagit sig så bör ju illamående kunna avledas.

Vi har haft en fin påsk här hemma med finbesök av släkt och vänner, härligt! Mina fantastiska tidigare chefer - kompanjoner tittade förbi spontant och det bara gör mig så glad!!!
Härligt med besök, här händer inte så hemskt mycket, särskillt inte nu när jag bestämt mig för att avstå bilen i alla fall i början efter behandlingen.
Härligt också med mejl, facebookmeddelanden och telefonsamtal, kontakt kan omöjligt bli fel!

Att avstå för att man inte vet vad man skall säga eller tro att man stör är bara synd, ingen kontakt kan bli fel, inte ens ett litet flås i luren :-)

Har idag också haft en massa besök av min fina kursare Sara-Sara, pappa och Lotta-Potta svägerska! Kan ju självklart också ha bidragit till att jag inte haft tid att må illa och tycka sådär lite extra synd om mig själv!

Nu har jag dessutom lyckats koppla in min nya bredbandsTV med 31 värdelösa kanaler som jag skall slöglutta på när jag inte orkar må bra, jippi! Dessutom har jag deklarerat, för både mig och Dennis!

Undrar bara hur jag skall hinna jobba sedan när den här perioden är över...

Trevliga bilder - Varning känsliga tittare!

2009-04-15T19:17:00.000+02:00

Så här glad kan man se ut innan man mår dåligt av gifterna...

Så här går giftet in, peppar, peppar, hoppas kärlen håller, då slipper man en inopererad dosa under huden på bröstkorgen.

Bristol´s avföringsskala... Kan man ha roligare?

En liten tonårsdokumentatör som fixar fina bilder från Varberg.
Här en bild på fin mammahjälp...

Nya gifter - Alla sorter fulla glas!!!

2009-04-14T09:35:00.000+02:00

Jag är numera skallig, skallig som Kojak (för oss som mins denna superspännande deckare) eller kanske Mark för de lite yngre...

Jag har dock märkt att mellan giftbehandlingarna så växer det på huvudet. Inte mycket, det blir ingen liten luden matta utan mer som en gles sticksig benhårsbeklädnad. Det är INTE snyggt kan jag i alla fall meddela! Dennis tar med glädje tag i rakskum och hyvel och hyvlar mig blank och len igen.

Jag har skaffat en peruk också. Man får bistånd till det som "cancerpatient" och betalar bara 300kr för en peruk som egentligen kostar 3000kr. Två sådana får man hämta ut.
Jag har hämtat en, den är mörk, platt, glansig och har lugg, dvs allt det som mitt egna hår INTE är! Perukdamen blev lite konfunderad när jag inte ville ha en peruk i äkta hår som var lik mitt egna, blonda lockiga hår. Jag förklarade att de som känner mig vet ju, i alla fall de flesta, att jag inte har något hår och att hur peruken än ser ut så vet de ju att det inte är mitt hår. Jag har ALDRIG kunnat ha lugg, virvlar överallt! Jag har ALDRIG haft platt, glansigt, rakt hår av samma anledning plus en del lockar. Jag har ALDRIG vågat färga mitt långa hår mörkt av rädsla för att färgen aldrig skall försvinna och jag skall få en omvänd utväxt...
Så ser ni en Lola med långt, brunt, platt hår med lugg så japp, det är jag!

Nu skall jag samla kraft inför dagens giftbehandling och njuta av de sista timmarna med bra mående för en period. Jag skall njuta av det faktum att jag i förrgår släpade mig ut och joggade 7KM!!! Hurra för mig!

Starkast i VÄRLDEN!

2009-04-12T11:53:00.000+02:00

En mental bergodalbana kännetecknar väl det nya året ganska väl.

I förrgår lyckades jag, tillsammans med en gråvit fluff-hund som jag passar lufsa runt i något som väl bäst beskrivs som "ett tempo något snabbare än gång" i hela 4km!

Jag skyller på den stackars hunden att det inte blev längre men skall väl erkänna att varje sniffpaus mottogs med ett stilla jubel! Lungorna och hjärtat samarbetar inte för tillfället och jag vet inte riktigt vilket organ som fick det syre jag så ivrigt kippade i mig...
Väl med det och vi lyckades ta oss hem resterande 3km i sakta promenadmak. På vägen mötte jag ytterligare en löparklädd stackare som gick - och gladdes väldigt åt att inte vara den enda misslyckade löparen - Vinnarskallen anpassar sig förhållandevis bra måste jag ju erkänna! De som faktiskt var ute och sprang, och lyckades med det tittade jag inte ens åt. Denna "löptur" medförde iallafall en rejäl endorfinfrisättning och jag inser med väldig klarhet att jag faktiskt ÄR starkast i världen!

Kanske inte så lång tid i taget och kanske inte snabbast, men den kraft som behövs för att faktiskt gå ner i källaren, byta om till springkläder och sakta börja mala med en fot framför den andra när kroppen bara vill stanna, den kraften har bara den som för tillfället är just starkast i världen!

Att klara av att acceptera att inget under denna "löptur" liknar det jag upplevt under mina tusentals löp-pass genom åren. Detta utan att vika av ute i Malevik och göra en dramatisk långsam vandring ut i havet för att aldrig vända åter. Nej, att faktiskt glädjas, kroppen funkar! Det är styrka som gör att jag faktiskt tror att denna pärs kommer att genomlidas och lämna efter sig en erfarenhet få förunnade som jag kommer att ha nytta av i framtiden. (Jag hade hellre klarat mig utan den dock, skall villigt erkännas...)

Jag har fått min medverkan i Göteborgsvarvet framflyttad ett år, Tack för det! Det verkar lite som en utopi att jag skall kunna masa mig runt i 21km, men nästa år lever ju jag ett vanligt liv igen! SÅ SKALL DET BLI! Och grunden för denna medverkan läggs nu, så nu skall kläderna på igen. Vem vet, idag kanske det går i 5km!

Heja Försäkringskassan!

2009-04-10T10:30:00.000+02:00

Försäkringskassan är ju numera ett hatobjekt Nr1 i Sverige. Många är de TV-och tidningsreportage som skildrar utsatta människor som inte får sina pengar i tid, inte kommer fram på telefon eller blir bedömda som friska trots svår sjukdom och alltså inte medges någon ersättning.

Likaså har "svensk sjukvård" i många människors ordföråd blivit liktydigt med alternativa skällsord.

Jag vill då, då jag ju nu hamnat mitt i vård- och bidragstagarens vardag berätta hur det också kan gå till. Jag slutade ju mitt första inlägg ganska abrupt och återupptog aldrig berättelsen om hur mitt ena bröst blev 66g lättare och jag därefter rekommenderades att börja med intravenösa gifter.

Jag fick en tid för läkarbesök och svar på cytologin den 14/1. Min väldigt kloka mor erbjöd sig att följa med vilket jag från början tackade nej till då hon inte bara är mycket klok utan också en väldigt upptagen kvinna. Jag skulle ju bara dit för att höra att allt var toppenbra och att jag nu kunde fortsätta leva mitt liv som vanligt, kanske med någon extra kontroll eller så.

Nåja, mamma följde med... Tack!!!

Inne hos läkaren som jag förövrigt gått som kandidat med och varit med på opereration av, just det - bröst, bla får jag det faktiskt HELT oväntade beskedet efter lite småprat. Tumören verkade initialt godartad men nej, den är helt klart malign och måste tas bort. Vi har gott om operationstider just nu så du kan opereras på torsdag om 8 dagar.

Lång historia kort... Så skönt med snabb operation, vet man att man har något i kroppen som har förmågan att ta livet av en och dessutom kan spridas till resten av kroppen är inte intresset att ha det kvar så stort.
Mådde bra efter operationen, ingen spridning till lymfkörtlar kunde påvisas och jag kunde börja jobba följande måndag.

Nu var det återigen en väntan på resultat.
Hur stor var tumören?
Hur var tumörcellerna?
Var de hormonkänsliga?
Vilken grad indelades de i när det gäller aggressivitet?
Var de Her2 positiva?
Var operationen radikal? (fikon för helt bortopererat cancerområde)

Min doktor skulle på skidresa när svaren skulle vara klara varpå jag fick vänta lite extra om jag ville ha resultaten från honom. Jag kände att de extra dagarna av väntan väl kompenserades av det förtroende jag känner för honom och hur svaren än blev så ville jag hellre ha dem av honom som jag ju redan hade en slags relation till.

Dennis följde med när dagen för "domen" kom. Att det blev tråkiga besked är ju redan klart...
Tumören var aggressiv, 9 av 9 poäng, DUKTIG tumör!
Det fanns ännu en tumör i området av "förcanceruösa" celler. Bara 4mm men ändå...
Tumören jag kännt var 14mm.
Tumören var svagt till måttligt hormonkänslig.
Tumören var inte Her2 positiv.
Operationen var radikal.

Detta innebar att jag rekommenderades att börja med cellgifter omgående, därefter strålning och på toppen av alltihop avsluta med antihormon i 5 år och alltså bli satt i klimakteriet.
Jag slapp däremot att operera bort hela bröstet och jag behöver inte Herceptinbehandlas. Jippi, eller...

Solskenshistorien fortsätter dock.
Vi hade sedan i julas bestämt oss för att åka till Stockholm och gå på Metallica hela familjen inklusive syster-yster som ju bor i Stockholm.
Det var inga problem att lägga upp behandlingsstart med gifter så att detta skulle passa med mående och sånt krafs man nu måste tänka på! Tack för detta!
Att sedan konserten ställdes in från Filips födelsedag den 8/3 till att istället bli på Alexanders födelsedag den 4/5 får väl bli en bonus. Ännu en långhelg med syster i Stockholm!
Giftbehandlingen får snällt flytta en dag men huvudsaken är att stockholmsresan även denna gång blir under min bra vecka.

Så var det med vården alla som hör och läser om allt som kan gå fel - Den Funkar!!! I de allra flesta fall men hur kul är det att skriva om det på löpsedlarna?

- Asta 87 slapp vänta på akuten!
- Eva som sökte på akuten för halsfluss, vilket är en vårdcentralsdiagnos, fick hjälp efter 2 timmar!

Sedan har vi då favorit hatobjektet Nr 1 för många! FÖRSÄKRINGSKASSAN!!!

Jag ringde då det gått några dagar efter det att min aretsgivare sjukanmält mig, kom fram efter kanske 20 min. (Jag är sjukskriven och har tid att vänta, faktiskt) Papper skulle vara på väg, om än med B-post. Personen jag talade med sa att jag skulle ringa och ligga på om jag inte hört något 14 dagar efter det att jag skickat tillbaka papprena men att det skulle kunna ta upp till 6 veckor. Papper kom, jag fyllde i och skickade med arbetsgivarintyg med ny lön och sjukskrivning. Jag tänkte att nu får jag nog vänta, min inkomst har ju förändrats ganska drastiskt sedan jag var student...
Tio dagar senare satt pengar på kontot och jag har en egen handläggare som jag talat med då hon ville klargöra de nya reglerna. TOPPEN!!

Jag är vansinnigt tacksam för detta och det faktum att jag i förebyggande syfte erhåller behandlingar som kostar massor för att göra ALLT för att minska chansen för återfall eller spridning. Sverige är ett tacksamt land att leva i när man blir sjuk...
Jag kommer så fort jag börjar arbeta igen ringa in skatten på min lönespec, le och hoppas att jag någonsin kan betala tillbaka i alla fall lite...

Positiva Lola

2009-04-09T11:09:00.000+02:00

Herre Jösses!

Inser nu att jag måste skärpa mig! Gnälligare kärring har sällan skådats... Vad är väl lite cancer?

Här är positiva saker:

1. Jag har promenerat vid havet i ca 1 timma idag innan frukost, försök hinna med det ni heltidsarbetande friskusar där ute!

2. Jag har köpt huvudbonader från USA med gott samvete, i alla fall tre av dem har någon nyans av grönt i sig! Finfint!!!

3. Schampokontot är försumbart, dusch tar ca 3 min!

4. Jag är hemma och kan äta frukost med mina pojkar varje dag. De blir läskigt bortskämda men det är himla mysigt!

5. Jag storhandlar när ingen annan gör det, inga köer, ingen trängsel...

6. Jag kan ha sovmorgon varje dag om jag vill... Synd bara att jag blivit så mogen och klok att jag numera har ett rättvänt dygn och går och lägger mig klockan 22...

7. Min snälla mamma skickar mig på härliga behandlingar för att motverka äckliga biverkningar, underbart!

8. Min snälla sköterska säger att jag inte får gå ner i vikt utan skall äta tjockgrädde och annat mumsigt.

9. Min bra vecka använder jag till att träffa vänner som jag tycker mycket om men har försummat under alltför lång tid då jag pluggat och haft ett motsatt tidsförhållande mot nu. Det känns riktigt fint!

10. Jag är alltid hemma och kan vifta på svansen när min fine fine sambo kommer hem! Kanske inte enbart positivt dock då det ju är ganska härligt att vara hemma lite själv... Skall tänka på det och dra ut på äventyr en eftermiddag inom kort!

Såå, idag blir en fin dag! Ta vara på den!

Vardagslunk

2009-04-08T10:41:00.000+02:00

Mina trädgårdsmöbler väntar på att bli renskrubbade! Jag tänker dock vägra... Regnet öser ner och det är kallt ute, våren liksom vände när den nästan nästan var framme, då behöver man ju inga nytvättade, nyoljade trädgårdsmöbler.
Nej, vad man behöver då är massa bra TV-kanaler eller ett outsinligt utbud av filmer man inte sett, särskillt om man nu som jag har 240 lediga timmar per dygn.
Mina behov är dock rätt svåra att möta då jag:

1. Har flyttat till ett hus där jag inte vet var den jävla antennkabeln till TVn skall kopplas in då det tydligen finns flera olika antenner uppe på vår vind. Där har jag aldrig varit då det står en brant stege på utsidan huset upp dit och jag är säker på att jag kommer ramla ner och bryta nacken om jag försöker ta mig upp dit... Påsdiet får räcka vad det gäller sjukvårdskontakt för nu...

2. Har arbetat inom videobranschen (låter bättre än "arbetat i videobutik" men lämnar också en massa utrymme för fria spekulationer) i massa massa år och föjldaktligen sett typ, ALLT. Skall jag gå tillbaka och se gamla klassiker blir de svartvita och hur hippt, coolt och konstnärligt det nu än anses vara att gilla svartvit stumfilm så köper jag inte det, det är SKITTRÅKIGT!!!

3. Älskar att gå på bio och försöker se de filmer jag är mest intresserad av i detta format.

4. Eftersom jag inte har någon TV borde jag kunna ladda ner serier och se på dessa men jag kan ju för fan inte bränna dem (rätt korkad vad det gäller sånt och ORKAR inte lära mig...) och min dator står inne i en skrubb där det är direkt omysigt att sitta och titta...

Lyxproblem, verkligen, men när det riktiga problemet i ens närhet är såpass allvarligt som det ju nu är så finns liksom inte ork och kraft över för att ha motgångar på andra områden också.
Efter min senaste giftbehandling fick jag vad jag själv misstänker var en hastigt påkommen anemi (jag är doktor, jag får diagnosticera mig själv) vilken fick till följd att jag låg i två dagar och så fort jag gick de tre trappstegen upp till köket från vardagsrummet drabbades av yrsel och knappt fick luft. Detta var på helgen, när måndagen kom och jag blev förkyld och fick mens så ville inte kropp eller psyke mer. Tanken på eutanasi och medlemsskap i Dignitas var inte helt främmande. Som tur är tar överlevnadsinstinkten snabbt över och vetskapen om att detta bara är en fas, en tuff period över ganska snabbt.

Nä, nu skall dagens utmaning nr 1 överstigas, jag ringer husägaren och frågar vilken jävla antenn som gäller!

2009-03-13T13:36:00.000+01:00

Idag är det bara så innihelvette tråkigt, orättvist och förbannat jävla sorgligt!!

Vet att det måste komma såna dagar oxå men ändå... Måste försöka förstå att min hjärna som under 6,5 år stimulerats in absurdum nu inte får mer input än om jag ska dammsuga eller tvätta, baka bröd eller promenera, eller; what the hell, alltsammans! Tid finns, stimulans sökes!

Jag vill jobba, jag vill komma hem och känna att jag fattat något nytt idag, jag vill ha hanterat något svårt så bra som bara jag kan hantera det... Jag vill orka springa, inte flåsa som en sviktpatient när jag gör ett försök. Jag vill inte vara sjuk...

Jag vill inte vänta på att det ska bli måndag och jag ska få tre påsar gift in i mina vener som sedan i bästa fall ska ta kål på så många av mina friska, bra celler som det bara går utan att jag för den sakens skull kolar på kuppen. Jag vill inte kunna plocka loss en massa av mina mm-korta hårstrån som fortfarande sitter kvar på mitt huvud där det tidigare satt en hårman som är få förunnade. Jag vill inte ha ett medicinförråd som påminner om läkemedelslistorna på medicinavdelningarna. Jag vill inte planera mina barns födelsedagar efter hur lågt mitt immunförsvar kommer att vara.

Hurdådå?

2009-03-06T11:53:00.000+01:00

Hur fortsätter man då? Hur ska det gå? Hur länge har den funnits där?

Vem i hela helvette vet?

Fortsätter: Det bara gör man, tänker att detta blir en fas, en period som snart skall utmynna i en återgång till det normala... Fast aldrig så normalt att man kan släppa rädslan, skräcken för att det skall finnas mer, någon annanstans som inte cellgifterna hittar... Elaka jävlar som ligger och gömmer sig i ett favoritorgan som dessutom är livsnödvändigt och inte går att ta bort.

Går: Det går BRA!!! Det måste det göra, finns inga alternativ. Idag när illamåendet är borta och det enda som vittnar om sjukdom är att jag inte är på mitt nya, fantastiska jobb och att jag redan hunnit tvätta två maskiner och sitta framför datorn i två timmar, ja då kan jag långa stunder glömma av det som jag lever mitt i nu.

Länge: Har inte vågat fråga, det fanns en satellit, dvs en tumör var 14mm, en brevid var 4mm, ej att förväxla med metastas dock!!! Kunde jag ha känt knölen tidigare? Borde jag sökt med det samma istället för att vänta 2 cykler?

Resultat... Jag tar en promenad, tittar på havet, väntar på att tonåringarna kommer hem och vi börjar packa för Stockholm!

Idag är första dagen på resten av ditt liv - haha, där fick du!!!

2009-02-20T10:21:00.000+01:00

Nästa pucko som säger att man får cancer för att man tänker negativa tankar och inte "mår bra" skjuter jag... Eller ännu hellre, donerar jag en cancercell eller två till!
De är hemskt aggressiva så jag lovar att detta ringa antal räcker och blir över för att de små rackarna skall proliferera (fikon för föröka sig) och bilda tumörer hos vilken "var och en är sin egen lyckas smed" person som helst!

Jag är en glad människa! Jag lever ett liv som jag ÄLSKAR, omgiven av människor jag inte skulle vilja vara utan en dag. Jag har precis uppnått ett mål jag strävat efter länge och efter 6,5 års studier tagit min läkarexamen! Jag bor där jag vill med dem jag vill, jag har fått ett jobb efter examen, ett jobb jag sett fram emot att få börja med sedan jag fick det i höstas.

Nu sitter jag här och väntar på att hjälpmedelscentralen skall höra av sig så att jag hinner prova ut en peruk innan jag påbörjar min första cytostatikakur på måndag. Jag kommer nämligen att bli skallig, flintis och se ut som en "cancersjuk"... Jag har ett apotek hemma som hade gjort vilken 80-åring som helst avundsjuk... Jag har fått en sjukskrivning som gäller tom augusti -09! Hallå, det är ju för i helvette JAG som sjukskriver! Jag blir INTE sjuk, jag är DOKTOR!

Hur blev det såhär?

En liten knöl, en knöl som inte riktigt kändes som de andra knölarna i mina nästan alltid lite knöliga bröst. Jag upptäckte den i duschen i höstas, kände efter igen i sängen och den fanns kvar. Bestämde mig för att låta den genomlida två PMS-faser för att få en god chans att försvinna, vilket den ju inte gjorde. Tog mig således tid att på min urologssk-placering 3/12 ringa min VC och beställa tid för kontroll. Bara för att ha gjort det...

Fick tid 10/12, ssk frågade om knölen var olika stor och öm under menscykeln, det skulle visst vara ett gott tecken. "De flesta knölar i brösten är INTE cancer". Doktorn kände och remitterade för mammografi. Fick tid i december 18/12.
Knölen syntes på mammografi och ultraljud och doktorn kunde bara bekräfta att den inte såg cystisk ut, vilket hade varit bra. Hon fick därför gå vidare genom att sticka in en lång nål i knölen och suga ut celler som fick analyseras vidare. Inte en så härlig upplevelse men jag såg för mitt inre en vänlig kvinna framför mig som lite mer än ett år tidigare låtit mig och två andra kandidater vara med när hon genomgick samma sak utan att knorra och som dessutom sa att det minsann inte gjorde ont! Jag tyckte inte att det gjorde så ont heller men när doktorn för tredje gången stack in en nål hade jag hellre varit någon annanstans! Bara kvar att vänta på svar då...

Under tiden var det tentadags, sista på hela utbildningen! Jul, nyår och sista kursen (BUP) skulle avklaras, inte har man väl tid att tänka på cytologisvar då?
När väl avslutningshögtiden var över och det var 13 dagar kvar tills jobbstart kom tankarna. När skulle jag få svar? Jag måste ju ha det klart när jag skulle börja veckopendla till mitt nya jobb.

Eftersom jag inte hört något måndagen innan jag skulle börja arbeta ringde jag till sjukhuset och frågade om resultatet kommit och förklarade varför jag var så angelägen om att få en tid innan jag åkte iväg. Hur som så hade inte mitt svar kommit - helgerna - men de skulle göra sitt bästa för att hinna med mig innan torsdagen då jag ju skulle börja arbeta. Redan på eftermiddagen ringde de och sa att mitt svar kommit och att jag skulle få träffa doktorn den 14/1. Jag frågade om jag inte kunde få resultatet per telefon, hade ju liksom inte riktigt lust att köra de 5 milen för att få höra att det visst var en ofarlig knöl som visserligen skulle kunna opereras bort men att det inte var någon brådska! (Knölstatistik! - Kan vara bra att ta till!)

Nä, får fortsätta imorgon!